Minnnessvikt...

Jag försöker minnas hur det egentligen var....
Vissa minnen sitter inetsade i mig och de kommer jag aldrig att glömma, medan andra bleknar....
Det är nog tur....
Jag hittade tankar, i ett virrvarr nedkladdade i telefonen, från tiden på sjukhuset, från tiden då mina flickor så snabbt var på besök i vår värld....
Men jag orkar fortfarande inte läsa mina egna ord....
När jag läser mina egna ord slungas jag tillbaka i tiden, som med en tidsmaskin, och plötsligt är jag där igen.... I smärtan, i sorgen, i hopplösheten...
Det är för tidigt för mig att gå tillbaka, det är för tidigt att läsa mina nedtecknade minnen....
Men en dag ska jag sätta mig med mina känslor, mina tankar från då och med öppna tårkanaler...
Jag är tacksam att jag har mina minnen nedtecknade och att jag kan gå tillbaka....
Men det är för tidigt ännu...