Mormor 70 år

Igår fylle My och Mejas mormor 70 år...
Igår var det 34+0...

Mormor har längtat så länge efter att få bli just det - mormor...
Längtat, väntat och hoppats...
I 70-årspresent skulle det äntligen bli så, att hon fick barnbarn, och inte ett - utan två...

Det blev inte som vi tänkt nån av oss, för visst är hon mormor, men precis som vi så kan hon inte stolt visa upp våra små underverk för andra så som vi skulle önskat...
De bor istället i våra hjärtan och vi får nöja oss med bilder och de drömmar vi hade...
I present fick mormor, och givetvis morfar, bilder på våra minimonster... Det var den första bilden vi framkallat på Meja, den hänger på väggen hos mormor och morfar, tillsammans med bilder på sorasyster My - våra små änglar...

Åh, älskade barn...
Jag önskar så att ni fått möta kärleken från mormor och morfar, de hade tagit hand om er, älskat er och skämt bort er utan dess like!
Åh, älskade barn - jag saknar er så!

Vi  var hos er igår, vid er plats på kyrkogården - jag och pappa, mormor och morfar...
Jag hoppas ni tyckte om de vackra blommorna mormor och morfar hade köpt till er... ni är med oss i tankarna hela tiden...

Igår fyllde mormor 70 år och vi hade en fin dag tillsammans vi fyra, det var mormors dag och ni fanns med i tanken...

Grattis lilla mamma!!

Till mina flickor,
ni finns i våra tankar - nu och för alltid - vi älskar er så!

Begravning

Igår hade vi begravning för våra små prinsessor...
Det var stillsamt, vackert och alldeles perfekt... Jag hade inte velat ha det på något annat sätt...

På vägen in till Östra sjukhuset på förmiddagen slog det mig plötsligt vad dagen skulle innebära... vi skulle bädda ner våra barn för första och sista gången... vi skulle aldrig mer få se våra små minimonster igen...
Det var en fin stund... Vi bäddade ner våra flickor tillsammans i kistan med en underbar liten filt...
De höll varandra i handen och låg med huvudena tätt ihop...
De stora flickorna hade målat fina teckningar och skrivit till småflickorna... Mormor och morfar hade köpt var sitt litet gosedjur till dem och vi la ner var sin napp för dem att ha när de blir lite större...
Vi skickade med ett foto på oss, mamma och pappa, för dem att titta på när de saknar oss...
Jag kysste mina flickor en sista gång innan vi skruvade på locket...

Kistan var så fin... liten, så liten och vit... Inuti var den klädd i ett vackert vitt sidentyg och det såg så fridfullt ut när vi bäddade ner dem...

Sen tog vi med oss våra flickor ut i bilen och för första och sista gången åkte vi, hela familjen, tilsammans i bilen vi köpt för att rymma oss alla... till skogskapellet och barnens begravning...

Prästen var fantastisk - tack Conny för att du gjorde våra flickors stund till ett fint minne att bevara i deras plats i mitt hjärta... Han sa vid ett tillfälle att "kanske var det så att de var så nära, att den ena inte kunde leva utan den andra"... Vi tror det...
Mys kropp var inte stark nog och utan sin syster orkade hon inte kämpa vidare när Meja kallade på henne... De var en som blev två och nu är de återigen ett med varandra...
Christian sjöng och spelade "vargsången", samma visa som Mys pappa sjöng för henne då hon låg och kämpade i kuvösen... Tack Christian för att du finns där och sjöng så vackert för våra små, det var ovärderligt - du anar inte!

Vi hade en fin stund efter begravningen och trots att det känns tomt och konstigt är det också skönt att den är gjord... nu börjar nästa fas i sorgen och i livet...
Som Conny sa, "nu måste vi leva för de levande"... minnet , sorgen och saknaden efter våra flickor kommer för alltid att bo i våra hjärtan och vi lär oss sakta men säkert att leva med det...
Jag har sagt det förut... Sorgen går aldrig över - den byter bara skepnad...

Mamma och pappa älskar er!
Vi längtar efter att få vara tillsammans, men det är inte dags ännu, vi kommer sen...
Ta hand om varandra tills vi ses igen!

Bra och dåliga dagar

Det finns bra och dåliga dagar...
Det finns bra och dåliga stunder...
Vi har stunder när allt känns "som vanligt", när livet bara rullar på...
Vi har till och med stunder när vi skrattar och är lyckliga...
Livet måste obönhörligt gå vidare trots vår stora sorg... för den bär vi med oss i alla stunder...
När jag skrattar och ler, när jag låter livet ha sin gång, när du inte ser min sorg, så finns den där ändå...
Jag kommer aldrig att sluta sörja, jag kommer aldrig att vakna sorglös igen, men jag kämpar för att hitta sätt att leva med min sorg...
Jag undrar ibland hur det skulle vara att bara få hålla dem i famnen, lukta på deras små kroppar, byta deras blöjor och vagga dem till ro...
Jag kommer alltid att undra hur det skulle ha varit... allt eftersom åren går kommer nya funderingar att komma... Hur skulle det vara att kamma deras hår, göra små tofsar och flätor, hur skulle de vara som tonåringar????
Det finns bra och dåliga dagar, det finns bra och dåliga stunder... sorgen bär vi med oss i alla...

Mina ögon kan tindra
mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta
den kan ingen se

6 veckor....

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.

Okänd författare

32 + 0

Idag skulle ha varit en bra dag om prinsessorna stannat i magen... 32 veckor är tillräckligt för att ha utvecklat det viktigaste...
Nu blev det aldrig så och ändå räknar jag fortfarande veckorna...
Det bara blir så... varje torsdag är ännu en vecka närmare beräknat förlossningsdatum.. varje söndag skulle de ha fyllt ännu en vecka om de levat... varje fredag har det gått ännu en vecka sedan My dog... Det bara blir så...
Vissa dagar är det bara ett konstaterande, andra river det i själen...
Idag är en sån dag...en skitdag... Det gör så ont idag och det är så svårt idag att förstå hur livet ska kunna gå vidare...
Förnuftet talar om för mig att jag kommer att bli hel igen - så hel som man kan bli efter en sån här upplevelse...
Förnuftet säger mig att dagarna kommer att bli lättare, sorgen inte lika tung att bära och livet kommer att bli ljusare trots sorgen jag för alltid bär i mitt hjärta...
Men förnuftet styr inte hjärtat och idag blöder mitt hjärta...
Vid första anblicken skulle du inte se det, men vågar du titta närmare så syns det i mitt kroppsspråk och i mina ögon...
Så jag ger ingen chansen att titta närmare, jag vandrar snabbt förbi...

Idag är en riktig skitdag...

Älskade barn, jag saknar er så....

Begravningsdatum

är bokat..
Det blir en helt otraditionell begravning med bara de allra, allra närmaste...
Det börjar bli dags att släppa taget... att besöka våra flickor en sista gång och förbereda deras små kroppar för evigheten...

Det är svårt att planera en begravning... speciellt en av den här karaktären... hur gör vi våra älskade små trollungar rättvisa på bästa sätt? Hur vill vi att begravningen ska vara? Hur visar vi dem all vår kärlek på bästa sätt? Hur i hela fridens namn ska man kunna planera sina barns begravning !?!? Det är helt orimligt, orättvist och absurdt!! Det är FEL, det ska inte vara såhär!!!!

Det är skönt att ha ett datum, men det gör så ont att planera, fixa och arrangera... med vetskapen om att det här är det enda jag får planera för mina barn och hur gör jag det perfekt??

Begravningsdatum är bokat, och det är den första stora tröskeln vi ska ta oss över av många...

Vi tar oss igenom det här - för vi älskar - varandra, våra nära och kära och våra små prinsessor...
Vi älskar dem så innerligt - våra små vackra, perfekta flickor...

Vi tar oss igenom det här - jag vet det... men det gör så ont...

Dagarna går...

Längtan och sorgen är stor...

Vi har valt gravplats nu... det var svårt och tungt, men det blir en fin plats för våra flickor...
Vi har kollat efter sten också...
Det är bisarrt och surrealistiskt att välja plats för sina barns grav och att ens behöva fundera på hur man vill utforma en gravsten när vi borde välja vagn och köpa små, små rosa klänningar...
Men hela livet är bisarrt och hemskt just nu...
Det finns dagar som är riktigt bra, när vi lever att ganska vanligt liv och när sorgen bara är som en molande värk i magen...
Livet går konstigt nog vidare och vi försöker hitta takten och sätt att förhålla oss till omvärlden med våra hemska erfarenheter...

Nu ska vi boka datum för begravning och bestämma vad vi vill klä våra flickor i inför den sista resan...

Det blir en konstig sommar i år...
sommaren när livets förutsättningar förändrades...
Jag önskar så att allt vore annorlunda, vad hade jag inte gjort för att få sitta här med en groteskt stor mage, suckandes över värmen...
Men man kan inte få allt man önskar, det har livet på ett brutalt sätt lärt oss i år...
Vi har också lärt oss att inte ta livet för givet, så vi vårdar varandra och var dag tillsammans...
Och vi sörjer våra älskade små prinsessor...

Mamma och pappa saknar er, underbara barn - ta hand om varandra tills tiden kommer för oss att få vara tilsammans allihop...

Älskade barn