...går dagarna och veckorna utan vattenavgång....
Idag är det 23+0 och vi har tagit oss ännu en bit på vägen.
Dock är det långt kvar till målet...
Varje dag ökar ju givetvis hoppet att allt ska gå bra en liten gnutta,
Men vi pratar bara om familjens minsta prinsessa i termer som startar med "Om hon kommer"...
Visa tycker jag är cynisk och borde tänka mer positivt...
Det kanske jag också hade tyckt om jag stod bredvid, utanför vårt liv.
På sätt och vis är jag glad att det finns de som resonerar så, för ni kan aldrig förstå, ni har verkligen ingen aning om hur det är att längta efter och planera en framtid med sina barn för att sen tvingas begrava alla 3.
Ni vet inte hur kistorna i katalogen ser ut, vad de kostar, eller hur mycket plats det är i den minsta lilla kistan när man är en liten flicka på 900 gram och 30 cm... Ni kan aldrig föreställa er hur det är att bädda ner sina tvillingar, för första gången tillsammans, i den lilla vita kistan och slutligen tvingas stänga locket och skruva fast det, för att aldrig se sina flickor igen....
Jag är så innerligt tacksam att det är så få av er som på riktigt kan förstå vad vi bär med oss varje dag, i varje andetag och jag är samtidigt så oerhört ledsen för att det faktiskt finns massor av mammor och pappor därute som också vandrat på vår stig vid den stora avgrunden....
Det passerar inte en dag utan att jag hoppas på att vår lilla flicka ska stanna hos oss för en lång tid... Samtidigt är jag skräckslagen för att jag kanske måste beställa ännu en kista och bädda den...
Älskade lilla barn,
Mamma och pappa vill så oändligt gärna att du stannar kvar i magen några månader till...
