Jag stod mitt i det. Åse och jag hade bestämt att jag skulle följa med My ut i undersökningsrummet när hon kommit till världen. Förlossningen med My hade gått fantastiskt bra och Åse agerade som om hon aldrig gjort annat än att föda barn. Jag och en sköterska småsprang ut ur förlossningsrummet till rummet där hon skulle undersökas. Läkarteamet stod redo och rummet var fullt av folk i blå kläder till höger och vänster. Lilla My låg på ett bord med infravärme och kämpade med att få igång lungorna. Hon var så liten, så skör, som en liten liten levande docka kämpade hon med armar och ben. Jag var omtöcknad av att en sådan liten varelse kunde leva. Det var min dotter, vår dotter, vårt lilla liv. Läkaren sa att hon verkade vara stark och jag log för mig själv och tänkte, ja du lilla My du har kämpat hela graviditeten så fortsätt nu mitt hjärta. Jag hade tappat tidsuppfattningen, tyckte att tiden stod stilla men den gick tydligen rätt fort. Efter 15 minuter så beslöt sig läkaren för att My skulle läggas i respirator. Jag tittade bort, ville inte se när de förde in slangar i mitt barn. Då hör jag ett skrik i korridoren som fick mitt blod att frysa till is. Jag förstod att det var Åse, och jag förstod att något var fel. Jag började bli yr. Försökte lägga mitt fokus på My. Då kom det en morska inspringande och ropade efter en barnläkare. Herregud, tänkte jag. Vad har hänt!? Min hjärna intalade sig att det kanske var någon annan på avdelningen som behövde hjälp, så kan det ju vara. Men han kom snabbt inrusande med ett lite knyte i handen, det var Meja. Genast var det fem till sex personer kring Meja som började med hjärtmassage och slangar. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Min kära Åse låg i ett annat rum och jag stod mitt emellan två undersökningsbord. Ett med min levande dotter som de jobbade med och ett bord med min livlösa dotter som de försökte återuppliva. Nu kom tunnelseendet, hjärtat bultade och rummet började snurra. Jag kunde inte göra någonting, inget alls för någon av mina tre flickor som alla behövde min hjälp. Jag satte mig på den stol som var närmast Meja för jag tänkte att hon kanske behöver mig mest. Men jag reste mig igen och irrade omkring som en osalig ande. Några blåklädda människor tog tag i mig och ledde mig som om jag vore en blind man. De ville göra en undanmanöver, få mitt fokus på annat, lura mig. De sa att om jag tvättade händerna så kunde jag hålla My i handen. Jag var som en livlös robot. Gjorde som de sa per automatik. När jag höll lilla Mys hand såg jag hur de på andra sidan, bara tre meter i från mig gav lilla Meja hjärtmassage. Mina tårar började rinna och jag tänkte, snälla sluta nu. Väck henne inte till ett liv som inte är värt att leva. Släpp henne! Låt henne gå! Och i den stunden gav de upp. Och just i den stunden bröts min själ i två delar. Mitt barn hade dött... Hon blev inlindad i en filt och jag och en del av de blåklädda gick på led in till Åse. Jag bröt ihop hos Åse med Meja i vår famn. Allt därefter är ett töcken. Personalen pratade och jag uppfattade ljud men inte vad dem sa. Lilla My kom in en stund till oss så att Åse kunde få ta i henne. Sedan åkte de upp med My till Neonatalavdelningen. Jag följde med för att se var lilla My skulle vara sedan blev jag visad till trapphuset och kvinnan i blått lämnade mig. Jag satte mig i trappan och skakade av gråt, förstod ingenting. Varför hände detta oss? Tog mig upp och gick in till Åse och Meja. Vi satt en stund tillsammans men Åse var tvungen att åka upp till kirurgen för stygn. Jag blev kvar ensam i det stora rummet med Meja. Där satt jag med henne ensam, förbannad, förkrossad och hopplös. Hur kan man glädjas åt ett liv när man mist ett annat..? Hur kan jag glädjas när jag måste begrava ett barn...? Känslan är obeskrivlig och surrealistisk. Meja, min ängel, du var inte menad för oss... Vi älskar dig för all tid,..
tisdag 31 maj 2011
60,5 timmar gammal....
Klockan är 16.45 och min prinsessa ligger och solar...
Min älskade sover i fåtöljen bredvid och jag är också trött...
Det är mycket nu... Så otroligt mycket...
De vill skriva ut mig från sjukhuset... de vill ha vårt rum och jag är så gott som färdigbehandlad...
Jag behöver ingen vidare vård, det är bara My som behöver....
Vi får vara hos My så mycket vi vill - hela dagarna - men vill vi sova får vi åka hem... Hjälp!
Hem är 5 mil ifrån vår lilla docka, 5 mil bort om läget blir kritiskt, 5 mil!!!!!
Hur ska vi kunna sova på nätterna när hon ligger här???
Vi kanske kan få ett rum på Ronald Mc'Donald huset här, på gångavstånd från sessan....
Men det kan ta ett par dar, för trycket är stort och rummen är få....
Tänk att det är hit pengarna i bössan går... Hur självupptagen är jag som aldrig har funderat över det och knappt aldrig lagt en enda krona däri....
Eller kanske är det bara okunskap och egentligen ganska fantastiskt att jag aldrig behövt fundera över det där med Ronald på McDonalds...
Från och med nu går iaf mina småslantar dit, vilken otrolig skillnad de kan göra för några som oss...
Just nu vill jag bara skrika!!
Det är så orättvist, så orättvist, så orättvist!!!!
Det var inte såhär det skulle bli, det är inte såhär det ska vara...
Vi skulle ju ha två små minimonster som sög på varandras tumme och höll oss vakna om nätterna...
Istället bär vi på den stora sorgen över ett förlorat barn och glädjen över att ett litet knyte ligger och kämpar för livet i en kuvös....
Men jag känner mig så hjälplös, jag kan inte ta hand om mitt eget barn...
Jag får förlita mig på främmande människor och apparater som ska hjälpa det finaste jag har att utvecklas så att jag kan få hålla henne i min famn...
Älskade, älskade lilla hjärtat!
Min älskade sover i fåtöljen bredvid och jag är också trött...
Det är mycket nu... Så otroligt mycket...
De vill skriva ut mig från sjukhuset... de vill ha vårt rum och jag är så gott som färdigbehandlad...
Jag behöver ingen vidare vård, det är bara My som behöver....
Vi får vara hos My så mycket vi vill - hela dagarna - men vill vi sova får vi åka hem... Hjälp!
Hem är 5 mil ifrån vår lilla docka, 5 mil bort om läget blir kritiskt, 5 mil!!!!!
Hur ska vi kunna sova på nätterna när hon ligger här???
Vi kanske kan få ett rum på Ronald Mc'Donald huset här, på gångavstånd från sessan....
Men det kan ta ett par dar, för trycket är stort och rummen är få....
Tänk att det är hit pengarna i bössan går... Hur självupptagen är jag som aldrig har funderat över det och knappt aldrig lagt en enda krona däri....
Eller kanske är det bara okunskap och egentligen ganska fantastiskt att jag aldrig behövt fundera över det där med Ronald på McDonalds...
Från och med nu går iaf mina småslantar dit, vilken otrolig skillnad de kan göra för några som oss...
Just nu vill jag bara skrika!!
Det är så orättvist, så orättvist, så orättvist!!!!
Det var inte såhär det skulle bli, det är inte såhär det ska vara...
Vi skulle ju ha två små minimonster som sög på varandras tumme och höll oss vakna om nätterna...
Istället bär vi på den stora sorgen över ett förlorat barn och glädjen över att ett litet knyte ligger och kämpar för livet i en kuvös....
Men jag känner mig så hjälplös, jag kan inte ta hand om mitt eget barn...
Jag får förlita mig på främmande människor och apparater som ska hjälpa det finaste jag har att utvecklas så att jag kan få hålla henne i min famn...
Älskade, älskade lilla hjärtat!
"Jag vet inte vad jag ska säga"....
är allt man behöver säga....
Hur kan man känna livets största sorg och livets största glädje på en och samma gång?....
Det är oförenligt...
Vad ska man säga för att trösta då?
Det finns inga ord och det räcker att säga - Jag vet inte vad jag ska säga...
Det är bättre än att vara tyst...
Det finns några få som kan säga, jag förstår, och jag önskar att det inte var så, jag önskar så att ingen annan någonsin ska behöva förstå känslan att förlora ett barn.... Men tyvärr så har det hänt andra, och den här gången hände det oss....
En av våra favoritmorskor här sa, "Det är som Matrix", och det är en bisarr men ganska bra jämförelse - för det är som två parallelluniversum där vi hela tiden undrar vilket som är verkligt, för just nu känns det mesta overkligt....
Efter förlossningen satt vi med Meja länge... Vår lilla vackra prinsessa som inte orkade/ville/var färdig för den här verkligheten... Hon var perfekt - som en liten docka - vår prinsessa, mitt andra barn - som lämnade oss innan vi fick lära känna henne...
Nu försöker vi lägga fokus på vårt lilla mirakel - minimonstret - som kämpar på våningen ovanför oss.
Hon behöver oss och när jag sitter där fylls jag av lycka för att hon finns som då och då svämmar över...
När vi sitter hos henne och försiktigt rör vid hennes lilla, lilla kropp vill jag bara hålla om henne och skydda henne från allt ont!
Hon är så vacker... så liten och liksom perfekt, med de små, små naglarna på de pyttiga händerna och den lilla, lilla vackra munnen som grimaserar när hon ligger där i kuvösen....
och de små vackra ögonen som vi skymtar då och då....
Det är svårt att föreställa sig att hon nyss levde inne i min kropp och egentligen skulle legat där i 15 veckor till, för att bli klar, färdig för livet här ute...
Men hon hade så bråttom vår lilla envisa My, bråttom att komma ut till oss... Så nu får hon bli "klar" på utsidan, här hos oss, på ett mycket tyngre vis, medan vi står bredvid och försöker ge henne all kraft vi kan...
Nu gäller det, älskade lilla dotter, nu kämpar vi - tillsammans!!
Hur kan man känna livets största sorg och livets största glädje på en och samma gång?....
Det är oförenligt...
Vad ska man säga för att trösta då?
Det finns inga ord och det räcker att säga - Jag vet inte vad jag ska säga...
Det är bättre än att vara tyst...
Det finns några få som kan säga, jag förstår, och jag önskar att det inte var så, jag önskar så att ingen annan någonsin ska behöva förstå känslan att förlora ett barn.... Men tyvärr så har det hänt andra, och den här gången hände det oss....
En av våra favoritmorskor här sa, "Det är som Matrix", och det är en bisarr men ganska bra jämförelse - för det är som två parallelluniversum där vi hela tiden undrar vilket som är verkligt, för just nu känns det mesta overkligt....
Efter förlossningen satt vi med Meja länge... Vår lilla vackra prinsessa som inte orkade/ville/var färdig för den här verkligheten... Hon var perfekt - som en liten docka - vår prinsessa, mitt andra barn - som lämnade oss innan vi fick lära känna henne...
Nu försöker vi lägga fokus på vårt lilla mirakel - minimonstret - som kämpar på våningen ovanför oss.
Hon behöver oss och när jag sitter där fylls jag av lycka för att hon finns som då och då svämmar över...
När vi sitter hos henne och försiktigt rör vid hennes lilla, lilla kropp vill jag bara hålla om henne och skydda henne från allt ont!
och de små vackra ögonen som vi skymtar då och då....
Det är svårt att föreställa sig att hon nyss levde inne i min kropp och egentligen skulle legat där i 15 veckor till, för att bli klar, färdig för livet här ute...
Men hon hade så bråttom vår lilla envisa My, bråttom att komma ut till oss... Så nu får hon bli "klar" på utsidan, här hos oss, på ett mycket tyngre vis, medan vi står bredvid och försöker ge henne all kraft vi kan...
Nu gäller det, älskade lilla dotter, nu kämpar vi - tillsammans!!
söndag 29 maj 2011
Mors dag
De är här nu...
My våran lilla kämpe ligger på våningen ovanför men Meja kom och vände... Hon lyser upp himlen och väntar på oss där, vår lilla vackra ängel...
My våran lilla kämpe ligger på våningen ovanför men Meja kom och vände... Hon lyser upp himlen och väntar på oss där, vår lilla vackra ängel...
lördag 28 maj 2011
Lördag ?
Ja, det är ju lördag och jag önskar jag kunde skriva nåt roligt såhär på helgen, men just nu är allt bara en orolig pina.... suck!
Har en fantastisk barnmorska för tillfället som verkligen har engagerat sig idag och kollat av hur jag har det...
Det har i allra högsta grad varit en smärtfylld dag med massor av oro för att bebisarna är på väg ut...
Vi dagens kontroller verkar det dock som att sammandragningarna inte är sammandragningar utan en liten fröken som febrilt skruvar runt i mitt underliv med huvudet före....
Har fått smärtstillande, som hjälper föga, och väntar mest på att den lilla damen ska somna så att jag får lite lugn och ro....
Det var ju faktiskt lugnt inatt....
Doktorn har utlovat bricanyl om det inte ger sig, får se hur det hela slutar....
Nu ska jag snart sova lite, det lär behövas om jag ska stå ut med det här hela dagarna framöver....
(Förutsatt att det är den riktiga diagnosen....om inte så är de på väg.... hjälp!!)
Har en fantastisk barnmorska för tillfället som verkligen har engagerat sig idag och kollat av hur jag har det...
Det har i allra högsta grad varit en smärtfylld dag med massor av oro för att bebisarna är på väg ut...
Vi dagens kontroller verkar det dock som att sammandragningarna inte är sammandragningar utan en liten fröken som febrilt skruvar runt i mitt underliv med huvudet före....
Har fått smärtstillande, som hjälper föga, och väntar mest på att den lilla damen ska somna så att jag får lite lugn och ro....
Det var ju faktiskt lugnt inatt....
Doktorn har utlovat bricanyl om det inte ger sig, får se hur det hela slutar....
Nu ska jag snart sova lite, det lär behövas om jag ska stå ut med det här hela dagarna framöver....
(Förutsatt att det är den riktiga diagnosen....om inte så är de på väg.... hjälp!!)
Det är lugnare nu...
Nattmorskan kom in igår kväll...
Hon lyssnade, gav mig lite smärtstillande och en varm handduk för att lugna sammandragningarna...
Vi provar det först sa hon, hör av dig om det inte lättar....
Det tog nån timme eller så, men det blev lugnare och jag har sovit ganska bra inatt...
Sammandragningarna kommer inte lika ofta och gör inte lika ont nu...
Hoppas det var medicinen :)
Undrar varför jag inte blev erbjuden det tidigare??
Jag tycker verkligen inte om sjukhus och det blir tyvärr inte bättre här....
Nu har det gått en dag till och kan jag bara bromsa min kropp lite så ska vi nog klara ett par dagar till, innan vi blir fler i vår lilla familj...
Nu är det frukostdags :)
Hoppas ni får en fin lördag!
Hon lyssnade, gav mig lite smärtstillande och en varm handduk för att lugna sammandragningarna...
Vi provar det först sa hon, hör av dig om det inte lättar....
Det tog nån timme eller så, men det blev lugnare och jag har sovit ganska bra inatt...
Sammandragningarna kommer inte lika ofta och gör inte lika ont nu...
Hoppas det var medicinen :)
Undrar varför jag inte blev erbjuden det tidigare??
Jag tycker verkligen inte om sjukhus och det blir tyvärr inte bättre här....
Nu har det gått en dag till och kan jag bara bromsa min kropp lite så ska vi nog klara ett par dagar till, innan vi blir fler i vår lilla familj...
Nu är det frukostdags :)
Hoppas ni får en fin lördag!
fredag 27 maj 2011
Jag hatar sjukhus
Jag är dålig på att be om hjälp.
Jag är dålig på att säga till när jag inte mår bra.
Jag vill gärna klara allt själv....
Idag bad jag om hjälp, idag sa jag att jag har ont....
Det tog emot, precis som det har gjort i två dygn....
Jag blev kränkt...
Jag blev behandlad som en hypokondriker, som om jag hittade på för att jag ville ha uppmärksamhet....
Inte en gång, utan två blev jag bemött som ett barn som vill ha plåster fast man inte ser såret....
Jag hatar sjukhus!
Jag är dålig på att säga till när jag inte mår bra.
Jag vill gärna klara allt själv....
Idag bad jag om hjälp, idag sa jag att jag har ont....
Det tog emot, precis som det har gjort i två dygn....
Jag blev kränkt...
Jag blev behandlad som en hypokondriker, som om jag hittade på för att jag ville ha uppmärksamhet....
Inte en gång, utan två blev jag bemött som ett barn som vill ha plåster fast man inte ser såret....
Jag hatar sjukhus!
Ont, det gör ont....
Aj, aj, aj, ont, ont......
Det börjar bli skitjobbigt nu....
sammandragningarna kommer ofta i perioder och med längre mellanrum i perioder...
Ta tid säger barnmorskan som just rullat över min rumskamrat på förlossningen....
Men... jag ska inte föda barn nu???
De är för små!!!!!!
Och ändå sitter jag här nu och tar tid...
för om sammandragningarna kommer ofta måste vi göra CTG och kolla så att bebisarna mår bra....
Så, jag finner mig i att ta tid...fast jag bestämt att det bara är förvärkar - kroppen som tränar sig....
Jag vägrar tro att det är dags, vi har förresten inte tid med det för prinsessorna är hemma med min älskade och de behöver lite kvalitetstid och en lite "halvnormal" vecka.....
Jag vet att det inte är jag som bestämmer....men jag vill gärna få ha lite att säga till om!
Om våra "minimonster" gör som de vill redan nu, hur ska de då bli som tonåringar!?!?
Jaja, jag fortsätter att ta tid och antar att det blir CTG lite senare så vi får bekräftat att allt är lugnt....
Jag var ensam i rummet i en timme förresten, sen fick jag en ny rumskamrat....
Nu ska jag vila....så det blir långt mellan sammandragningarna :))
Det börjar bli skitjobbigt nu....
sammandragningarna kommer ofta i perioder och med längre mellanrum i perioder...
Ta tid säger barnmorskan som just rullat över min rumskamrat på förlossningen....
Men... jag ska inte föda barn nu???
De är för små!!!!!!
Och ändå sitter jag här nu och tar tid...
för om sammandragningarna kommer ofta måste vi göra CTG och kolla så att bebisarna mår bra....
Så, jag finner mig i att ta tid...fast jag bestämt att det bara är förvärkar - kroppen som tränar sig....
Jag vägrar tro att det är dags, vi har förresten inte tid med det för prinsessorna är hemma med min älskade och de behöver lite kvalitetstid och en lite "halvnormal" vecka.....
Jag vet att det inte är jag som bestämmer....men jag vill gärna få ha lite att säga till om!
Om våra "minimonster" gör som de vill redan nu, hur ska de då bli som tonåringar!?!?
Jaja, jag fortsätter att ta tid och antar att det blir CTG lite senare så vi får bekräftat att allt är lugnt....
Jag var ensam i rummet i en timme förresten, sen fick jag en ny rumskamrat....
Väntan
är jobbigt.....
Ni vet hur man som barn räknade ner till sin födelsedag??
(För övrigt är min om 7 månader)
Jag tror känslan nu är liknande....
varje dag sniglar sig fram utan att jag har minsta inverkan på vad som sker....
Skillnaden är att varje dag är ett steg närmare en förlossning som kan ske när som helst, men "varje dag är bra"....
Vad kan jag göra? frågade jag när jag blev inlagd...
"Du kan tänka att varje dag är bra för barnen och varje vecka som går är fantastisk"...
Vad gör ni? Hur ser det ut framöver från er sida? var min nästa fråga...
"Vi väntar och hoppas att det dröjer, sen gör vi de planerade rutinkontrollerna, men inget i övrigt"....
Där är jag nu, 14 dagar har gått och vi väntar, hoppas, väntar och hoppas....
På rutinkontrollerna har allt sett bra ut och fram tills de här sammandragningarna startade i förrgår har det känts som att det kommer gå vägen!!
Nu drömmer jag om förlossningar, oroar mig mer, sover sämre och är tillbaka där jag startade för 14 dagar sen....
varje dag är bra för barnen, varje dag är bra för barnen, varje dag.....
Däremellan hoppas jag att det ska dröja..... åtminstonde 2 veckor....
snälla?
Ni vet hur man som barn räknade ner till sin födelsedag??
(För övrigt är min om 7 månader)
Jag tror känslan nu är liknande....
varje dag sniglar sig fram utan att jag har minsta inverkan på vad som sker....
Skillnaden är att varje dag är ett steg närmare en förlossning som kan ske när som helst, men "varje dag är bra"....
Vad kan jag göra? frågade jag när jag blev inlagd...
"Du kan tänka att varje dag är bra för barnen och varje vecka som går är fantastisk"...
Vad gör ni? Hur ser det ut framöver från er sida? var min nästa fråga...
"Vi väntar och hoppas att det dröjer, sen gör vi de planerade rutinkontrollerna, men inget i övrigt"....
Där är jag nu, 14 dagar har gått och vi väntar, hoppas, väntar och hoppas....
På rutinkontrollerna har allt sett bra ut och fram tills de här sammandragningarna startade i förrgår har det känts som att det kommer gå vägen!!
Nu drömmer jag om förlossningar, oroar mig mer, sover sämre och är tillbaka där jag startade för 14 dagar sen....
varje dag är bra för barnen, varje dag är bra för barnen, varje dag.....
Däremellan hoppas jag att det ska dröja..... åtminstonde 2 veckor....
2 veckor...
...har gått sen den där hemska fredagen när jag kom hit....
Nu börjar jag känna igen personalen, jag vet hur rutinerna fungerar, jag får välja vilken mat jag vill ha till lunch, jag hittar tillbehören i skåpen, jag känner några av de inlagda och dagarna har sin lunk....
Vissa dagar fungerar allt bra och dagen bara rusar förbi, vissa dagar är hemska och andra gör inget intryck men är plötsligt slut....
För de som känner mig låter det säkert som en utmaning att sitta still hela dagarna, men det är egentligen inga problem, det finns inte så mycket annat att göra....
Den STORA utmaningen är att få tiden att gå UTAN att oroa sig, fundera, grubbla och känna efter.... Det finns alldeles för mycket tid till att känna här, både fysiskt och psykiskt.....
Dessutom får man frågor kring det hela tiden, hur känns det, gör det ont, osv....
Tror fasen att man känner efter!!!
Nåja, idag ska jag lyssna på regnet därute medan jag kollar på film, surfar, läser och njuter av att jag har "ledig dag".
Det ska bli en bra dag idag, som bara rusar förbi....
Nu börjar jag känna igen personalen, jag vet hur rutinerna fungerar, jag får välja vilken mat jag vill ha till lunch, jag hittar tillbehören i skåpen, jag känner några av de inlagda och dagarna har sin lunk....
Vissa dagar fungerar allt bra och dagen bara rusar förbi, vissa dagar är hemska och andra gör inget intryck men är plötsligt slut....
För de som känner mig låter det säkert som en utmaning att sitta still hela dagarna, men det är egentligen inga problem, det finns inte så mycket annat att göra....
Den STORA utmaningen är att få tiden att gå UTAN att oroa sig, fundera, grubbla och känna efter.... Det finns alldeles för mycket tid till att känna här, både fysiskt och psykiskt.....
Dessutom får man frågor kring det hela tiden, hur känns det, gör det ont, osv....
Tror fasen att man känner efter!!!
Nåja, idag ska jag lyssna på regnet därute medan jag kollar på film, surfar, läser och njuter av att jag har "ledig dag".
Det ska bli en bra dag idag, som bara rusar förbi....
torsdag 26 maj 2011
Det kom ett blomsterbud...
...från min älskades elever och föräldrar idag...
Tack fina, underbara ni för att ni har oss i era tankar!
Tack fina, underbara ni för att ni har oss i era tankar!
Bad Day...
Idag har varit en tung dag...
Massor av bra saker har hänt, men ändå har känslan för dagen varit olycklig.....
Mamma och pappa har varit här, det var skönt för jag längtade efter dem!
Min älskade och jag har myst, kramats och kollat på film mest hela dagen - Mmmmmm :)
Och ändå..... maten smakade inte och oron har tagit överhanden... hela dagen....
Doktorn har tittat på tjejerna idag, de växer som de ska.... fast de är lite små (700g respektive 740g) - förmodligen för att de är två - inget att oroa sig för, de följer sin egen kurva.... Skönt!!
Men jag har ont... Sammandragningar... Oftare än tidigare och smärtsammare... Det kan vara kroppens sätt att starta förlossningen, det kan vara lite förvärkar, det kan vara livmodern som tränar..... Det kan vara en massa saker men ingen vet..... Doktorn sa att de gör ingenting om inte värken blir regelbunden och kraftigare = förlossning..... Så det är bara att hoppas.... Att kroppen tränar sig....
Imorgon ska jag försöka vara starkare och positivare.
Imorgon ska jag försöka gråta lite mindre.
Imorgon ska jag inte oroa mig så mycket.
Imorgon kommer de stora prinsessorna till oss och nästa vecka börjar min älskade att jobba igen....
Det blir mycket ensam-tid för mig, så nu måste jag vara lite starkare och oroa mig lite mindre....
Jag säger som Scarlett O´Hara - I´ll think about that tomorrow....
Massor av bra saker har hänt, men ändå har känslan för dagen varit olycklig.....
Mamma och pappa har varit här, det var skönt för jag längtade efter dem!
Min älskade och jag har myst, kramats och kollat på film mest hela dagen - Mmmmmm :)
Och ändå..... maten smakade inte och oron har tagit överhanden... hela dagen....
Doktorn har tittat på tjejerna idag, de växer som de ska.... fast de är lite små (700g respektive 740g) - förmodligen för att de är två - inget att oroa sig för, de följer sin egen kurva.... Skönt!!
Men jag har ont... Sammandragningar... Oftare än tidigare och smärtsammare... Det kan vara kroppens sätt att starta förlossningen, det kan vara lite förvärkar, det kan vara livmodern som tränar..... Det kan vara en massa saker men ingen vet..... Doktorn sa att de gör ingenting om inte värken blir regelbunden och kraftigare = förlossning..... Så det är bara att hoppas.... Att kroppen tränar sig....
Imorgon ska jag försöka vara starkare och positivare.
Imorgon ska jag försöka gråta lite mindre.
Imorgon ska jag inte oroa mig så mycket.
Imorgon kommer de stora prinsessorna till oss och nästa vecka börjar min älskade att jobba igen....
Det blir mycket ensam-tid för mig, så nu måste jag vara lite starkare och oroa mig lite mindre....
Jag säger som Scarlett O´Hara - I´ll think about that tomorrow....
26 + 0
Ännu en vecka och nu börjar vi närma oss en tid då det känns lite tryggare...
Oron från igår ligger lite och gnager i bakhuvudet.... Har bett att få prata med läkaren idag, känner att jag behöver nån som lugnar mig lite... Imorgon är det ett planerat ultraljud och det ser jag fram emot, att få se dem och få veta att allt är som det ska....
Egentligen är jag inte så orolig för minimonstren... Det är ju high life därinne, så de mår ju inte dåligt....
Jag är bara orolig att de ska försöka titta ut... Det är fööör tidigt....
MEN, vi har tagit oss 2 veckor framåt och det är bra!!
Bebisarna har goda chanser om de kommer, och barnmorskorna tycker inte det finns anledning till oro.
Så, jag njuter av att ännu en dag har passerat och att en ny har startat!
Vi fortsätter hoppas.......
Nu är det dags för frukost med min älskade :)
Oron från igår ligger lite och gnager i bakhuvudet.... Har bett att få prata med läkaren idag, känner att jag behöver nån som lugnar mig lite... Imorgon är det ett planerat ultraljud och det ser jag fram emot, att få se dem och få veta att allt är som det ska....
Egentligen är jag inte så orolig för minimonstren... Det är ju high life därinne, så de mår ju inte dåligt....
Jag är bara orolig att de ska försöka titta ut... Det är fööör tidigt....
MEN, vi har tagit oss 2 veckor framåt och det är bra!!
Bebisarna har goda chanser om de kommer, och barnmorskorna tycker inte det finns anledning till oro.
Så, jag njuter av att ännu en dag har passerat och att en ny har startat!
Vi fortsätter hoppas.......
Nu är det dags för frukost med min älskade :)
onsdag 25 maj 2011
Jag är här :)
Allt är lugnt!
Det blev ett sent inlägg idag....
Det har varit lite oroligt idag...
Jag har en liten fröken i magen som tror hon är färdig att komma ut...
Jag skriver fröken för doktorn trodde senast att det var 2 tjejer, så nu har de tom fått sina namn.... men vi är beredda på att det kan vara 2 killar oxå - det spelar egentligen ingen roll - bara de stannar ett tag i magen och kommer ut friska!
Hur som helst så "knör" hon där inne så att hennes mamma får ont - mycket ont idag - och det skapar oro....
Jag är så himla rädd att de ska komma redan nu... och inte må bra....
Visserligen har de goda chanser om de kommer nu, men jag vill så gärna att de väntar några dagar till..... gärna 14.... eller varför inte 28?? (Vågar knappt tänka så långt ens...)
Idag skapade oron tårar och grubbel....
Varför har de blivit till om de inte ska få vara friska och må bra??
Och dessutom har vårt lilla befruktade ägg valt att dela sig i 2 små bebisar...
kan det verkligen hända utan att det är nån mening med det??
Jag vet ju att det visst kan hända och ändå sluta i katastrof, och jag vet också att det är galna tankar - för just mina bebisar kan ju komma att klara sig alldeles utmärkt, det vat jag ju inte ännu....
Men vissa dagar och vissa stunder tar de galna tankarna, oron, och tårarna över - helt utan min kontroll.... Det går över efter ett tag, men för en stund gör det ont, så himla ont att ord inte kan beskriva.....
Det var tungt när han gick idag - min älskade...
Idag hade jag behövt somna i hans famn och bara få känna mig trygg - idag hade jag behövt höra hans andetag bredvid mig, men det fungerar inte så.....
Nästa gång jag får somna i hans famn är först när bebisarna är här.... Och de vill jag ju inte ska komma än på länge...
Snacka om antiklimax - nu när vi verkligen behöver varandra får vi inte vara tillsammans.....
Och för att få vara tillsammans måste det hända som vi vill ska dröja länge än.....
Vissa dagar känns det bara orättvist....
Men vi klarar det här - tillsammans klarar vi det här och allt kommer att bli bra....
För det finns inga andra alternativ!
Nu ska jag torka tårarna och drömma om min underbara, fantastiska man.....
Det blev ett sent inlägg idag....
Det har varit lite oroligt idag...
Jag har en liten fröken i magen som tror hon är färdig att komma ut...
Jag skriver fröken för doktorn trodde senast att det var 2 tjejer, så nu har de tom fått sina namn.... men vi är beredda på att det kan vara 2 killar oxå - det spelar egentligen ingen roll - bara de stannar ett tag i magen och kommer ut friska!
Hur som helst så "knör" hon där inne så att hennes mamma får ont - mycket ont idag - och det skapar oro....
Jag är så himla rädd att de ska komma redan nu... och inte må bra....
Visserligen har de goda chanser om de kommer nu, men jag vill så gärna att de väntar några dagar till..... gärna 14.... eller varför inte 28?? (Vågar knappt tänka så långt ens...)
Idag skapade oron tårar och grubbel....
Varför har de blivit till om de inte ska få vara friska och må bra??
Och dessutom har vårt lilla befruktade ägg valt att dela sig i 2 små bebisar...
kan det verkligen hända utan att det är nån mening med det??
Jag vet ju att det visst kan hända och ändå sluta i katastrof, och jag vet också att det är galna tankar - för just mina bebisar kan ju komma att klara sig alldeles utmärkt, det vat jag ju inte ännu....
Men vissa dagar och vissa stunder tar de galna tankarna, oron, och tårarna över - helt utan min kontroll.... Det går över efter ett tag, men för en stund gör det ont, så himla ont att ord inte kan beskriva.....
Det var tungt när han gick idag - min älskade...
Idag hade jag behövt somna i hans famn och bara få känna mig trygg - idag hade jag behövt höra hans andetag bredvid mig, men det fungerar inte så.....
Nästa gång jag får somna i hans famn är först när bebisarna är här.... Och de vill jag ju inte ska komma än på länge...
Snacka om antiklimax - nu när vi verkligen behöver varandra får vi inte vara tillsammans.....
Och för att få vara tillsammans måste det hända som vi vill ska dröja länge än.....
Vissa dagar känns det bara orättvist....
Men vi klarar det här - tillsammans klarar vi det här och allt kommer att bli bra....
För det finns inga andra alternativ!
Nu ska jag torka tårarna och drömma om min underbara, fantastiska man.....
Tänk att ni lyssnar....
.... på lilla mig...
Jag är så otroligt tacksam för alla fina hälsningar och heja-på-rop från er som lyssnar och följer min resa mot moderskapet.
Nu har jag snart skrivit i en vecka och att det skulle vara en sån hjälp för mig hade jag aldrig kunnat tro....
Men det är så skönt att bara få skriva av sig tankarna som gnager och snurrar i huvudet...
Det känns annorlunda när man ser sina tankar utbenade på pappret framför sig och ibland känns det som nån annans tankar...
Hur som helst vill jag bara ge er på andra sidan datorn en stor kram för att ni bryr er om lilla mig....
Har ni bara råkat slinka in här på sidan eller om ni läser bara för att ni är galet nyfikna så får ni en kram i alla fall - för vi borde kramas mer i den här världen!!
Nu ska jag få den här dagen att gå också, min älskade är på väg och jag måste hämta frukost innan de dukar bort den.... Hoppsan vilken stress det blev nu, hihihihi :)
Kram på er!!
Jag är så otroligt tacksam för alla fina hälsningar och heja-på-rop från er som lyssnar och följer min resa mot moderskapet.
Nu har jag snart skrivit i en vecka och att det skulle vara en sån hjälp för mig hade jag aldrig kunnat tro....
Men det är så skönt att bara få skriva av sig tankarna som gnager och snurrar i huvudet...
Det känns annorlunda när man ser sina tankar utbenade på pappret framför sig och ibland känns det som nån annans tankar...
Hur som helst vill jag bara ge er på andra sidan datorn en stor kram för att ni bryr er om lilla mig....
Har ni bara råkat slinka in här på sidan eller om ni läser bara för att ni är galet nyfikna så får ni en kram i alla fall - för vi borde kramas mer i den här världen!!
Nu ska jag få den här dagen att gå också, min älskade är på väg och jag måste hämta frukost innan de dukar bort den.... Hoppsan vilken stress det blev nu, hihihihi :)
Kram på er!!
tisdag 24 maj 2011
Sara, Underbara kollegor och Änglavakt
Jag har haft besök idag....
Först kom Sara förbi en sväng innan hon åkte hem... Mysigt <3
Jag fick lite nya fina kläder av henne, så jag kan vara fin trots att jag bara går runt på ett sjukhus...
Det behövs, livet blir roligare då!
På eftermiddagen kom en kollega kom hit med lite tidsfördriv...
Underbara kollegor, nu har jag lite att pyssla med....
Ett album att scrappa i, böcker och tidningar, en kortlek och godis :)))))
Tack för att ni har mig i tankarna, det värmer...
Som om inte det vore nog fick jag av mina närmaste kollegor ett halssmycke med en ängel på...
Den ska skydda mig och dem jag älskar.... Så nu KAN ju inget gå fel??
Ängeln hänger runt min hals och där ska den förbli .....
Tack fina, fantastiska kollegor!!
Som extra bonus fick jag bilder och brev från alla mina underbara elever - oj vad man blir lycklig av barn och deras tankar...
De saknar mig och vill att jag ska hälsa på...
Jag önskar jag kunde det, underbara barn - åh vad jag saknar dem och deras tokiga upptåg!!
Det har varit en bra dag idag, och snart börjar ännu en ny dag.....
Först kom Sara förbi en sväng innan hon åkte hem... Mysigt <3
Jag fick lite nya fina kläder av henne, så jag kan vara fin trots att jag bara går runt på ett sjukhus...
Det behövs, livet blir roligare då!
På eftermiddagen kom en kollega kom hit med lite tidsfördriv...
Underbara kollegor, nu har jag lite att pyssla med....
Ett album att scrappa i, böcker och tidningar, en kortlek och godis :)))))
Tack för att ni har mig i tankarna, det värmer...
Som om inte det vore nog fick jag av mina närmaste kollegor ett halssmycke med en ängel på...
Den ska skydda mig och dem jag älskar.... Så nu KAN ju inget gå fel??
Tack fina, fantastiska kollegor!!
Som extra bonus fick jag bilder och brev från alla mina underbara elever - oj vad man blir lycklig av barn och deras tankar...
De saknar mig och vill att jag ska hälsa på...
Jag önskar jag kunde det, underbara barn - åh vad jag saknar dem och deras tokiga upptåg!!
Det har varit en bra dag idag, och snart börjar ännu en ny dag.....
Rutiner
Att spendera tid på ett sjukhus är ganska långtråkigt och det vore lätt att bara ligga i sängen hela dagarna....
Jag försöker ha rutiner, som om jag vore hemma...
Vaknar, går upp och klär på mig klockan halv åtta varje morgon.
(Det är lika bra för strax efter kommer de ändå och vill veta om jag har nån temp......)
Mellan 8-9 serveras frukosten, så då hämtar jag den, eller så sätter jag mig med de andra tjejerna i matsalen - det beror lite på vilken dag det är och om jag har sällskap :)
Nog för att det finns lite att välja på, men vore det för mycket begärt att bli serverad lite ägg och bacon på helgerna??
Sen rullar dagen på, jag bloggar, kollar lite på film, facebookar på tok för ofta (det hinner liksom knappt hända nåt mellan gångerna), fikar, äter lunch 12.30 (SENT, jag vet!!!!), äter middag 16.30, fikar, vilar, väntar på min älskade....
och dagarna liksom rullar på med nån slags konstiga rutiner som här inne känns ganska naturliga....
Jag har aldrig varit sjukskriven förut och hoppas jag aldrig behöver vara det igen.... men jag känner att mina knasiga rutiner gör att dagarna går och jag känner mig mindre sjuk.
Under graviditeten har jag hela tiden fått rådet att "ta det lugnt" & "passa på att vila"....
Det är inte min starka sida, jag vet, man jag har verkligen försökt varva ner....
Nåja, NU vilar jag, hej hopp vad jag vilar....
Har aldrig vilat så mycket i heeeeeela mitt liv.....
Jag gör det för våra älskade "minimonster"......
För jag planerar att springa efter dem i massor av år efter det här....
Nu är det frukost, mums :)
Jag försöker ha rutiner, som om jag vore hemma...
Vaknar, går upp och klär på mig klockan halv åtta varje morgon.
(Det är lika bra för strax efter kommer de ändå och vill veta om jag har nån temp......)
Mellan 8-9 serveras frukosten, så då hämtar jag den, eller så sätter jag mig med de andra tjejerna i matsalen - det beror lite på vilken dag det är och om jag har sällskap :)
Nog för att det finns lite att välja på, men vore det för mycket begärt att bli serverad lite ägg och bacon på helgerna??
Sen rullar dagen på, jag bloggar, kollar lite på film, facebookar på tok för ofta (det hinner liksom knappt hända nåt mellan gångerna), fikar, äter lunch 12.30 (SENT, jag vet!!!!), äter middag 16.30, fikar, vilar, väntar på min älskade....
och dagarna liksom rullar på med nån slags konstiga rutiner som här inne känns ganska naturliga....
Jag har aldrig varit sjukskriven förut och hoppas jag aldrig behöver vara det igen.... men jag känner att mina knasiga rutiner gör att dagarna går och jag känner mig mindre sjuk.
Under graviditeten har jag hela tiden fått rådet att "ta det lugnt" & "passa på att vila"....
Det är inte min starka sida, jag vet, man jag har verkligen försökt varva ner....
Nåja, NU vilar jag, hej hopp vad jag vilar....
Har aldrig vilat så mycket i heeeeeela mitt liv.....
Jag gör det för våra älskade "minimonster"......
För jag planerar att springa efter dem i massor av år efter det här....
Nu är det frukost, mums :)
måndag 23 maj 2011
Doktorn sa...
...att om läget är oförändrat, dvs stabilt när jag kommit lite längre i graviditeten (typ 28-29 veckor), är det möjligt att få permission, kanske över dagen eller så....
Det vore fantastiskt!!
Tänk att bara få komma bort en liten stund och känna sig som "vanligt"!
Ja, nu är det ett par veckor kvar, men jag tänker bli kvar här tills dess - med "minimonstren" på insidan - och då ska jag bara njuta....
Kanhända det bara blir några timmar, men det blir MINA timmar...
Tänk att det kan låta så locklande med ett par timmar då man kan göra vad man vill??
När min älskade gick idag fick jag en känsla av fängelse......
Jag följde honom till dörren och stod i öppningen när han gick....
Jag stod ensam kvar här.... Saknar honom redan...
Idag var en bra dag - massor av fika och samvaro!!
Idag var en bra dag - det ska det bli imorgon också... :)
Go´natt!
Det vore fantastiskt!!
Tänk att bara få komma bort en liten stund och känna sig som "vanligt"!
Ja, nu är det ett par veckor kvar, men jag tänker bli kvar här tills dess - med "minimonstren" på insidan - och då ska jag bara njuta....
Kanhända det bara blir några timmar, men det blir MINA timmar...
Tänk att det kan låta så locklande med ett par timmar då man kan göra vad man vill??
När min älskade gick idag fick jag en känsla av fängelse......
Jag följde honom till dörren och stod i öppningen när han gick....
Jag stod ensam kvar här.... Saknar honom redan...
Idag var en bra dag - massor av fika och samvaro!!
Idag var en bra dag - det ska det bli imorgon också... :)
Go´natt!
Jag är rädd....
Större delen av dagarna går det bra...
Jag är hoppfull, tror att allt kommer att gå bra och att bebisarna och vi tar oss igenom allt.
Sen kommer det stunder när allt det där rasar och jag är rädd...
Bara liten och rädd... Så är det just nu....
De stunderna är det tungt.
Men det går över - snart.....
Jag ska bara vara rädd lite till, sen blir allt bra...
Snart har det gått en dag till - DET är bra.
Jag är hoppfull, tror att allt kommer att gå bra och att bebisarna och vi tar oss igenom allt.
Sen kommer det stunder när allt det där rasar och jag är rädd...
Bara liten och rädd... Så är det just nu....
De stunderna är det tungt.
Men det går över - snart.....
Jag ska bara vara rädd lite till, sen blir allt bra...
Snart har det gått en dag till - DET är bra.
Mamma/Pappa??
Min älskade kommer idag igen...
Egentligen ska han börja jobba idag,
men vi har "stulit" en extra dag...
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?
Nog för att de bor i min kropp och det är jag som känner hur de sprattlar därinne, men vi är ju två som väntar barn....
Som längtar, som planerar och drömmer om hur det ska bli...
Nu, när allt vänds upp och ner, blir jag sjukskriven och inlagd på sjukhus - såklart, jag är ju "kärlet" - medan min älskade förväntas gå tillbaka till jobbet , lägga fokus på det och lösa vardagslivet som om inget hänt??? Vi är ju lika trasiga båda två...
Känner samma oro, samma rädsla och samma hopp....
Men jag ska ligga här, och han ska vara där.... utan att veta vad som händer på dagarna, livrädd varje minut för att få ett samtal som talar om att nåt är fel eller att bebisarna är på väg, och lägga fokus på jobbet????
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?
Min älskade kommer idag igen...
Vi har "stulit" en extra dag....
Egentligen ska han börja jobba idag,
men vi har "stulit" en extra dag...
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?
Nog för att de bor i min kropp och det är jag som känner hur de sprattlar därinne, men vi är ju två som väntar barn....
Som längtar, som planerar och drömmer om hur det ska bli...
Nu, när allt vänds upp och ner, blir jag sjukskriven och inlagd på sjukhus - såklart, jag är ju "kärlet" - medan min älskade förväntas gå tillbaka till jobbet , lägga fokus på det och lösa vardagslivet som om inget hänt??? Vi är ju lika trasiga båda två...
Känner samma oro, samma rädsla och samma hopp....
Men jag ska ligga här, och han ska vara där.... utan att veta vad som händer på dagarna, livrädd varje minut för att få ett samtal som talar om att nåt är fel eller att bebisarna är på väg, och lägga fokus på jobbet????
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?
Min älskade kommer idag igen...
Vi har "stulit" en extra dag....
söndag 22 maj 2011
Målplan...
Mål 1 : Torsdag = 26+0 (bra)
Mål 2 : 9 juni = 28+0 (riktigt, riktigt bra)
Mål 3 : 23 juni = 30+0 (toppen)
Mål 4 : 7 juli = 32+0 (fantastiskt)
Drömmål : 21 juli = 34+0 och igångsättning (obeskrivligt....)
Man omvärderar lite i en sån här sitation....
Vem hade trott att drömmålet för en graviditet nånsin skulle vara 34 veckor??
Men vi drömmer om den 21 juli, jag och min älskade ;)
Mål 2 : 9 juni = 28+0 (riktigt, riktigt bra)
Mål 3 : 23 juni = 30+0 (toppen)
Mål 4 : 7 juli = 32+0 (fantastiskt)
Drömmål : 21 juli = 34+0 och igångsättning (obeskrivligt....)
Man omvärderar lite i en sån här sitation....
Vem hade trott att drömmålet för en graviditet nånsin skulle vara 34 veckor??
Men vi drömmer om den 21 juli, jag och min älskade ;)
Hahahahaha
Vi har skrattat idag, min älskade och jag. :)
För första gången sen vi kom hit har vi verkligen skrattat, åt allt möjligt.... Högt, hjärtligt och flera gånger.
Det är verkligen förlösande att skratta - idag har varit en riktigt bra dag - jag hoppas på många fler sådana framöver. :)
Det har gått 9 dagar nu, jag hoppas på 9 dagar till - minst!
Imorrn får jag finbesök. Min Sara kommer, det ska bli härligt!!
Den här veckan får jag lite mer besök och jag hoppas den går fort :))
Kroppen värker och jag känner av det långsamma tempot nu, det är inte min grej, får tvångstankar och nästan måste springa då och då.... Men det gör jag inte - jag tar det lugnt för våra små "minimonsters" skull.... Och jag fixar det, det gör jag - en massa dagar och veckor till!!!!!
Nu ska jag kolla på 24 och ladda för morgondagen för då ska jag skratta igen - massor - för det är så skönt!!!!!
För första gången sen vi kom hit har vi verkligen skrattat, åt allt möjligt.... Högt, hjärtligt och flera gånger.
Det är verkligen förlösande att skratta - idag har varit en riktigt bra dag - jag hoppas på många fler sådana framöver. :)
Det har gått 9 dagar nu, jag hoppas på 9 dagar till - minst!
Imorrn får jag finbesök. Min Sara kommer, det ska bli härligt!!
Den här veckan får jag lite mer besök och jag hoppas den går fort :))
Kroppen värker och jag känner av det långsamma tempot nu, det är inte min grej, får tvångstankar och nästan måste springa då och då.... Men det gör jag inte - jag tar det lugnt för våra små "minimonsters" skull.... Och jag fixar det, det gör jag - en massa dagar och veckor till!!!!!
Nu ska jag kolla på 24 och ladda för morgondagen för då ska jag skratta igen - massor - för det är så skönt!!!!!
Sjukhussängar....
..... är hårda och obekväma.
Jag bor i en sådan....
Jag sover, fikar, kramas, tittar på film, bloggar, mailar, ja allt gör jag i sjukhussängen...
Det borde finnas särskilda sängar för långliggare - för det är en sådan jag är och tänker vara ett tag till...
Jag väntar med andakt på att de ska rulla in min hästenssäng med hissfunktion och säga: "Varsågod damen, det är lika bra att du har den här eftersom att du ska stanna länge hos oss."
Nu drömmer jag igen, men visst vore det coolt???
Jag bor i en sådan....
Jag sover, fikar, kramas, tittar på film, bloggar, mailar, ja allt gör jag i sjukhussängen...
Det borde finnas särskilda sängar för långliggare - för det är en sådan jag är och tänker vara ett tag till...
Jag väntar med andakt på att de ska rulla in min hästenssäng med hissfunktion och säga: "Varsågod damen, det är lika bra att du har den här eftersom att du ska stanna länge hos oss."
Nu drömmer jag igen, men visst vore det coolt???
lördag 21 maj 2011
Medpatienter och styrka
Här ligger en massa fina tjejer med komplicerade graviditeter precis som jag.... Några kan påverka sin situation, andra är helt i händerna på sina små mirakel....
En tjej har varit här i 5 veckor...hon har bara 3 och en halv kvar till planerad förlossning....
Min rumskamrat har varit här i 4 veckor - hon har 13 veckor till beräknad nedkomst.....
Jag har varit här i 8 dagar och har knappt nio veckor kvar tills de får lov att komma ut de små miraklen....
Vi som är här har en skev verklighetsuppfattning - det blir så -
vi måste ha det för att ta oss igenom det här....
Vi peppar varandra och grattar varandra till varje ny dag och varje full vecka som är ett steg till i våra bebisars utveckling.
Vi ska klara det här - allihop - det är vi övertygade om.
Det SKA gå bra, det finns inget annat alternativ!!!
Ändå rinner tårar nedför kinderna varje dag.
När min älskade är här så kommer varje dag stunder då vi håller om varandra och är rädda för att allt inte ska gå bra....
Vi måste vara det också - lite rädda - det vore konstigt annars.
Sen bestämmer vi oss för att våra "minimonster" kommer att stanna kvar i mig tills de är starka nog för världen härute och att allt kommer att bli bra till slut. :)))
Så länge vi är tillsammans ger vi varandra styrka och vi kommer att klara allt - tillsammans.
En tjej har varit här i 5 veckor...hon har bara 3 och en halv kvar till planerad förlossning....
Min rumskamrat har varit här i 4 veckor - hon har 13 veckor till beräknad nedkomst.....
Jag har varit här i 8 dagar och har knappt nio veckor kvar tills de får lov att komma ut de små miraklen....
Vi som är här har en skev verklighetsuppfattning - det blir så -
vi måste ha det för att ta oss igenom det här....
Vi peppar varandra och grattar varandra till varje ny dag och varje full vecka som är ett steg till i våra bebisars utveckling.
Vi ska klara det här - allihop - det är vi övertygade om.
Det SKA gå bra, det finns inget annat alternativ!!!
Ändå rinner tårar nedför kinderna varje dag.
När min älskade är här så kommer varje dag stunder då vi håller om varandra och är rädda för att allt inte ska gå bra....
Vi måste vara det också - lite rädda - det vore konstigt annars.
Sen bestämmer vi oss för att våra "minimonster" kommer att stanna kvar i mig tills de är starka nog för världen härute och att allt kommer att bli bra till slut. :)))
Så länge vi är tillsammans ger vi varandra styrka och vi kommer att klara allt - tillsammans.
Majbarn??
Jag har alltid velat ha majbarn.... :)
Det verkar liksom perfekt att fylla år i maj, speciellt när man som jag är född i december....
I maj smygstartar sommaren och det är en perfekt månad att börja köra moppe.... Det är inga lov, så man blir firad både i skolan och kan ha kalas, för folk reser inte bort.... Dessutom får man lov att gå på krogen hela sommaren det året man fyller 18.....
Jag brukar skoja om att ska jag ha barn så ska det bli i maj, jag får helt enkelt bara göra det två veckor om året, sen blir det avhållsamhet :))
Jag ångrar mig!!!!!! Jag önskar att jag inte alltid sagt sådär.....
nu vill jag INTE ha barn i maj!! Helst inte i juni heller.....
I slutet på juli, mitt i sommarlovet och semestern när alla är bortresta verkar perfekt!!
Det verkar liksom perfekt att fylla år i maj, speciellt när man som jag är född i december....
I maj smygstartar sommaren och det är en perfekt månad att börja köra moppe.... Det är inga lov, så man blir firad både i skolan och kan ha kalas, för folk reser inte bort.... Dessutom får man lov att gå på krogen hela sommaren det året man fyller 18.....
Jag brukar skoja om att ska jag ha barn så ska det bli i maj, jag får helt enkelt bara göra det två veckor om året, sen blir det avhållsamhet :))
Jag ångrar mig!!!!!! Jag önskar att jag inte alltid sagt sådär.....
nu vill jag INTE ha barn i maj!! Helst inte i juni heller.....
I slutet på juli, mitt i sommarlovet och semestern när alla är bortresta verkar perfekt!!
Hip Hip Hurra
Min älskade fyller år idag :)
Vi skulle ha en massa mys, jag hade planerat att köpa massor av fina presenter och skämma bort honom med kärlek!
Nu får vi fira på sjukhuset.....
Det går det också...
Det blir inte som jag tänkt, men vi är tillsammans och just nu är det största gåvan varje dag bebisarna stannar inne i mig.....
Men nästa år, då j-vlar ska vi fira!!!!! Då slår vi klackarna i taket och tokfirar!!!!
Nästa år....
Jag har iaf en present, även om de skulle varit fler......
Vi skulle ha en massa mys, jag hade planerat att köpa massor av fina presenter och skämma bort honom med kärlek!
Nu får vi fira på sjukhuset.....
Det går det också...
Det blir inte som jag tänkt, men vi är tillsammans och just nu är det största gåvan varje dag bebisarna stannar inne i mig.....
Men nästa år, då j-vlar ska vi fira!!!!! Då slår vi klackarna i taket och tokfirar!!!!
Nästa år....
Jag har iaf en present, även om de skulle varit fler......
Grattis Älskling!!!!!!
Dagdrömmar...
Ännu en natt till ända och ännu en dag att lägga till mina bebisars utveckling :) Underbart!
Jag är tacksam för varje dag, varje timma, varje sekund som de ligger där inne mina "minimonster", och jag sätter rimliga mål - vecka för vecka.
Men jag dagdrömmer också....
Du ska inte ha orimliga mål säger läkarna och sköterskorna, och det har jag inte, men vad vore livet om man inte fick drömma???
Jag har alltid tänkt mig ett sagoslut i livet, ni vet med riddaren på den vita springaren som tar mig med storm :)
Inte för att jag trott att det ska bli så, inte för att jag förväntat mig det, utan för att det vore häftigt :))
Han kom inte på en springare, men han är min riddare och han tar mig med storm varje vecka, hela tiden, och det överträffar drömmen......
Nu drömmer jag igen..... om den 21 juli..... Det är faktiskt min underbara mammas födelsedag, men också dagen då bebisarna blir 34+0.... Det är dagen då läkarna bedömer barnens chanser så stora att de får komma ut OM de ligger kvar i magen tills dess, så jag drömmer om 21 juli...
Jag kanske inte kommer dit i symbios med magen, men jag drömmer om det och hoppas.......
Jag är tacksam för varje dag, har siktet inställt på torsdag - 5 dagar - men jag drömmer om den 21 juli - 61 dagar och det tänker jag fortsätta med..... För jag gillar att drömma, det är ju liksom en del av livet......
Jag är tacksam för varje dag, varje timma, varje sekund som de ligger där inne mina "minimonster", och jag sätter rimliga mål - vecka för vecka.
Men jag dagdrömmer också....
Du ska inte ha orimliga mål säger läkarna och sköterskorna, och det har jag inte, men vad vore livet om man inte fick drömma???
Jag har alltid tänkt mig ett sagoslut i livet, ni vet med riddaren på den vita springaren som tar mig med storm :)
Inte för att jag trott att det ska bli så, inte för att jag förväntat mig det, utan för att det vore häftigt :))
Han kom inte på en springare, men han är min riddare och han tar mig med storm varje vecka, hela tiden, och det överträffar drömmen......
Nu drömmer jag igen..... om den 21 juli..... Det är faktiskt min underbara mammas födelsedag, men också dagen då bebisarna blir 34+0.... Det är dagen då läkarna bedömer barnens chanser så stora att de får komma ut OM de ligger kvar i magen tills dess, så jag drömmer om 21 juli...
Jag kanske inte kommer dit i symbios med magen, men jag drömmer om det och hoppas.......
Jag är tacksam för varje dag, har siktet inställt på torsdag - 5 dagar - men jag drömmer om den 21 juli - 61 dagar och det tänker jag fortsätta med..... För jag gillar att drömma, det är ju liksom en del av livet......
fredag 20 maj 2011
Fredag :)
Han har åkt nu....
Men vi hade en underbar fredag, eller ja, om det nu kan anses vara underbart att spendera en fredagkväll på en sjukhussal....
Men när vi är tillsammans är det underbart, oavsett platsen....
Låter lite fööör bra, jag vet, men det är faktiskt så det är.
Han hade med sig räkor och vitt vin - snacka om fredag :)
Vi åt, kramades, pratade och njöt av varandra och att det är helg....
Det var ungefär som en vanlig fredag fast med lite mer tårar än vanligt då, för oron över situationen och hur vi ska ta oss igenom allt finns hela tiden där, och gör sig påmind då och då. Men då kramas vi och bestämmer att allt ska gå bra och sen tramsar vi och skrattar lite. Vi är bra på det - att tramsa och skratta - mitt i allvaret, och det älskar jag med oss <3
Sen fotade vi lite också såklart, min älskade är ju en fotomupp och det var 2 veckor sedan senaste magbilderna, så nu var det dags.... Det blev riktigt bra faktiskt :))
Imorgon fyller han år min älskade, så nu ska jag sova så jag orkar fira heeela dagen imorrn!!
Gonatt!
Men vi hade en underbar fredag, eller ja, om det nu kan anses vara underbart att spendera en fredagkväll på en sjukhussal....
Men när vi är tillsammans är det underbart, oavsett platsen....
Låter lite fööör bra, jag vet, men det är faktiskt så det är.
Han hade med sig räkor och vitt vin - snacka om fredag :)
Vi åt, kramades, pratade och njöt av varandra och att det är helg....
Det var ungefär som en vanlig fredag fast med lite mer tårar än vanligt då, för oron över situationen och hur vi ska ta oss igenom allt finns hela tiden där, och gör sig påmind då och då. Men då kramas vi och bestämmer att allt ska gå bra och sen tramsar vi och skrattar lite. Vi är bra på det - att tramsa och skratta - mitt i allvaret, och det älskar jag med oss <3
Sen fotade vi lite också såklart, min älskade är ju en fotomupp och det var 2 veckor sedan senaste magbilderna, så nu var det dags.... Det blev riktigt bra faktiskt :))
Gonatt!
CTG (cardiotocografi)
Igår var första gången (det görs inte förrän 25+0) och eftersom jag inte bär på en bebis utan 2 är det extra svårt att få ett godkänt värde... De testade på dagen i en knapp timme, på eftrmiddagen - lika länge, och kom in sista gången vid midnatt..... Det var då jag fick se dem :) Eftersom de knappt låg still vid något av dessa tillfällen så kom läkaren med ultraljudet, men det har jag redan berättat....
Idag har de varit inne en gång redan och testat - i en timme, utan att få godkänt resultat..... Jag kan kanske tänka mig att ge dem en chans till, men sen får det vara bra! Nog för att jag inte kan gå härifrån, men jag klarar bara inte av att ligga på det viset i flera timmar varje dag, det gåååååår inte. Det gör ont i hela kroppen!! Nåja, nog om det!
Nu är min älskade på väg med fredagsmys och det ska bli så skönt att bara ha honom här hela kvällen *längtar*
Härlig dag
Idag är en härlig dag!
Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är fredag :)
Första dagen på helgen och jag har varit här i en vecka nu.
Nu börjar nån form av lugn infinna sig, berg- och dalbanan har saktat ner och den första rädslan har lagt sig. Det är fortfarande oroligt, fortfarande på tok för tidigt, men jag och mina bebisar mår bra. Ännu så länge finns inga tecken på att förlossningen ska starta eller att bebisarna ska behöva opereras ut akut och det finns en strimma hopp om att det här faktiskt kommer att bli bra!
Fortfarande är varje dag viktig, men jag vågar hoppas på att det ska hinna passera fler än en. Jag har inga orimliga mål, jag satsar inte på en full graviditet, men jag vågar hoppas och samtidigt glädjas åt var dag som jag mår bra :)
Nu får jag strax besök av mamma, det ska bli härligt!! Vi åker nog ner till cafeterian och kanske njuter vi lite av solen......
Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är fredag :)
Första dagen på helgen och jag har varit här i en vecka nu.
Nu börjar nån form av lugn infinna sig, berg- och dalbanan har saktat ner och den första rädslan har lagt sig. Det är fortfarande oroligt, fortfarande på tok för tidigt, men jag och mina bebisar mår bra. Ännu så länge finns inga tecken på att förlossningen ska starta eller att bebisarna ska behöva opereras ut akut och det finns en strimma hopp om att det här faktiskt kommer att bli bra!
Fortfarande är varje dag viktig, men jag vågar hoppas på att det ska hinna passera fler än en. Jag har inga orimliga mål, jag satsar inte på en full graviditet, men jag vågar hoppas och samtidigt glädjas åt var dag som jag mår bra :)
Nu får jag strax besök av mamma, det ska bli härligt!! Vi åker nog ner till cafeterian och kanske njuter vi lite av solen......
Bebisarna
Jag har just sett bebisarna.....
Hela dagen har barnmorskorna försökt att ta reda på hur de mår med ett CTG, men de vill inte. De är helt tokiga därinne och lever rövare så att det inte går att få några bra mätvärden.
Det tycker jag é kul :)
Det betyder att det är två små busar därinne med masssor av energi - de mår bra :)
Till slut såhär på nattkröken kom en doktor och tittade efter hur de låg med ultraljudet istället - jag gillar ultraljudet, för där kan jag också se.
Våra älskade "minimonster" mådde alldeles utmärkt, skönt.....
Nu ska jag bara sova lite så har vi tagit oss framåt en dag till tillsammans, när vi vaknar..... och bebisarna har utvecklats lite till och blivit lite starkare.....
Sov gott allihop!
Hela dagen har barnmorskorna försökt att ta reda på hur de mår med ett CTG, men de vill inte. De är helt tokiga därinne och lever rövare så att det inte går att få några bra mätvärden.
Det tycker jag é kul :)
Det betyder att det är två små busar därinne med masssor av energi - de mår bra :)
Till slut såhär på nattkröken kom en doktor och tittade efter hur de låg med ultraljudet istället - jag gillar ultraljudet, för där kan jag också se.
Våra älskade "minimonster" mådde alldeles utmärkt, skönt.....
Nu ska jag bara sova lite så har vi tagit oss framåt en dag till tillsammans, när vi vaknar..... och bebisarna har utvecklats lite till och blivit lite starkare.....
Sov gott allihop!
torsdag 19 maj 2011
25 + 0
25 fulla veckor.
Det är bra säger läkarna, det är den första magiska gränsen, nu har bebisarna goda chanser om de kommer.
När jag blev gravid förstod jag inte språket. Idag går jag in i gravidvecka 26, logiskt eftersom 25 fulla veckor har passerat och jag har börjat på vecka 26, men i början fattade jag inte vilken vecka jag var i, det borde finnas en kurs på nätet så man fattar när alla som "kan" börjar prata...
Nu är språket annorlunda, nu pratar ingen om vecka 26, det är 25 veckor - de faktiska veckorna - som gäller, som räknas.
Fortfarande gör varje dag skillnad, men nästa delmål är 26 fulla veckor. Det är bara 6 dagar kvar tills dess, det ska vi fixa, jag och de små. :)
(fattar inte hur jag ska få tiden att stämma under inlägget... Klockan är nu 20.57)
(HA! I made it, tiden är rätt!! Tänk vad lite som krävs för en stunds tillfredsställelse....)
Det är bra säger läkarna, det är den första magiska gränsen, nu har bebisarna goda chanser om de kommer.
När jag blev gravid förstod jag inte språket. Idag går jag in i gravidvecka 26, logiskt eftersom 25 fulla veckor har passerat och jag har börjat på vecka 26, men i början fattade jag inte vilken vecka jag var i, det borde finnas en kurs på nätet så man fattar när alla som "kan" börjar prata...
Nu är språket annorlunda, nu pratar ingen om vecka 26, det är 25 veckor - de faktiska veckorna - som gäller, som räknas.
Fortfarande gör varje dag skillnad, men nästa delmål är 26 fulla veckor. Det är bara 6 dagar kvar tills dess, det ska vi fixa, jag och de små. :)
(fattar inte hur jag ska få tiden att stämma under inlägget... Klockan är nu 20.57)
(HA! I made it, tiden är rätt!! Tänk vad lite som krävs för en stunds tillfredsställelse....)
Vattenavgång
Det är anledningen till att jag sitter här och skriver.... Vattenavgång... Det låter som en resa med båt, men är i själva verket starten på en förlossning som inte är beräknad förrän om 15 veckor....
Jag har tur, jättetur! Sent i livet träffade jag mannen jag har väntat på i hela mitt liv. Jag visste inte att det var så då, men nu vet jag att han är mannen i mitt liv :) (Hur klarade jag mig nånsin utan dig älskling??)
När han kom in i mitt liv fick jag 2 fantastiska små prinsessor som bonus. Jag uttrycker mig så, för det är så jag känner, de berikar mitt liv.
Som grädde på moset så blev jag gravid så fort att vi knappt hann planera det.... och inte med en liten bebis, utan två!?!?
Det tog lång tid innan vi förstod hur det stod till, eftersom det gick så fort, och ännu ett tag innan vi smälte att vi plötsligt skulle ha 4 barn, varav 2 spädbarn! Men vilken otrolig tur!!! Vi kände oss verkligen utvalda!
Jag mådde som en prinsessa och var i full gång fram till vecka 25 (24+1). På förmiddagen var vi på ultraljud och allt såg bra ut, bebisarna växte som de ska och doktorn sjukskrev mig på halvtid, det var dags att lugna ner tempot lite....
5 timmar senare hände det.....
Det rann ur mig..... Inte som en dusch, inte flera liter, men massor av klar vätska rann ned för mina ben....
Jag ringde till Varbergs sjukhus samtidigt som tårarna rann efter mina kinder, de hänvisade mig till Östra sjukhuset för att göra en kontroll, och här är jag nu.....
När vi kom in fick jag kortisonsprutor som hjälper bebisarnas lungor att utvecklas, blev lagd i en säng och fick veta att nu är varje dag betydelsefull för barnens utveckling....varje timme, varje sekund utvecklas mina små älskade "minimonster" mer och mer....
Nu handlar allt om att inte få en infektion i underlivet, sammandragningar eller andra symptom på förlossningsstart, utan fördröja bebisarnas utkomst allt vad som går... Så jag väntar, hoppas, gråter och väntar.... blir mer och mer hoppfull för var dag. Det här måste gå bra, det måste, det måste, det måste. Det finns inget annat alternativ. Vi SKA klara det här om jag så ska ligga ner i 10 veckor till så SKA det gå bra!!
Jag har tur, jättetur! Sent i livet träffade jag mannen jag har väntat på i hela mitt liv. Jag visste inte att det var så då, men nu vet jag att han är mannen i mitt liv :) (Hur klarade jag mig nånsin utan dig älskling??)
När han kom in i mitt liv fick jag 2 fantastiska små prinsessor som bonus. Jag uttrycker mig så, för det är så jag känner, de berikar mitt liv.
Som grädde på moset så blev jag gravid så fort att vi knappt hann planera det.... och inte med en liten bebis, utan två!?!?
Det tog lång tid innan vi förstod hur det stod till, eftersom det gick så fort, och ännu ett tag innan vi smälte att vi plötsligt skulle ha 4 barn, varav 2 spädbarn! Men vilken otrolig tur!!! Vi kände oss verkligen utvalda!
Jag mådde som en prinsessa och var i full gång fram till vecka 25 (24+1). På förmiddagen var vi på ultraljud och allt såg bra ut, bebisarna växte som de ska och doktorn sjukskrev mig på halvtid, det var dags att lugna ner tempot lite....
5 timmar senare hände det.....
Det rann ur mig..... Inte som en dusch, inte flera liter, men massor av klar vätska rann ned för mina ben....
Jag ringde till Varbergs sjukhus samtidigt som tårarna rann efter mina kinder, de hänvisade mig till Östra sjukhuset för att göra en kontroll, och här är jag nu.....
När vi kom in fick jag kortisonsprutor som hjälper bebisarnas lungor att utvecklas, blev lagd i en säng och fick veta att nu är varje dag betydelsefull för barnens utveckling....varje timme, varje sekund utvecklas mina små älskade "minimonster" mer och mer....
Nu handlar allt om att inte få en infektion i underlivet, sammandragningar eller andra symptom på förlossningsstart, utan fördröja bebisarnas utkomst allt vad som går... Så jag väntar, hoppas, gråter och väntar.... blir mer och mer hoppfull för var dag. Det här måste gå bra, det måste, det måste, det måste. Det finns inget annat alternativ. Vi SKA klara det här om jag så ska ligga ner i 10 veckor till så SKA det gå bra!!
Sjukhus
Jag gillar verkligen inte sjukhus....
Enligt mina erfarenheter är sjukhus nåt man går till om man måste och då får man betala för att få gå hem igen...oftast..
Senast jag besökte en vårdcentral fick jag penicillin för halsfluss - 2 gånger!! Den första kuren "tog visst inte" så jag fick en omgång till, andra gången fick jag ett penicillin som faktiskt är för halsinfektioner?? Varför fick jag inte det på en gång??
Inte nog med att jag fick betala 2 läkarbesök, 2 penicillinkurer och en massa extra sjukdagar, jag var faktiskt riktigt SJUK också, men så tycker jag oftast det är att söka vård, så jag brukar ställa mina egna diagnoser till min sambos förtret.... Sån é jag!
Enligt mina erfarenheter är sjukhus nåt man går till om man måste och då får man betala för att få gå hem igen...oftast..
Senast jag besökte en vårdcentral fick jag penicillin för halsfluss - 2 gånger!! Den första kuren "tog visst inte" så jag fick en omgång till, andra gången fick jag ett penicillin som faktiskt är för halsinfektioner?? Varför fick jag inte det på en gång??
Inte nog med att jag fick betala 2 läkarbesök, 2 penicillinkurer och en massa extra sjukdagar, jag var faktiskt riktigt SJUK också, men så tycker jag oftast det är att söka vård, så jag brukar ställa mina egna diagnoser till min sambos förtret.... Sån é jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)