Våra prinsessor...

Meja

My

Älskade barn

BF

Idag är dagen då mina flickor var beräknade att födas...
Idag skulle vi bli en storfamilj...
Idag var dagen vi väntade och längtade efter...

Om mina prinsessor hade orkat, om deras kroppar varit lite starkare, skulle de ha varit 94 dagar idag...
94 dagar har gått sen jag blev mamma, och förlorade mitt ena barn... 89 dagar har gått sen jag förlorade mitt andra barn till evigheten...

Saknaden blir inte mindre, men sorgen och tårarna kommer med längre mellanrum. Vi har hittat sätt att leva med sorgen och saknaden, vi har hittat en väg att vandra hand i hand med döden...

Varje vecka tänker jag att "det skulle inte vara såhär", men varje gång ställs jag inför det faktum att inget blev som det skulle bli och livet måste trots allt gå vidare...
Vi har valt en gravsten och lämnat den för inskription. Den blir vacker - så vacker en gravsten kan bli...
Vi har inte fått välja babykläder och leva i luckorus - vi har fått välja gravplats, kista och gravsten - och jag önskar ingen annan att vandra vår väg...

94 dagar har gått sedan mina barn föddes och idag gör det extra ont, för idag skulle de ha kommit...

Älskade barn
vi saknar er så

Jag skriver lite varje dag...

... inne i huvudet...
men det orkar inte ta sig fram till datorn...
Jag vill så gärna skriva, så att jag verkligen minns allt sen....
men just nu finns inte riktigt energin till det...

Vi jobbar nu, med allt vad det innebär...
5 timmar om dan... och när vi kommer hem är vi så trötta att vi vilar... varje dag...
Det tar nog ett tag att vänja sig vid alla intryck, all stimuli och all energi som vi faktiskt ger till de fantastiska barnen på jobbet...
För de är fantastiska!
Varje år kommer de bästa eleverna till vår avdelning, det bara är så, och vilken tur att det är just dem vi möter varje dag!
De ger så mycket glädje och kärlek att det inte gör nåt om jag somnar en stund när jag kommer hem...

Idag frågade en liten flicka mig;
"Åse, om man får bebisar som dör..kan man få nya bebisar sen då?"
Underbara ungar, de frågar rakt på sak och utan krusiduller!!
Jag svarade "Ja", och då var hon nöjd.

"Nya" bebisar?... det lockar och skrämmer...
Jag saknar ju de "gamla" bebisarna så mycket fortfarande...

My & Meja,
Älskade underbara barn!
Mamma saknar er så...

Vardag...

Allt måste återgå till det "normala", fast inget längre är som förut...
Livet måste gå vidare, trots att det har stannat och bytt riktning, trots att hela min världsbild har rubbats - rasat - och jag måste bygga upp den på nytt, med nya förutsättningar...
Jag har börjat jobba igen...
Det är härligt, tröttsamt och alldeles, alldeles fel....
Jag skulle inte vara på jobbet nu, jag skulle vara hemma med mina små prinsessor eller otåligt vänta på deras nedkomst...

Jag har den stora förmånen att få arbeta med barn...
Barn som älskar sin vardag, som med glädje går till skolan varje dag och som möter världen med ett leende var morgon.
De ger kraft och värme, de ger energi att ta sig igenom var dag och de stjäl min uppmärksamhet och mina tankar för några timmar... När jag är på jobbet med de fantastiska barnen finns inte tid att grubbla och sörja...det finns inte tid att fundera på allt som borde ha varit om allt blivit som vi förväntade oss.
Det finns bara tid för jobbet och det är skönt...

Jag jobbar halvtid ett tag och just nu är det vad kroppen och sinnet orkar...
Vi får se hur det blir sen, men just nu är det precis vad jag klarar av...
Imorgon är det fredag och det ska bli skönt med helg - jätteskönt!!
Då ska jag vila och njuta så jag orkar med nästa vecka....

Nu ska allt börja återgå till det "vanliga" - fast inge är längre som vanligt...
Vi får skapa ett nytt "som vanligt"...
I långsamt tempo bygger vi ett nytt "som vanligt" där inget är som förut...

Andas

Det är lättare att andas nu...
Luften är inte lika tung längre...

Efter begravningen har sorgen tagit en ny form och det är lätare att leva nu, för vi måste leva vidare, trots att man fortfarande ibland bara vill dö och vara med de små minimonstren... Mina prinsessor...

Vi är i Paris nu...
Vi bara åkte iväg på en liten kärlekssemester...
Det är härligt!
Eiffeltornet idag - oj vilken kö - men det var värt det!!Om ni bara visste ;))

Sen Notre Dame...
Vi tände 2 ljus där inne för våra små prinsessor - det var tufft och en tårfylld stund, men det kändes rätt - det var viktigt...

Jag saknar mina små flickor så mycket!!!!!
Men det är lättare att andas nu...
Luften är inte så tung längre...

Au revoir!