Sorg tar inte slut...

den bara ändrar karaktär...
Jag kommer aldrig att sluta sörja mina barn, det kommer aldrig att sluta göra ont och inget kan ta bort den smärtan jag bär i mitt bröst...
Jag vet att jag kommer att lära mig leva med min sorg, den kommer inte att kännas så starkt hela tiden, men den kommer alltid att bo i mitt hjärta...
De stora prinsessorna frågar och funderar, vi pratar mycket om våra små änglar och allt det som vi hoppats på som inte blev...
Vi sörjer, ältar och försöker förstå det oförklarliga, meningslösa med att förlora sina barn och småsyskon...

Idag började planeringen av begravningen ta fart och vi försöker boka in ett datum med alla inblandade...
När vi talar om att begrava våra barn så växer allt det svarta inom mig och tar sig utanför kroppen... det omsluter allt och jag kan knappt andas... Förnuftet vet att det måste ske, men jag vill så gärna att de bara ska ligga kvar på östra sjukhuset, där jag kan titta och känna på dem när jag vill...
För någon som inte vandrat vår väg kan det låta sjukt och rent av galet att vilja ha sina döda barn kvar, men jag tror att andra i min situation förstår känslan av att jag inte vill att de ska försvinna... Ännu så länge så finns de ju, de ligger tillsammans om än så kalla och livlösa, men mina barn finns där - för mig att krama och älska närhelst jag vill...

Jag ångrar ingenting, jag tror att jag hade gjort allt på samma vis om jag fått chansen att göra om det...
Givetvis är det så att hade jag vetat att jag bara skulle få ha My i 5 dygn så hade jag spenderat varje vaken minut med henne, men det fanns aldrig som ett alternativ att vi skulle få åka hem utan vår lilla sessa, de tankarna slår man bort i den overklighet man lever i under neonataltiden... visst vet man att det kan bli så, men de tankarna kan man inte tänka, man måste förutsätta att allt ska gå bra...
Jag ångrar ingenting, men jag önskar att allt hade varit annorlunda, så himla mycket annorlunda...

Jag längtar efter att hålla mina flickor i famnen och lukta på deras små kroppar, att känna mig otillräcklig när båda skriker på samma gång och att bli väckt om natten av mina små minimonster...
Jag längtar så innerligt efter mina små prinsessor - jag älskar dem så!!!!
Det blir aldrig så, jag vet det, men jag längtar......

Min älskade längtar också... vi är i helvetet, men vi tar oss sakta uppåt mot ljuset...

Mamma och pappa älskar er underbara barn...

En månad..

En månad har gått sen My och Meja föddes...
Livet har hittat en lunk där tårarna inte kommer lika ofta, men smärtan är densamma...
För en månad sedan sörjde vi, men då hade vi hopp...
Idag skulle Mysan ha blivit en månad... om inte hon också ryckts ifrån oss...

Grattis på månadsdagen My, ta väl hand om din lillasyster...
Mamma saknar er

Home sweet home...

Vi är hemma nu...
Det är skönt...
Midsommarhelgen var bra, dragspel och dans runt stången... God mat och barn som skrattar och leker...
Men hemma är alltid hemma...
Vi stannade på McDonalds på hemvägen och där stog den, Ronald McDonald bössan... Tårarna steg i ögonen och jag hade inga kontanter... Men det hade min älskade <3
för första gången la jag pengar i bössan och det kändes viktigt, så otroligt viktigt... 
Tack vare andra människors godhet fick jag bo nära min lilla prinsessa den korta tiden vi fick ha henne och jag hoppas många andra får samma chans, det var fint att få bidra till det...
Så enkelt men så viktigt och i den stunden var hon nära, min älskade, saknade, underbara My...
Mamma längtar efter dig...
Ta hand om varandra mina små trollungar, mamma kommer senare, jag älskar er...

Jag önskar....

Det värker, det ömmar, det skriker i mitt hjärta

jag sörjer fast det kan ingen se

inget, nej inget kan minska min smärta,

men mina läppar de fortsätter le

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

jag kan prata om det hemska som hänt, men det blir kliniskt och opersonligt

vad fruktansvärt säger du och jag bara håller med

men det jag känner orkar jag inte dela, vågar inte ens försöka sätta ord på det

Men jag önskar att du hade frågat,

var de fina, får jag se?

Jag önskar också att du hade viljat veta hur My var den där lilla stunden jag fick ha henne...

Om du bara hade frågat hade du fått se...

min lilla vackra prinsessa och jag kunde ha berättat att hon hade mycket hår, att hon gnydde när hon kom ut trots att hon var så tidig... jag kunde berättat hur hon höll sin lilla hand runt mitt finger och hur hon höll hela mitt hjärta i sin hand...

Precis som alla nyblivna mammor skulle jag vilja berätta och vara stolt över mina vackra barn...

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

men jag önskar du hade frågat

om mina barn....

Aldrig, aldrig nånsin...

föreställde jag mig att det här kunde hända...

Tanken föresvävade mig aldrig att någonting skulle kunna gå fel med mig och våra barn...

Jag skulle ju sitta just här, just nu, på väg till goda vänner och midsommarfirande, men jag skulle vara tjock och otymplig, samtidigt förväntansfull och nyfiken på hur livet skulle se ut om nån månad eller två...

Jag visste ju att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet, och jag räknade med att mina små minimonster skulle kunna komma i förtid, men aldrig nånsin trodde jag att de skulle komma så tidigt...

Och aldrig, aldrig nånsin föreställde jag mig att mina barn skulle berövas mig, att jag och min älskade skulle få våra hjärtan slitna i bitar eller att vi skulle tvingas ta vara på de korta stunder då sorgen inte är förlamande...

Ändå sitter vi här, med den stora, fruktansvärda sorgen efter våra flickor och försöker hitta sätt för livet att gå vidare... försöker hitta sätt att leva...

Nu ska vi fira midsommar - precis som man ska - precis som vanligt... men inget kan nånsin bli som vanligt igen och glädjen som brukar infinna sig finns liksom ingenstans att uppbringa... inte i år i alla fall...

Inget blir nånsin som vanligt igen och sorgen bor för alltid i en del av mitt hjärta...

Jag har gått igenom...

det som de flesta kvinnor talar om som det mest fantastiska de varit med om...
en förlossning...
Men bonusen som gör att man tar sig igenom tiden efteråt och som gör förlossningen fantastisk uteblev för mig...
Jag fick aldrig känna mitt nyfödda barns hud mot min... jag fick mitt döda barn i famnen och min överlevande dotter fick jag se en kort stund innan hon rullades iväg och lades i en kuvös.
Lyckan över att bli mamma grumlades av sorgen efter Meja... men de korta stunder jag satt hos My var jag lycklig - rent lycklig över att hon trots allt fanns hos oss...
Men lyckan blev kort, jag fick bara 5 dygn med min lilla prinsessa innan hennes kropp gav upp - den orkade inte mer - och lyckan blev till obeskrivlig smärta när sorgens avgrund öppnade sig framför mig...

Jag sörjer varje dag, varje sekund... det finns ögonblick när mitt medvetande förtränger sorgen och vi skrattar min älskade och jag, men sorgen bär vi hela tiden, den är oåterkallelig... den kommer alltid att finnas där...
Hon var så vacker och perfekt, vår lilla My - vår kämpe, vårt hopp...

Efterverkningarna av en förlossning lever jag med... kanske hade de inte varit så påtagliga om mina barn hade levt, jag vet inte - jag har aldrig gjort det här förut, men jag föreställer mig att hade allt varit annorlunda hade jag inte brytt mig om att brösten fortfarande läcker, att jag blöder och att livmodern värker när den drar ihop sig...
Jag har varit med om det finaste man kan vara med om - jag har fått inte ett, utan två vackra barn... men det jag har kvar som visar att de nånsin funnits är minnen, lite bilder och efterverkningar av en förlossning...

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det här kunde hända mig, ibland tror jag knappt att det gjorde det...
Tiden läker inte, den ger oss medel att leva vidare med våra sår och trots dem se det fina i livet... Jag är på väg dit, det måste jag vara... annars kan jag lika gärna dö...

Vägen till att leva vidare är lång och smärtsam... men jag är på väg dit...

Jag saknar mina barn...

mina prinsessor...
Meja låg på tvären och knödde alltid sitt lilla huvud så högt upp under mitt bröst att jag var tvungen att putta ner henne för att kunna sitta bekvämt... den lilla rumpan hade jag under andra bröstet och hennes små sparkar kändes på vänstersida av min mage... hon var lite lugnare än sin storasyster...
My låg i startposition från begynnelsen... med huvudet neråt bevakade hon sin plats som storasyster... det fanns inte en chans att Meja skulle kunna komma före henne...
My sparkade och slog mer, var livligare och försökte få igång sin lillasyster genom att sparka på henne... ibland lyckades hon bättre, ibland sämre...
De sista 2 veckorna jag bar på mina barn var tiden på sjukhuset... då har man all tid i världen att känna sina barn sparka och röra sig därinne, jag lärde mig vilka tider det var mest aktivitet och när det var som lugnast... Jag hade tid att lära känna deras olikheter...
Jag fick aldrig chansen att veta om det hade varit likadant på utsidan... men jag kände igen Mys sprattlande när hon låg i sin kuvös, det gjorde min älskade också... vi hade ju båda - från var sitt håll av magen - känt hennes små sprattlande ben, som ofta höll på längre stunder...
Sköterskorna på neonatalavdelningen berättade också hur hon "försökte vara med" när de skötte henne, vi kände igen det och log åt det... funderandes på hur Meja skulle ha varit om hon hade orkat ta sig igenom förlossningen...
Man känner sina barn redan innan de kommer ut ur livmodern... när ett nyfött barn dör saknar man inte bara drömmen man hade om framtiden... det är så mycket mer än så, vilket som tur är inte så många människor behöver erfara...

Jag saknar mina barn... mina prinsessor...

Mysan...

Jag tittar på henne flera gånger varje dag...
Ibland gråter jag och ibland ler jag...
Jag fick bara en levande bebis, men hon var det vackraste jag sett...
Jag saknar henne så det värker i mig, min underbara dotter, mitt älskade barn...
Jag tittar på henne flera gånger varje dag...
Mamma älskar dig!

3 veckor...

har gått sen den morgonen när min förstfödda såg dagens ljus och jag förlorade mitt andra barn...
3 veckor och såret är fortfarande lika öppet, fast det ömmar inte hela tiden längre...
3 veckor av sorg, grubblande, självklander och helt förnuftslösa känslor... för det är så det är...
Förnuftet VET att det inte var mitt fel, att vi inte kunde gjort annorlunda, att det inte är nån idé att grubbla, att jag borde acceptera faktum, att, att, att....
Men förnuftet styr inte känslorna och känslan av otillräcklighet, av självklander, av funderingar kring allt finns ändå där då och då...
jag kan inte styra det, jag får bara leva med det...

Jag försökte läsa mina egna ord igår, det jag skrev då... för 3 veckor sedan, men jag orkar inte ännu - det river upp allt igen, plötsligt är jag kvar där och då... det får vänta ett tag...

Jag läser min älskades ord och tårarna rinner ned för mina kinder... han skriver så vackert och känslosamt om vår stora sorg, vår stora förlust...
Det har gått 3 veckor... och det känns fortfarande så gruvligt orättvist - att bli berövad det vackraste av allt - våra prinsessor, våra älskade barn...

Pappas dröm

Det var åskvärme i luften den natten när vi låg i tältet på campingen. Berusade av sommar, vin och kärlek. Jag minns hur min kärlek frågade mig om jag ville göra en prins med henne. En våg av lycka svepte över mig och jag höll om henne ännu hårdare när jag svarade ”Självklart min skatt, men jag kan ju bara göra prinsessor..” Jag minns den stunden som den mest romantiska stunden i mitt liv. Jag minns den med vördnad och glädje.

Jag minns när strecken på stickan blev blå. Vi var förvånade hur det kunde ske så snabbt, så vi köpte en till och fick samma utslag. Jag minns hur livet förändrades i just den stunden. Vi skulle bli fler i familjen. Jag minns hur vi satt på MVC i väntrummet och var spända över hur långt gångna vi var. Jag glömmer aldrig känslan som sköljde över mig när barnmorskan sa att det var två bebisar i magen. Jag minns hur vi blev stumma, rädda och lyckliga på samma gång. Jag minns att vi samma kväll tränade ihop och log åt varandra under det passet. Det vara bara vi som visste. Bara vi som visste hur vårt liv skulle se ut. Jag minns och glömmer aldrig hur tårarna steg i svärfars ögon när vi berättade att de skulle bli morföräldrar. Han tittade så ömt och vackert på sin dotter, sin lilla prinsessa som han älskar djupt och faderligt. Jag minns hur vi tittade på barnvagnar, hus, och bilar. Jag minns hur otroligt stolt jag var, stolt som en tupp. Jag och min kärlek skulle få barn, inte bara ett utan två på samma gång. Jag skulle bli fyrbarnsfar. Jag minns min dröm om ett hus fullt av ungar som sprang ut och in och fram och tillbaka. Min dröm om en buss fullpackade med sommarsaker och barn på väg till Bohuslän för att fira midsommar. En smått kaotiskt familj men så underbar. Jag skulle få steka rosa pannkakor ytterligare en omgång i mitt liv, dubbelt så många.

Jag minns hur vi på sjukhuset såg andra föräldrar som åkte hem med sin nyfödda, lyckliga och trötta och jag sa till min älskling ”Vi kommer också få åka härifrån med två barnstolar i vår nya stora bil, det gör vi, det måste vi”. Jag minns hur vi levde på hoppet om att få åka hem med ett barn när sommaren var över. Jag minns hur jag sjöng vargsången för mitt lilla hjärta i kuvösen där hon låg och sov. Jag lovade och svor för henne att om hon kämpade på hela vägen så skulle hon få lära sig att rida när hon helst ville. Men den natten ringde läkaren efter oss. Han berättade att han hade gjort allt i sin makt men att det inte gick mer... Lilla Mys lungor var för sjuka, för sjuka för att inte orka. Sommaren kom den tidiga morgonen när solen gick upp i öst och fåglarna kvittrade utanför sjukhusets fönster som stod lite öppet. Sommaren kom när vår lilla Mys livslåga slocknade i vår famn och lämnade oss för att bli en ängel, som sin syster. Jag minns att hoppet dog med en del av mig den tidiga morgonen. Hoppet som var det sista vi hade...

Nu planerar vi begravning istället för att leta efter barnsäng.... Tiden läker inte alla sår. Tiden gör så att man accepterar de ärr som lämnas kvar och lär sig att leva med dem. För just nu ligger vi på botten. Men vi ser ljuset som strålar genom ytan och vi vet att det finns där när vi kommer upp och tar oss in till land. Ibland kan vi skratta jag och min kärlek och det är skönt. För det är precis som Ted Gärdestad skrev ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt”.

Idag myser vi...

jag och min älskade...
Vi dricker vin nu och bara njuter av varandra...

Hela dagen har vi varit nära och levt sakta... vi har tittat på film, pratat och kramats... vi saknar, sörjer och lider... men vi gör det tillsammans
Det går lättare att andas då, när man delar bördan och bär varandra...

Vi har tittat mycket på film den här tiden... det är skönt att lägga fokus på en film och leva sig in i den... det håller tankarna på sorgen på avstånd för en stund... att bara sitta i varandras famn och låta världen snurra utanför utan oss för en stund är skönt...

Jag tror det är viktigt att hitta sätt att ta sig igenom dagarna...
Det är viktigt att bara vara tillsammans och låta sorgen ha sin gång samtidigt som man hittar sätt att inte tänka hela tiden...
Vad vi än gör just nu, så gör vi det tillsammans...
Enda gången vi varit ifrån varandra under den här tiden var en stund på skolavslutningen... det var svårt, men viktigt... och det gick bra...

Jag kan inte föreställa mig att vara utan min älskade just nu, han ger mig styrka och kärlek, han ger mig kraften att ta mig framåt, han lyssnar, tröstar och gråter med mig... Han är mitt allt...

Trots att min saga inte följer "mallen" är han min riddare och min prins... Han är min saga, min stora kärlek...
Jag älskar dig

Idag frågade kuratorn...

... vill ni att vi träffas vidare??
Vi har en fantastisk kontakt på sjukhuset, hon är snäll och omtänksam, lyssnar och känner av...
och hon har träffat mina barn...
Hon VET att det är på riktigt...
Vi känner inte behovet av att prata för att bearbeta... inte ännu i alla fall... eftersom vi pratar med varandra, hela tiden...
Jag känner inte ett behov av att prata med nån som är utbildad så länge min älskade och jag pratar med varandra... och det ska vi inte sluta med...
... men jag behöver få prata om mina barn... och hon har träffat dem, vet att de verkligen har funnits...

Det är svårt att prata om det...
jag förstår nu att man inte ska tala om sina döda barn... men jag behöver det... och andra med mig är jag säker, men det är inte alltid okej....
Kanhända man trampar på nåns ömma tå, kanhända man väcker obehagliga minnen hos andra... kanhända man skrämmer nån som planerar att skaffa barn, kanhända, kanhända, kanhända...

Det är märkligt att man ska behöva gå igenom helvetet för att förstå att man inte får tala om det viktigaste som hänt i ens liv...förutom med några få som tycker att det är okej...

Häromdan var första gången jag kände att det var okej att visa bilder på min lilla My, jag fick visa bilder och små filmsnuttar för fina kollegor... Jag fick dela det finaste jag gjort och jag fick visa mitt barn på riktigt...
Det var otroligt skönt och förlösande.... för ingen annan har ju sett henne, att hon verkligen funnits...

Min lilla prinsessa blev plötsligt på riktigt för folk runtomkring mig och för mig var det otroligt viktigt...
De enda bilder jag har på min lilla docka där man ser "hela" henne, är hon redan död.... inte för att det syns, men så är det... och vem kan man visa dem för utan att väcka anstöt....

Det är svårt att vara förälder till ettnyfött dött barn... för vi vill oxå visa, få bekräftelse och få varas stolta över våra vackra små underverk... trots att de inte längre finns ibland oss...

Mamma älskar er...

Att förlora ett barn...

... är som en slags urkraft...
Det har makten att söndra och riva ner ett helt liv av kärlek och respekt...
Det har makten att få två människor att tvivla på allt...
Det har makten att bryta ner en individ till den yttersta randen...

Att förlora ett barn...
...är en slags urkraft...

Jag förstår att ett barns död kan ge upphov till separation och skilsmässa, till depression och livskris, till ödeläggelse av kärleken som skapade samma barn.... Jag förstår det...
Men samma urkraft kan vara upphov till en närhet och en kärlek som är så mycket större... bara man ser den och ger den kraft att leva...

Vi kramas och älskar varandra, pratar, ältar och gråter...
...och älskar varandra...
Vissa dagar tror vi att det här aldrig kommer att ta slut, att sorgen är oändlig och kommer att kväva oss....
andra dagar ser vi ljuset i tunneln...
Men genom allt så älskar vi varandra och går igenom det här tillsammans!!

Utan min älskade hade jag inte varit någonting, jag hade aldrig tagit mig igenom dagarna....
Utan min älskade hade livet saknat mening efter allt som hänt under de senaste veckorna...

Men tillsammans kan vi ta oss igenom vad som helst....
Tillsammans med min älskade är jag oövervinnlig...
Med hjälp av min älskade kommer jag ta mig igenom tunneln och ut i ljuset igen...
Tillsammans låter vi urkraften ge oss styrka istället för att söndra....

Jag älskar dig!

Jag saknar..

...den lilla, lilla handen som kramar om mitt finger...
de små, små benen som sprattlar och gör tvärtemot...
min lilla, lilla "docka" som ligger i en plastlåda och gör miner...

mitt älskade barn...

Jag är så arg...

...idag... på livet...
Det är så förbannat orättvist och elakt och ruttet!!!
Hela dagen har irritationen legat och pyrt och huggt på varenda chans den har fått... och däremellan kommer tårarna... av precis samma anledning... det är så orättvist!
Tyvärr är det fel människor som får ta emot ilskan, det är mina nära och kära, de i bubblan... mest min älskade... han är inte värd att få ta min skit och lyssna på mina sura kommentarer, men det är ju så det fungerar... de vi älskar få ta en massa skit som de inte skulle behöva...
I mitt fall är det svårt att rikta ilskan åt rätt håll... eftersom mottagaren är livet...

Idag ville jag bara sätta mig i bilen, åka härifrån och aldrig komma tillbaka... Jag ville sluta leva mitt liv och önskade mig att få vara någon annan... någon utan mina sår och min smärta...

Jag är så arg på livet för att det blev såhär, jag är så ledsen och sorgsen idag...
Jag är så arg idag.... på livet...

Den blomstertid nu kommer...

Det var skolavslutning idag...
...vi var där... det var skönt..
Det är svårt att kliva utanför sin egen bubbla av sorg och överlevnad... för det är på så vis jag överlever just nu...
Vi lever i vår bubbla, där vi väljer när och om vi orkar släppa in andra människor vare sig det är via telefon eller i egen hög person...
Vissa möten och samtal måste vi ta oss igenom och vi måste hitta kraften att göra det, andra vet vi kan vänta och somliga får vänta vare sig det passar eller ej...
För i vår bubbla finns inte alltid kraften som krävs för att ha kontakt med omvärlden...

Men omvärlden finns där ute och väntar på oss...
Idag öppnade vi dörren till omvärlden och gick till jobbet för att få ett avslut på skolåret med våra elever... Det blev inte en vanlig avslutning, ingenting var som det brukar vara, men vi var där...

Barn är fantastiska - de ger så mycket av sig själva hela tiden, och jag fick så mycket kärlek av mina elever idag - det ger hopp om framtiden...
Att bara vara med de bästa eleverna som finns (ja, jag har förmånen att jobba med just de bästa...år efter år), att bara ha dem nära i kombination med fantastiska kollegor ger kraft och idag gick det bra att släppa in världen i bubblan... det var skönt!

Mötet med människor runt omkring efter en sån här tragedi är svårt... många vet inte vad de ska säga, några säger för mycket och en del bara gråter...
Det är svårt att förhålla sig till och mötet med människor runt omkring är svårt...
Idag var det skönt att möta människor, oavsett reaktion, för det här är människor som jag lever med dagligen och vi påverkar varandras liv, mötet var tvunget att ske och idag var en bra dag för det...
Finklädda, förväntansfulla barn med stolta föräldrar mötte mig idag och den värme och omtanke jag fick i mina möten idag gav hopp och kraft... Jag kan bara säga Tack.

Den blomstertid nu kommer.... och jag anar att det finns ljus i andra änden av tunneln, trots att den fortfarande känns så mörk...

Försäkringskassan ringde idag...

...för att stämma av så att alla mina ansökningar stämde...
det gjorde de...
När jag går in på mina sidor på deras hemsida så finns My registrerad och det kommande barnbidraget... tänk att något sådant kan göra så ont och kännas så jobbigt...

Vi har massor av samtal vi måste ringa... Men jag orkar inte...
Jag klarar inte av att berätta min historia om de senaste 2 veckorna riktigt ännu...
Fast jag måste... Allt går inte att skjuta upp...

Det är så mycket vi måste planera och göra...
trots att vi får massor av back-up från sjukhuset måste vi också ta tag i planerandet av begravning, anmäla barnens dödsfall till försäkringsbolaget och ha kontakter kring utbetalningar av pengar samtidigt som vi säljer vårt hus...
Vi säljer vårt lilla paradis och har köpt ett större hus med bättre läge och förutsättningar för barnen...
Det är inte vårt drömhus precis, men vi 4 får bättre plats (vi köpte det ju med tanke på att vi skulle vara 6 personer i vår familj)...
Det kommer att bli jättebra, toppen för barnen...
Men just nu har jag vissa dagar svårt att hålla mig själv ovanför vattenytan, än mindre klarar jag av att ta hand om allt runtomkring...

Så min älskade får bära massor... alldeles för mycket...
Jag älskar dig!

Dagarna går...

... och fast vi inte gör så mycket tar vi oss igenom dagarna en efter en, timma för timma...
Idag var vi hos prästen igen... Vi har valt kista och urna till våra änglar men det gör ont i mig bara av tanken på att begrava mina barn...
Vi får förmodligen inte begrava dem där vi vill, så är det att bo i Kungsbacka...
Så vi har dessutom varit och tittat på kyrkogårdar idag...
Istället för att köpa små kläder och saker, letar vi gravplats och köper kista...
Istället för att njuta av lyckan att bli föräldrar, gråter vi av smärtan som är obeskrivlig...
Hur i hela fridens namn kunde det bli såhär??? 
Det gör så ont...

Amputerad

Jag såg en man idag - han saknade ett ben...
Det är så det känns... Som om en del av mig saknas...
Men på mig syns det inte på utsidan....

Jag vill inte vakna...

... för när jag sover liksom glömmer jag för en stund...
Den första stunden på morgonen när jag ligger i min älskades famn...
...finns inte heller nåt annat än vi...

... sen vaknar hjärnan, hjärtat och alla känslorna och kommer över mig som en stor, stor våg... under vilken jag nästan druknar och jag får kämpa hårt för att inte bara låta vågen ta mig med härifrån...
Då kommer tårarna... ibland dröjer det en stund, men de ligger och bränner bakom ögonlocken och bara väntar på att få svämma över... idag igen...

Det verkar bli sommar idag.... men jag fryser... jag är så kall på insidan... det verkar inte sommarvärmen rå på... åtminstonde inte ännu... kanske aldrig mer... det kanske är så det kommer att kännas framöver och jag får anpassa mig till det, jag vet inte, men just nu är det kallt, blött och hemskt...

Jag är vaken nu... och alla mina sinnen med mig...

En vecka...

...har vi varit hemma nu...
För en vecka sen dog mitt andra barn... 5 dygn gammal...
Hur ska jag nånsin kunna bli hel igen??
Hur ska jag nånsin kunna vänja mig vid det liv jag levde innan... igen?...

Inte en dag går utan att jag undrar om jag kunde gjort något annorlunda, om jag gjorde nåt fel och vad har jag gjort för att förtjäna det här?? Har jag verkligen levt mitt liv på så vis att det här straffet är rimligt?? Hur kunde det här hända?? Snälla, väck mig någon och säg att det bara är en elak dröm!!!!

Inte en dag går utan att jag tvingas inse att det är ingen ond dröm och om jag kunde gjort något annorlunda får jag aldrig veta...

Inte en dag går utan att världen rämnar minst en gång...

För en vecka sen dog min lilla My och jag saknar henne så - älskade barn...

Jag skriver...

Jag skriver för att minnas...
Jag skriver för att andra som vandrar i mitt helvete kanske kan finna svar i mina ord, inte tröst, men känna igen sig i tankar och känslor...
Jag skriver för att slippa berätta om och om igen...
Jag skriver för att se mina egna tankar...
Jag skriver för att det är mitt sätt att bearbeta...
Jag skriver för min skull... 

Vissa människor gör avtryck...

...trots att de bara passerar förbi eller nyss har vandrat in i ens liv...

Vi var hos våra änglar idag...
Vi träffade präst och kurator och pratade om våra små prinsessor....
... och om begravning...
Sen träffade vi dem - det kändes som om livet rann ur mig och som om jorden rämnade...
Där låg vår dröm, vår framtid, vårt hopp... på en bänk framför oss... alldeles kalla...
Våra små prinsessor, så vackra och perfekta - men någon helt annanstans...
Jag trodde att den här dagen aldrig kunde bli bra...

Sen träffade vi henne...
Hon är en medpatient under mina veckor innan flickorna föddes...
Hon väntar också barn och ligger "inlåst" av helt andra anledningar än jag gjorde och snart får hon sin belöning, sin lille prins...
Hon ger styrka med sina brutala, ärliga, underbara kommentarer, hon hejar på mig i min känsla av död och hopplöshet.... och hon ger hopp, bara genom att vara...
Det var dagens första skratt, men efter det var det lätt att skratta igen...
Idag är första dagen på länge som jag verkligen har skrattat, trots allt och nånstans i all min hopplöshet och uppgivenhet skymtar jag den jag brukar vara...
Vissa människor gör avtryck... trots att de just vandrat in i ens liv...

Tack... jag hoppas verkligen att vi kommer att ses mer i framtiden...

Jag vill bara dö..

... så känns det...
Igår var en riktigt tung dag....
Då kändes det så... som om att livet saknade mening...
Till vilken nytta går jag runt på jorden när mina barn inte längre finns?
Till vilken nytta skiner solen och varför snurrar jorden när mina barn är döda?
Vad är meningen med alltihop??
Jag tror att det måste kännas så... ofta nu och förhoppningsvis avtar känslan allt eftersom tiden går...
Men just nu vill jag mest bara dö...
Jag vet att det finns massor kvar att leva för, jag vet att mitt liv inte tar slut med My och Mejas liv... men trots att mitt förnuft förstår att det här lättar efter hand... så är det inte så det känns...

Det finns inte många som förstår och till er som gör vill jag bara säga att jag önskar av hela mitt hjärta att ni inte förstod och jag tror att ni också har stunder när ni bara vill dö, jag tror att vi måste få känna så... det är vår rättighet!

Efter varje krasch ner i mörkret kommer en stund av liv och ljus.... innan allt rasar igen... så ska det vara, det är precis så det ska vara...

Långsamt kämpar min kropp och mitt sinne för att läka det som läkas kan och i det svartaste mörkret finns trots allt min älskade, som håller om min trasiga skakande kropp...
Vi tar oss igenom det här, jag vet det.... men jag känner det inte alltid...

Ibland vill jag bara dö... men det är så det ska vara...

Mamma...

Jag är mamma, 2-barnsmor...
Kan man säga det trots att båda mina barn är döda och jag bara fick 5 dygn med min äldsta dotter?
För en vecka sedan försökte jag hantera sorgen efter Meja och lägga min energi på My  - lilla My som låg och sprattlade i en kuvös på avdelning 316...
Det var då den mest bisarra situation jag nånsin varit i, men jag försökte tillsammans med min älskade att njuta av att vårt ena barn levde...
För hennes skull tog vi in silverbrickan och "firade" att vi blivit föräldrar samtidigt som tårarna hela tiden rann...
Nu, en vecka senare, 13 veckor innan beräknad förlossningsdatum, sitter vi hemma och sörjer båda våra flickor...
Vår lilla "groda", vår lilla My, kom inte för att stanna...
Hon var också tvungen att lämna oss av helt oförklarliga skäl...
Våra små rosa prinsessor var inte ämnade för oss trots allt...
Varför?
Varför?
VARFÖR????
Frågan kommer aldrig att få nåt svar, jag vet det, men den finns där och då och då upptar den hela mitt väsen och det känns som att jag aldrig kommer att andas igen...
Sen lägger det sig för att komma igen om en stund...

Mamma, jag är 2-barnsmor, men ingen kommer nånsin att kalla mig mamma...

Vi är hemma nu...

...och livet här ute har bara fortsatt...
My levde i 119,5 timmar och under den tiden fanns inget annat... Bara vi, de stora prinsessorna och vårt lilla mirakel som kämpade hårt för sin överlevnad...
"Det sista som lämnar oss är hoppet" får plötsligt en ny innebörd när hoppet är allt man lever för, när hoppet är det som gör att man vaknar på morgonen och får världen att snurra...
My var en kämpe, och fick fantastisk hjälp av de fina läkarna och sköterskorna på avdelning 316 på Östra sjukhuset... Men hennes kropp var inte klar, hennes lungor orkade inte göra sitt jobb trots att hon inte gav med sig... Doktorn som vårdade henne sista natten gav allt och lite till, han var tårögd när han berättade att nu är allt hopp ute och vi valde att koppla bort all livshjälp för att för första gången få hålla henne i vår famn... medans hennes kropp sakta slutade att fungera...
När de kopplade ur maskinerna tittade hon på oss med stora blå ögon, djupa som brunnar... vår lilla docka, vårt kärleksbarn, vår kämpe....
Under de sista timmarna fanns inget annat och vi spenderade hela dagen idag tillsammans med hennes livlösa kropp som sakta kallnade - älskade barn!!!

På vägen hem hamnade vi plötsligt i världen utanför, den riktiga världen - som inte stått still... Det var en chock och samtidigt skönt att veta att livet fortfarande snurrar trots allt vi gått igenom de sista dagarna...

Nu sitter vi hemma, på altanen... Det var väl en märklig dag för sommaren att välja att komma??? Eller kanske är det för att våra prinsessor är lyckliga tillsammans nu, de slipper sakna varandra.... Det är bara vi som saknar...

Vi dricker vin, min älskade och jag...
Skrattar och gråter om vart annat och pratar om livet, tacksamma för att vi älskar varann som vi gör och vi försöker vara tacksamma för det lilla vi fick...
Vi kommer alltid att undra varför det blev såhär, men tillsammans kommer vi att klara det här och allt annat som livet kastar i ansiketet på oss....
Tillsammans är vi starka som kärleken är och tillsammans tar vi oss igenom allt!!!!

Han gick nu, min älskade, bara några meter bort och hela min kropp skriker efter honom, fast jag vet att han snart kommer igen!!!
Jag älskar dig Dennis, du är mitt allt och jag vill aldrig vara utan dig!!!

Till mina flickor; Mamma längtar efter er, men jag vet att ni blir väl omhändertagna tills jag kan ta hand om er - älskade barn....

My har lämnat oss...

... Sakta gav Mys kropp upp under gårdagen och inatt hämtade Meja sin syster...
Våra älskade flickor är tillsammans nu och vi är alldeles nakna...
Mamma och Pappa älskar er...

Idag är en hoppfull dag!

My har verkat starkare under natten sa sköterskan och jag känner värmen i mitt hjärta...
My kan på inget vis klara sig själv, hon är inte frisk, hon är för Guds skull inte ens klar, men hon verkade starkare inatt och det räcker, just nu är det fantastiskt!!!
Dessutom har vi fått rum på Ronald McDonald huset, jag grät när de guidade oss runt... Där är så fint, det är som att vara hemma fast man är borta... Det finns allt för de stora prinsessorna och vi kan leva ett "normalt" liv där, bara några steg från älskade Mysan...
Det ger hopp!!
Idag ska vi åka hem och packa med oss det vi behöver för att leva här ett tag...
Det ska bli skönt att vara hemma en stund, det var nästan 3 veckor sen sist, men det ska också bli skönt att få bo nära My utan att behöva känna sig som en patient... Underbart!

Som grädde på moset har mina bröst börjat producera mjölk idag... Lite, lite sakta börjar det och det betyder att My får mat från mig :))
Äntligen kan jag bidra till vårt lilla mirakels tillväxt...

Idag är en hoppfull dag - och dessutom skiner solen :))

Min älskade

Tar hand om mig...
Vi tar hand om varandra, det är så med kärleken, man kan liksom inte låta bli att ta hand om varandra....
Igår, när jag kände mig hjälplös och oduglig utanför mitt barns plastbubbla och inte orkade förklara.... Gjorde han det...
Sen fick jag hjälpa till att ta tempen på min lilla docka, jag bytte hennes blöja, tvättade hennes lilla mun och gav henne mat... Det låter så trivialt, men här är det så stort...
Att bara kunna vara med och göra nåt för det lilla vackra pyret vi har satt till livet på tok för tidigt....
Jag vill så gärna göra allt för dig älskade dotter, och är så glad när jag kan göra skillnad för dig... Vårt underbara minimonster, vi älskar dig så!!!