... var aldrig min dröm
Att "skaffa" barn var aldrig mitt mål i livet...
Jag är kanhända en cynisk realist, men att skaffa barn var aldrig den stora längtan i mitt liv,
att leva lycklig och dö nöjd däremot, det har alltid varit viktigt för mig...
Låt mig förklara...
Många kvinnor, och män, längtar, väntar och strävar efter att bli föräldrar
I vårt samhälle är det en norm att ha barn
En liten varelse som liknar oss,
en bekräftelse på vår existens
Mitt resonamang har alltid varit att OM jag träffar en fin man
OCH vi dessutom har förmånen att kunna få barn, så vill jag gärna bli förälder
Vill livet annorlunda så gäller det att låta varje dag göra skillnad för oss själva
Det handlar till syvende och sist om att vara en människa man själv trivs med och är stolt över...
Jag levde ensam i flera år innan jag träffade min underbara man
Jag levde i nuet och gjorde det bästa av livet utifrån de förutsättningar jag hade
Trots att jag ofta fick frågan "Men, vill du inte ha barn?" var det inte min dröm
Inte då, inte på det viset...
Ju äldre jag blev desto oftare kom frågan och tipsen på hur jag skulle kunna gå tillväga om jag inte träffade mannen i mitt liv...
Tipsen om att åka till Danmark för insemination blev fler och fler,
för det är inte riktigt acceterat att bara vara nöjd med livet i ensamhet
ALLA vill ju egentligen ha barn....
eller?
Jag tycker att det är fantastiskt att vi idag kan välja att bli föräldrar även om vi inte har en partner
tja, det vill säga, kvinnor har det valet
(men det är en annan diskussion)
Men för mig var det aldrig ett alternativ, det var inget jag funderade över
Däremot slog det mig vid tillfällen att om jag skulle få en barnalängtan och verkligen vilja ha barn själv, så fiunns det redan massor av barn utan föräldrar i vår värld och adoption hade nog i så fall varit min melodi.... tror jag
Nu blev det inte så...
Jag träffade en fantastisk man
som gärna ville bli far till mina barn
om vi hade vetat då det vi vet idag....
kanske hade vi valt annorlunda,
kanske hade vi trots allt vågat chansa....
Vi människor talar om att skaffa barn
som om det vore självklart, något vi väljer...
Men det livet har lärt oss är att barn är en gåva
en skör gåva som på inget vis är självklar...
Idag är jag mamma
men du kan inte se mina barn
De bär jag i mitt hjärta
De finns i mina tankar
De bränner i mina tårar
Jag får aldrig se dem växa upp
Jag får aldrig veta om de liknar mig eller sin far
Jag får aldrig höra deras första skratt
Jag får aldrig njuta av deras första steg
aldrig oroa mig då de är ute för sent på natten
aldrig fundera över deras livsval
aldrig berätta om deras barndomsfadäser på deras bröllop
Att bli mamma var aldrig min dröm
men åh, vad jag drömde om att bli er mamma, älskade barn
det drömmer jag om ännu idag...
Att få barn är en gåva,
den största gåvan av alla
och trots att du som läser förhoppningsvis inte har mina erfarenheter
så ta en extra titt på dina små eller stora underverk när du läst detta
och njut
för den största gåvan är inget man bara skaffar
är inte självklar
utan ett mirakel utan jämförelse
Att bli mamma var aldrig min dröm
men min dröm var er, My, Meja och Mira
mammas underbara små änglar
