Året som gått..

Det är dags att summera året som gått....
Vad kan jag säga....
Jag önskar att året som passerat kunde försvinna ur mitt medvetande, att det aldrig hade hänt...
Jag önskar att kvinnan som är jag vore samma kvinna som för ett år sen, en tråkig realist som tror på ödet och är lycklig över att att mannen i mitt liv äntligen har dykt upp ;)
En kvinna som ännu inte vet att det mest fantastiska och det mest fruktansvärda i livet snart ska hända henne... Jag önskar att mina underbara små aldrig blivit till...
Det önskar jag av egoism... Det önskar jag inte för att jag inte vill att det bästa i mitt liv inte ska finnas, utan för att jag inte riktigt orkar leva med förlusten av det stora i livet.
Att få barn är det mest fantastiska i livet säger ni som är mammor och jag tror er, jag önskar bara att jag visste...
Jag önskar att jag hade fått ett levande barn i min famn efter förlossningen, jag önskar att My hade varit såpass frisk att jag hade fått hålla henne i min famn en enda gång äinnan natten hon dog, jag önskar, jag önskar en hel massa saker som inte blev....
Att få starta året med mannen i mitt liv i den stora staden NY, att få bli gravid med min älskade och att få planera framtiden med densamme var en fantastisk del av året som gått... Tyvärr har allt det andra tagit överhand, sorgen har ätit upp all lycka från året som gått och jag önskar att jag fick köpa annat än gravljus till mina underbara älskade barn... Jag önskar deras skrik hade hållit mig vaken alla nätter och inte sorgen efter dem, jag önskar de hade varit här nu för att fira in det nya året.... Jag önskar en massa, som aldrig kommer att bli....
Summa sumarum år 2011; året då de bästa och det värsta har hänt.... Jag längtar efter mina barn, varje dag, jag är lycklig över min fina, fina man (utan vilken jag hade dött) och jag önskar att ingen hade sagt att det blir bättre nästa gång, för även om de blir en nästa gång kan det aldrig ogöra den här gången.....
Jag längtar efter er underbara barn....
Vi ses i himlen <3

Mamma älskar er ljuvliga små
Gott nytt år!

Julkänslan...

...vill liksom inte riktigt infinna sig...
Jag älskar jul och då menar jag ÄLSKAR...
Jag har för många tomtar, massor av julgardiner, älskar att öppna paket och jag myser varje dag framför julkalendern...
Men i år kommer liksom inte tomtarna fram...
I år känns klapparna oviktiga...
I år är julen tung...
I år finns inget att fira, inget att vara tacksam för....
Nu tänker du, men herregud, var tacksam för allt det du har!!
Jag är tacksam för det, jag är så otroligt tacksam för min underbara älskade, min fina familj, mina fina kollegor som får stå ut med en ny och tidvis ganska bitter Åse osv...
Trots det känner jag inte för att fira...och det är en rättighet jag och andra i min situation har...
Vi firar ändå, vi njuter av livet ändå och vi är mer tacksamma för vad vi har än många andra tror jag... För vi  vet vad det innebär att förlora de som är viktigast för oss...

Jag inser att jag måste ta mig igenom alla årstider och dess högtider en första gång, som mamma till två underbara vackra små änglar... Men det gör så ont...
Varje vecka tar jag mig igenom samma saker som "vanligt", men ändå känns allt på något vis nytt och lite smärtsamt. Varje källa till lycka och glädje innehåller ett stygn av sorg och det är så fruktansvärt tungt...
Jag är så trött på att gråta, så trött på att sörja och så evinnerligt trött på den "nya" jag som inte fungerar som den gamla jag!!!
Jag är så himla trött...
Julkänslan vill liksom inte infinna sig i år....
Älskade barn, jag hämtar tomtarna nu och ställer fram dem som om ni vore här...

6 månader...

Igår var det 6 månader sen mina flickor föddes...
Just nu borde jag vara lycklig och vansinnigt trött, inte sant?
det är ju så det "ska vara"....

Jag saknar mina små så innerligt...
Vissa dagar vaknar jag och väntar dem...i ett kort ögonblick glömmer jag allt det fula och onda... sen kommer verkligheten...
Vissa dagar känns allt som en dröm... som om det inte är på riktigt... fast det är det...
Många dagar undrar jag vad jag gjort för fel...
Alla dagar är mina små prinsessor i mina tankar....
Alla dagar gör ont...

Livet...

...börjar hitta en ny lunk, en ny vardag....
Livet är liksom indelat i före och efter "det stora svarta"...
Före var allt skimrande och fantastiskt, vi var så lyckliga och kände oss utvalda...
Varje dag fascinerades jag av att det låg två små underverk inne i min mage, två små älvor som skulle ge oss så mycket lycka och som vi skulle älska så....
Efter är vi trots allt mycket lyckliga.... vi har en stor kärlek som tar oss igenom det svarta, som ger livskraft och hopp om framtiden, men vi bär med oss den stora sorgen......
Den outgrundliga, oförståeliga sorgen som lever tillsammans med oss...
Jag har blivit rädd för döden... Mest av allt rädd för att förlora dem jag älskar innan tid är...
Jag har fått en erfarenhet som jag önskar att jag slapp... Jag ser livet med nya ögon...

Jag har varit sjukskriven sen My dog... Till en början på heltid, sen halvtid och nu det sista 25%...
Det är sista veckan på min sjukskrivning nu, nästa vecka börjar jag jobba fullt, "som vanligt" igen...

Det är märkligt hur vi anpassar oss till livets svängningar.. Hur vi hittar nya säött att leva med de erfarenheter livet tar oss igenom....
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva som vanligt igen när jag satt med My i min famn och hon tog sina sista andetag, jag trodde att jag skulle gå under - att det svarta aldrig skulle ta slut...

Nu är det svarta inte lika mörkt, kommer inte lika ofta, men sorgen är lika stor och när den sköljer över mig tar den över allt...
Det är svårt att förklara, det är svårt att sätta ord på hur sorgen efter ett barn, i mitt fall två, inte kan jämställas med något annat...
All sorg är svår och mörk, all sorg måste få ta sin tid och sitt utrymme, alla sorg läömnar spår som vi bär med oss för alltid.... Alla förluster tar oss vidare till en ny vardag, till ett nytt "som vanligt", men sorgen efter ett barn ändrar hoppet, lyckan och föreställningen om framtiden...

Vi har flyttat... Vi bor i ett fantastiskt hus där vi har fixat allt... Golv, väggar och tak är lagda och nymålade, vi bor i ett hus där vi snart har allt precis som vi vill ha det.... Vi har haft tid att lägga på det, eftersom My och Meja inte har behövt vår kärlek och omsorg, så som spädbarn brukar.... De får all vår kärlek och massor av omtanke, men rent fysiskt har vi lagt tiden på vårt hus....
Vi kommer att få ett fantastiskt liv här, vi har ju varandra... Vi älskar varandra så, men våra flickor kommer alltid att fattas oss...

Älskade barn,
mamma längtar efter er <3
Varje dag är ni i mina tankar
Varje dag saknar jag er doft
Varje dag önskar jag att allt vore annorlunda

Mamma längtar efter er, underbara barn
Var rädda om varandra och ta hand om varandra tills vi ses igen....
Älskade barn

Saknad...

Har målat och grejat i nya huset idag...
Här skulle vi bott 6 personer...
Idag var första gången just det gjorde ont...
Saknar mina små troll så innerligt mycket, önskar så att de vore här...

Mamma älskar er, trollungar!

Av jord är du kommen...

Idag urnfäste vi våra prinsessor.
Det var jobbigare än jag hade trott...
Det var sista gången jag fick skriva på ett dokument i egenskap av My och Mejas mor...

Nu  är våra flickor på "sin" plats, som vi valt...
Nu kan jag uppvakta mina flickor när jag vill...

Mamma saknar er

Vem är jag

Just nu fungerar inget som "vanligt"...
Just nu är livet tungt...

Min kropp saknar den styrka och balans som jag är van vid att ha... kanske hade jag inte funderat över det om mina barn hade levt och jag hade varit hemma med dem... men mina barn lever inte och jag försöker återgå till ett "normalt" liv... Det är svårt när kroppen sviker...

Egentligen är det väl inte kroppens svek, utan en helt normal efterföljd på en graviditet och en förlossning... men det är det enda som är som förväntat... allt annat har ju rasat och jag behöver min kropp...

Mitt psyke är obalanserat och jag har allt för nära till tårarna... Jag har inte den toleransnivån som jag brukar och för att fungera "normalt" behöver jag den...
Jag känner inte igen mig själv och det är svårt att hantera...

Jag skulle så gärna önska att allt var som vanligt, men inget är som vanligt...
Jag kommer på mig själv med att undra över vem jag är och var personen jag brukar vara har tagit vägen...
Hur hittar jag tillbaka till tjejen jag brukar vara, eller åtminstonde till något som liknar henne??
Jag vet att "det tar tid"... "Det måste få ta tid"...
Men jag är så trött på sorgen och smärtan - den är så tung -  jag orkar inte bära den längre!!

Just nu fungerar inget som "vanligt" och jag har svårt att hantera det...

Balans

Helgen var tung...
Jag var ur balans, blev arg för ingenting och hade ett i grunden dåligt humör...
Allt kändes bara skit och tårarna rann titt som tätt, utan direkt anledning...
Helgen var tung & just nu är det kämpigt...

Hela veckorna går energin till jobbet... På helgen gör livet sig påmint med alla tankar och känslor, samtidigt som vi snart får nya huset (fantastiskt!) vilket skapar en viss stress...
Jag har inte samma gränser, samma tålighet och känslor som tidigare...
Jag fungerar inte som tidigare, jag vet det, men det är svårt att acceptera...

Inatt drömde jag om mina flickor...
Om och om igen drömde jag om de små prinsessorna som jag aldrig får köpa små klänningar till...
Det är svårt att hitta balans i livet...
Det är alltid svårt, men just nu är det så många nya faktorer som spelar in...

Just nu är jag ur balans... men jag kämpar för att få mer jämnvikt i livet...
Jag strävar efter balans...

Att orka...

Hur orkar man gå vidare när man drabbas av den stora svarta olyckan?...
Hur hittar man kraften att gå upp på morgonen, att le mot andra människor, att glädjas åt sin omgivning och att leva vidare?...
Det är frågor som jag får då och då, det är frågor jag ställt mig själv under den tunga tiden som livet varit sen i maj....
Jag har inget bra svar...

I början är det en kraftansträngning att bara kliva ur sängen och vara... Det är svårt att orka med livet och sig själv, näst intill omöjligt att kunna ge till någon annan...utom sin partner...
Som tur är så fungerar vi människor så att vi är i de djupaste dalarna vid olika tillfällen så i relationen till sin älskade turas man om att bära varandra, åtminstonde var det så för oss...
Efter hand orkar man släppa in de närmaste, familjen till att börja med...
För mig var det svårast att träffa de närmsta vännerna, de som är viktiga... för de har frågor och de måste få fråga och få svar, de har rätt till det - men det kräver också att jag orkar gå igenom allt igen, det tar kraft...

Vart man går får man blickar som säger "stackars, stackars" och de flesta vet inte hur de ska hantera situationen... Jag förstår det, för det är en situation ingen borde behöva hantera, men det är tungt att vara den som ger folk kalla kårar...
Det är okej att inte veta vad man ska göra eller säga, det är inte konstigt alls...
I början tittade jag åt ett annat håll när jag mötte männisor jag kände... jag orkade inte prata, ville inte berätta, ville inte bli tyckt synd om...jag ville bara leva i min olyckliga bubbla där stänk av glädje givetvis fanns... Jag ville bara vara ifred...

Men nånstans på vägen måste man släppa in omvärlden, vara beredd på att få frågor och blickar och att lära sig hantera det... Men det tar tid...
Att börja jobba innebär en stimuli som är maxad... att bara ha människor omkring sig gör att kroppen och hjärnan går på högvarv och det tar musten ur en. De första dagarna på jobbet var jag helt slut efter en halv dag och fick vila när jag kom hem... Jag är fortfarande trött efter halva dagar, men lånsamt börjar jag vänja mig...
Att jobba halvtid ger också en känsla av otillräcklighet, skapar en oro för kollegorna som får jobba extra, men är just nu mer än nog ibland - min kropp och själ bär så mycket annat som fortfarande processas dygnet runt...

"Du är så stark", säger många, men jag är inte starkare än nån annan. Jag klarar inte av mer än er andra. Jag har bara tvingats uppleva någonting som för de flesta är ogreppbart och jag måste leva vidare... När livet rasar har vi människor den fantastiska förmågan att resa oss upp och på något obegripligt sätt hitta nya vägar att vandra vidare i livet... Det kräver ingen superkraft, det har inte med person att göra, det bara är så det fungerar...

Den här gången var det vår otur att tvingas uppleva de flesta föräldrars värsta mardröm... och vi måste resa oss, lära oss leva med döden och gå vidare...
Nu hoppas vi att livet har massor av tur och lycka i sin famn för oss framöver...

Våra prinsessor...

Meja

My

Älskade barn

BF

Idag är dagen då mina flickor var beräknade att födas...
Idag skulle vi bli en storfamilj...
Idag var dagen vi väntade och längtade efter...

Om mina prinsessor hade orkat, om deras kroppar varit lite starkare, skulle de ha varit 94 dagar idag...
94 dagar har gått sen jag blev mamma, och förlorade mitt ena barn... 89 dagar har gått sen jag förlorade mitt andra barn till evigheten...

Saknaden blir inte mindre, men sorgen och tårarna kommer med längre mellanrum. Vi har hittat sätt att leva med sorgen och saknaden, vi har hittat en väg att vandra hand i hand med döden...

Varje vecka tänker jag att "det skulle inte vara såhär", men varje gång ställs jag inför det faktum att inget blev som det skulle bli och livet måste trots allt gå vidare...
Vi har valt en gravsten och lämnat den för inskription. Den blir vacker - så vacker en gravsten kan bli...
Vi har inte fått välja babykläder och leva i luckorus - vi har fått välja gravplats, kista och gravsten - och jag önskar ingen annan att vandra vår väg...

94 dagar har gått sedan mina barn föddes och idag gör det extra ont, för idag skulle de ha kommit...

Älskade barn
vi saknar er så

Jag skriver lite varje dag...

... inne i huvudet...
men det orkar inte ta sig fram till datorn...
Jag vill så gärna skriva, så att jag verkligen minns allt sen....
men just nu finns inte riktigt energin till det...

Vi jobbar nu, med allt vad det innebär...
5 timmar om dan... och när vi kommer hem är vi så trötta att vi vilar... varje dag...
Det tar nog ett tag att vänja sig vid alla intryck, all stimuli och all energi som vi faktiskt ger till de fantastiska barnen på jobbet...
För de är fantastiska!
Varje år kommer de bästa eleverna till vår avdelning, det bara är så, och vilken tur att det är just dem vi möter varje dag!
De ger så mycket glädje och kärlek att det inte gör nåt om jag somnar en stund när jag kommer hem...

Idag frågade en liten flicka mig;
"Åse, om man får bebisar som dör..kan man få nya bebisar sen då?"
Underbara ungar, de frågar rakt på sak och utan krusiduller!!
Jag svarade "Ja", och då var hon nöjd.

"Nya" bebisar?... det lockar och skrämmer...
Jag saknar ju de "gamla" bebisarna så mycket fortfarande...

My & Meja,
Älskade underbara barn!
Mamma saknar er så...

Vardag...

Allt måste återgå till det "normala", fast inget längre är som förut...
Livet måste gå vidare, trots att det har stannat och bytt riktning, trots att hela min världsbild har rubbats - rasat - och jag måste bygga upp den på nytt, med nya förutsättningar...
Jag har börjat jobba igen...
Det är härligt, tröttsamt och alldeles, alldeles fel....
Jag skulle inte vara på jobbet nu, jag skulle vara hemma med mina små prinsessor eller otåligt vänta på deras nedkomst...

Jag har den stora förmånen att få arbeta med barn...
Barn som älskar sin vardag, som med glädje går till skolan varje dag och som möter världen med ett leende var morgon.
De ger kraft och värme, de ger energi att ta sig igenom var dag och de stjäl min uppmärksamhet och mina tankar för några timmar... När jag är på jobbet med de fantastiska barnen finns inte tid att grubbla och sörja...det finns inte tid att fundera på allt som borde ha varit om allt blivit som vi förväntade oss.
Det finns bara tid för jobbet och det är skönt...

Jag jobbar halvtid ett tag och just nu är det vad kroppen och sinnet orkar...
Vi får se hur det blir sen, men just nu är det precis vad jag klarar av...
Imorgon är det fredag och det ska bli skönt med helg - jätteskönt!!
Då ska jag vila och njuta så jag orkar med nästa vecka....

Nu ska allt börja återgå till det "vanliga" - fast inge är längre som vanligt...
Vi får skapa ett nytt "som vanligt"...
I långsamt tempo bygger vi ett nytt "som vanligt" där inget är som förut...

Andas

Det är lättare att andas nu...
Luften är inte lika tung längre...

Efter begravningen har sorgen tagit en ny form och det är lätare att leva nu, för vi måste leva vidare, trots att man fortfarande ibland bara vill dö och vara med de små minimonstren... Mina prinsessor...

Vi är i Paris nu...
Vi bara åkte iväg på en liten kärlekssemester...
Det är härligt!
Eiffeltornet idag - oj vilken kö - men det var värt det!!Om ni bara visste ;))

Sen Notre Dame...
Vi tände 2 ljus där inne för våra små prinsessor - det var tufft och en tårfylld stund, men det kändes rätt - det var viktigt...

Jag saknar mina små flickor så mycket!!!!!
Men det är lättare att andas nu...
Luften är inte så tung längre...

Au revoir!

Mormor 70 år

Igår fylle My och Mejas mormor 70 år...
Igår var det 34+0...

Mormor har längtat så länge efter att få bli just det - mormor...
Längtat, väntat och hoppats...
I 70-årspresent skulle det äntligen bli så, att hon fick barnbarn, och inte ett - utan två...

Det blev inte som vi tänkt nån av oss, för visst är hon mormor, men precis som vi så kan hon inte stolt visa upp våra små underverk för andra så som vi skulle önskat...
De bor istället i våra hjärtan och vi får nöja oss med bilder och de drömmar vi hade...
I present fick mormor, och givetvis morfar, bilder på våra minimonster... Det var den första bilden vi framkallat på Meja, den hänger på väggen hos mormor och morfar, tillsammans med bilder på sorasyster My - våra små änglar...

Åh, älskade barn...
Jag önskar så att ni fått möta kärleken från mormor och morfar, de hade tagit hand om er, älskat er och skämt bort er utan dess like!
Åh, älskade barn - jag saknar er så!

Vi  var hos er igår, vid er plats på kyrkogården - jag och pappa, mormor och morfar...
Jag hoppas ni tyckte om de vackra blommorna mormor och morfar hade köpt till er... ni är med oss i tankarna hela tiden...

Igår fyllde mormor 70 år och vi hade en fin dag tillsammans vi fyra, det var mormors dag och ni fanns med i tanken...

Grattis lilla mamma!!

Till mina flickor,
ni finns i våra tankar - nu och för alltid - vi älskar er så!

Begravning

Igår hade vi begravning för våra små prinsessor...
Det var stillsamt, vackert och alldeles perfekt... Jag hade inte velat ha det på något annat sätt...

På vägen in till Östra sjukhuset på förmiddagen slog det mig plötsligt vad dagen skulle innebära... vi skulle bädda ner våra barn för första och sista gången... vi skulle aldrig mer få se våra små minimonster igen...
Det var en fin stund... Vi bäddade ner våra flickor tillsammans i kistan med en underbar liten filt...
De höll varandra i handen och låg med huvudena tätt ihop...
De stora flickorna hade målat fina teckningar och skrivit till småflickorna... Mormor och morfar hade köpt var sitt litet gosedjur till dem och vi la ner var sin napp för dem att ha när de blir lite större...
Vi skickade med ett foto på oss, mamma och pappa, för dem att titta på när de saknar oss...
Jag kysste mina flickor en sista gång innan vi skruvade på locket...

Kistan var så fin... liten, så liten och vit... Inuti var den klädd i ett vackert vitt sidentyg och det såg så fridfullt ut när vi bäddade ner dem...

Sen tog vi med oss våra flickor ut i bilen och för första och sista gången åkte vi, hela familjen, tilsammans i bilen vi köpt för att rymma oss alla... till skogskapellet och barnens begravning...

Prästen var fantastisk - tack Conny för att du gjorde våra flickors stund till ett fint minne att bevara i deras plats i mitt hjärta... Han sa vid ett tillfälle att "kanske var det så att de var så nära, att den ena inte kunde leva utan den andra"... Vi tror det...
Mys kropp var inte stark nog och utan sin syster orkade hon inte kämpa vidare när Meja kallade på henne... De var en som blev två och nu är de återigen ett med varandra...
Christian sjöng och spelade "vargsången", samma visa som Mys pappa sjöng för henne då hon låg och kämpade i kuvösen... Tack Christian för att du finns där och sjöng så vackert för våra små, det var ovärderligt - du anar inte!

Vi hade en fin stund efter begravningen och trots att det känns tomt och konstigt är det också skönt att den är gjord... nu börjar nästa fas i sorgen och i livet...
Som Conny sa, "nu måste vi leva för de levande"... minnet , sorgen och saknaden efter våra flickor kommer för alltid att bo i våra hjärtan och vi lär oss sakta men säkert att leva med det...
Jag har sagt det förut... Sorgen går aldrig över - den byter bara skepnad...

Mamma och pappa älskar er!
Vi längtar efter att få vara tillsammans, men det är inte dags ännu, vi kommer sen...
Ta hand om varandra tills vi ses igen!

Bra och dåliga dagar

Det finns bra och dåliga dagar...
Det finns bra och dåliga stunder...
Vi har stunder när allt känns "som vanligt", när livet bara rullar på...
Vi har till och med stunder när vi skrattar och är lyckliga...
Livet måste obönhörligt gå vidare trots vår stora sorg... för den bär vi med oss i alla stunder...
När jag skrattar och ler, när jag låter livet ha sin gång, när du inte ser min sorg, så finns den där ändå...
Jag kommer aldrig att sluta sörja, jag kommer aldrig att vakna sorglös igen, men jag kämpar för att hitta sätt att leva med min sorg...
Jag undrar ibland hur det skulle vara att bara få hålla dem i famnen, lukta på deras små kroppar, byta deras blöjor och vagga dem till ro...
Jag kommer alltid att undra hur det skulle ha varit... allt eftersom åren går kommer nya funderingar att komma... Hur skulle det vara att kamma deras hår, göra små tofsar och flätor, hur skulle de vara som tonåringar????
Det finns bra och dåliga dagar, det finns bra och dåliga stunder... sorgen bär vi med oss i alla...

Mina ögon kan tindra
mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta
den kan ingen se

6 veckor....

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.

Okänd författare

32 + 0

Idag skulle ha varit en bra dag om prinsessorna stannat i magen... 32 veckor är tillräckligt för att ha utvecklat det viktigaste...
Nu blev det aldrig så och ändå räknar jag fortfarande veckorna...
Det bara blir så... varje torsdag är ännu en vecka närmare beräknat förlossningsdatum.. varje söndag skulle de ha fyllt ännu en vecka om de levat... varje fredag har det gått ännu en vecka sedan My dog... Det bara blir så...
Vissa dagar är det bara ett konstaterande, andra river det i själen...
Idag är en sån dag...en skitdag... Det gör så ont idag och det är så svårt idag att förstå hur livet ska kunna gå vidare...
Förnuftet talar om för mig att jag kommer att bli hel igen - så hel som man kan bli efter en sån här upplevelse...
Förnuftet säger mig att dagarna kommer att bli lättare, sorgen inte lika tung att bära och livet kommer att bli ljusare trots sorgen jag för alltid bär i mitt hjärta...
Men förnuftet styr inte hjärtat och idag blöder mitt hjärta...
Vid första anblicken skulle du inte se det, men vågar du titta närmare så syns det i mitt kroppsspråk och i mina ögon...
Så jag ger ingen chansen att titta närmare, jag vandrar snabbt förbi...

Idag är en riktig skitdag...

Älskade barn, jag saknar er så....

Begravningsdatum

är bokat..
Det blir en helt otraditionell begravning med bara de allra, allra närmaste...
Det börjar bli dags att släppa taget... att besöka våra flickor en sista gång och förbereda deras små kroppar för evigheten...

Det är svårt att planera en begravning... speciellt en av den här karaktären... hur gör vi våra älskade små trollungar rättvisa på bästa sätt? Hur vill vi att begravningen ska vara? Hur visar vi dem all vår kärlek på bästa sätt? Hur i hela fridens namn ska man kunna planera sina barns begravning !?!? Det är helt orimligt, orättvist och absurdt!! Det är FEL, det ska inte vara såhär!!!!

Det är skönt att ha ett datum, men det gör så ont att planera, fixa och arrangera... med vetskapen om att det här är det enda jag får planera för mina barn och hur gör jag det perfekt??

Begravningsdatum är bokat, och det är den första stora tröskeln vi ska ta oss över av många...

Vi tar oss igenom det här - för vi älskar - varandra, våra nära och kära och våra små prinsessor...
Vi älskar dem så innerligt - våra små vackra, perfekta flickor...

Vi tar oss igenom det här - jag vet det... men det gör så ont...

Dagarna går...

Längtan och sorgen är stor...

Vi har valt gravplats nu... det var svårt och tungt, men det blir en fin plats för våra flickor...
Vi har kollat efter sten också...
Det är bisarrt och surrealistiskt att välja plats för sina barns grav och att ens behöva fundera på hur man vill utforma en gravsten när vi borde välja vagn och köpa små, små rosa klänningar...
Men hela livet är bisarrt och hemskt just nu...
Det finns dagar som är riktigt bra, när vi lever att ganska vanligt liv och när sorgen bara är som en molande värk i magen...
Livet går konstigt nog vidare och vi försöker hitta takten och sätt att förhålla oss till omvärlden med våra hemska erfarenheter...

Nu ska vi boka datum för begravning och bestämma vad vi vill klä våra flickor i inför den sista resan...

Det blir en konstig sommar i år...
sommaren när livets förutsättningar förändrades...
Jag önskar så att allt vore annorlunda, vad hade jag inte gjort för att få sitta här med en groteskt stor mage, suckandes över värmen...
Men man kan inte få allt man önskar, det har livet på ett brutalt sätt lärt oss i år...
Vi har också lärt oss att inte ta livet för givet, så vi vårdar varandra och var dag tillsammans...
Och vi sörjer våra älskade små prinsessor...

Mamma och pappa saknar er, underbara barn - ta hand om varandra tills tiden kommer för oss att få vara tilsammans allihop...

Älskade barn

Sorg tar inte slut...

den bara ändrar karaktär...
Jag kommer aldrig att sluta sörja mina barn, det kommer aldrig att sluta göra ont och inget kan ta bort den smärtan jag bär i mitt bröst...
Jag vet att jag kommer att lära mig leva med min sorg, den kommer inte att kännas så starkt hela tiden, men den kommer alltid att bo i mitt hjärta...
De stora prinsessorna frågar och funderar, vi pratar mycket om våra små änglar och allt det som vi hoppats på som inte blev...
Vi sörjer, ältar och försöker förstå det oförklarliga, meningslösa med att förlora sina barn och småsyskon...

Idag började planeringen av begravningen ta fart och vi försöker boka in ett datum med alla inblandade...
När vi talar om att begrava våra barn så växer allt det svarta inom mig och tar sig utanför kroppen... det omsluter allt och jag kan knappt andas... Förnuftet vet att det måste ske, men jag vill så gärna att de bara ska ligga kvar på östra sjukhuset, där jag kan titta och känna på dem när jag vill...
För någon som inte vandrat vår väg kan det låta sjukt och rent av galet att vilja ha sina döda barn kvar, men jag tror att andra i min situation förstår känslan av att jag inte vill att de ska försvinna... Ännu så länge så finns de ju, de ligger tillsammans om än så kalla och livlösa, men mina barn finns där - för mig att krama och älska närhelst jag vill...

Jag ångrar ingenting, jag tror att jag hade gjort allt på samma vis om jag fått chansen att göra om det...
Givetvis är det så att hade jag vetat att jag bara skulle få ha My i 5 dygn så hade jag spenderat varje vaken minut med henne, men det fanns aldrig som ett alternativ att vi skulle få åka hem utan vår lilla sessa, de tankarna slår man bort i den overklighet man lever i under neonataltiden... visst vet man att det kan bli så, men de tankarna kan man inte tänka, man måste förutsätta att allt ska gå bra...
Jag ångrar ingenting, men jag önskar att allt hade varit annorlunda, så himla mycket annorlunda...

Jag längtar efter att hålla mina flickor i famnen och lukta på deras små kroppar, att känna mig otillräcklig när båda skriker på samma gång och att bli väckt om natten av mina små minimonster...
Jag längtar så innerligt efter mina små prinsessor - jag älskar dem så!!!!
Det blir aldrig så, jag vet det, men jag längtar......

Min älskade längtar också... vi är i helvetet, men vi tar oss sakta uppåt mot ljuset...

Mamma och pappa älskar er underbara barn...

En månad..

En månad har gått sen My och Meja föddes...
Livet har hittat en lunk där tårarna inte kommer lika ofta, men smärtan är densamma...
För en månad sedan sörjde vi, men då hade vi hopp...
Idag skulle Mysan ha blivit en månad... om inte hon också ryckts ifrån oss...

Grattis på månadsdagen My, ta väl hand om din lillasyster...
Mamma saknar er

Home sweet home...

Vi är hemma nu...
Det är skönt...
Midsommarhelgen var bra, dragspel och dans runt stången... God mat och barn som skrattar och leker...
Men hemma är alltid hemma...
Vi stannade på McDonalds på hemvägen och där stog den, Ronald McDonald bössan... Tårarna steg i ögonen och jag hade inga kontanter... Men det hade min älskade <3
för första gången la jag pengar i bössan och det kändes viktigt, så otroligt viktigt... 
Tack vare andra människors godhet fick jag bo nära min lilla prinsessa den korta tiden vi fick ha henne och jag hoppas många andra får samma chans, det var fint att få bidra till det...
Så enkelt men så viktigt och i den stunden var hon nära, min älskade, saknade, underbara My...
Mamma längtar efter dig...
Ta hand om varandra mina små trollungar, mamma kommer senare, jag älskar er...

Jag önskar....

Det värker, det ömmar, det skriker i mitt hjärta

jag sörjer fast det kan ingen se

inget, nej inget kan minska min smärta,

men mina läppar de fortsätter le

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

jag kan prata om det hemska som hänt, men det blir kliniskt och opersonligt

vad fruktansvärt säger du och jag bara håller med

men det jag känner orkar jag inte dela, vågar inte ens försöka sätta ord på det

Men jag önskar att du hade frågat,

var de fina, får jag se?

Jag önskar också att du hade viljat veta hur My var den där lilla stunden jag fick ha henne...

Om du bara hade frågat hade du fått se...

min lilla vackra prinsessa och jag kunde ha berättat att hon hade mycket hår, att hon gnydde när hon kom ut trots att hon var så tidig... jag kunde berättat hur hon höll sin lilla hand runt mitt finger och hur hon höll hela mitt hjärta i sin hand...

Precis som alla nyblivna mammor skulle jag vilja berätta och vara stolt över mina vackra barn...

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

men jag önskar du hade frågat

om mina barn....

Aldrig, aldrig nånsin...

föreställde jag mig att det här kunde hända...

Tanken föresvävade mig aldrig att någonting skulle kunna gå fel med mig och våra barn...

Jag skulle ju sitta just här, just nu, på väg till goda vänner och midsommarfirande, men jag skulle vara tjock och otymplig, samtidigt förväntansfull och nyfiken på hur livet skulle se ut om nån månad eller två...

Jag visste ju att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet, och jag räknade med att mina små minimonster skulle kunna komma i förtid, men aldrig nånsin trodde jag att de skulle komma så tidigt...

Och aldrig, aldrig nånsin föreställde jag mig att mina barn skulle berövas mig, att jag och min älskade skulle få våra hjärtan slitna i bitar eller att vi skulle tvingas ta vara på de korta stunder då sorgen inte är förlamande...

Ändå sitter vi här, med den stora, fruktansvärda sorgen efter våra flickor och försöker hitta sätt för livet att gå vidare... försöker hitta sätt att leva...

Nu ska vi fira midsommar - precis som man ska - precis som vanligt... men inget kan nånsin bli som vanligt igen och glädjen som brukar infinna sig finns liksom ingenstans att uppbringa... inte i år i alla fall...

Inget blir nånsin som vanligt igen och sorgen bor för alltid i en del av mitt hjärta...

Jag har gått igenom...

det som de flesta kvinnor talar om som det mest fantastiska de varit med om...
en förlossning...
Men bonusen som gör att man tar sig igenom tiden efteråt och som gör förlossningen fantastisk uteblev för mig...
Jag fick aldrig känna mitt nyfödda barns hud mot min... jag fick mitt döda barn i famnen och min överlevande dotter fick jag se en kort stund innan hon rullades iväg och lades i en kuvös.
Lyckan över att bli mamma grumlades av sorgen efter Meja... men de korta stunder jag satt hos My var jag lycklig - rent lycklig över att hon trots allt fanns hos oss...
Men lyckan blev kort, jag fick bara 5 dygn med min lilla prinsessa innan hennes kropp gav upp - den orkade inte mer - och lyckan blev till obeskrivlig smärta när sorgens avgrund öppnade sig framför mig...

Jag sörjer varje dag, varje sekund... det finns ögonblick när mitt medvetande förtränger sorgen och vi skrattar min älskade och jag, men sorgen bär vi hela tiden, den är oåterkallelig... den kommer alltid att finnas där...
Hon var så vacker och perfekt, vår lilla My - vår kämpe, vårt hopp...

Efterverkningarna av en förlossning lever jag med... kanske hade de inte varit så påtagliga om mina barn hade levt, jag vet inte - jag har aldrig gjort det här förut, men jag föreställer mig att hade allt varit annorlunda hade jag inte brytt mig om att brösten fortfarande läcker, att jag blöder och att livmodern värker när den drar ihop sig...
Jag har varit med om det finaste man kan vara med om - jag har fått inte ett, utan två vackra barn... men det jag har kvar som visar att de nånsin funnits är minnen, lite bilder och efterverkningar av en förlossning...

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det här kunde hända mig, ibland tror jag knappt att det gjorde det...
Tiden läker inte, den ger oss medel att leva vidare med våra sår och trots dem se det fina i livet... Jag är på väg dit, det måste jag vara... annars kan jag lika gärna dö...

Vägen till att leva vidare är lång och smärtsam... men jag är på väg dit...

Jag saknar mina barn...

mina prinsessor...
Meja låg på tvären och knödde alltid sitt lilla huvud så högt upp under mitt bröst att jag var tvungen att putta ner henne för att kunna sitta bekvämt... den lilla rumpan hade jag under andra bröstet och hennes små sparkar kändes på vänstersida av min mage... hon var lite lugnare än sin storasyster...
My låg i startposition från begynnelsen... med huvudet neråt bevakade hon sin plats som storasyster... det fanns inte en chans att Meja skulle kunna komma före henne...
My sparkade och slog mer, var livligare och försökte få igång sin lillasyster genom att sparka på henne... ibland lyckades hon bättre, ibland sämre...
De sista 2 veckorna jag bar på mina barn var tiden på sjukhuset... då har man all tid i världen att känna sina barn sparka och röra sig därinne, jag lärde mig vilka tider det var mest aktivitet och när det var som lugnast... Jag hade tid att lära känna deras olikheter...
Jag fick aldrig chansen att veta om det hade varit likadant på utsidan... men jag kände igen Mys sprattlande när hon låg i sin kuvös, det gjorde min älskade också... vi hade ju båda - från var sitt håll av magen - känt hennes små sprattlande ben, som ofta höll på längre stunder...
Sköterskorna på neonatalavdelningen berättade också hur hon "försökte vara med" när de skötte henne, vi kände igen det och log åt det... funderandes på hur Meja skulle ha varit om hon hade orkat ta sig igenom förlossningen...
Man känner sina barn redan innan de kommer ut ur livmodern... när ett nyfött barn dör saknar man inte bara drömmen man hade om framtiden... det är så mycket mer än så, vilket som tur är inte så många människor behöver erfara...

Jag saknar mina barn... mina prinsessor...

Mysan...

Jag tittar på henne flera gånger varje dag...
Ibland gråter jag och ibland ler jag...
Jag fick bara en levande bebis, men hon var det vackraste jag sett...
Jag saknar henne så det värker i mig, min underbara dotter, mitt älskade barn...
Jag tittar på henne flera gånger varje dag...
Mamma älskar dig!

3 veckor...

har gått sen den morgonen när min förstfödda såg dagens ljus och jag förlorade mitt andra barn...
3 veckor och såret är fortfarande lika öppet, fast det ömmar inte hela tiden längre...
3 veckor av sorg, grubblande, självklander och helt förnuftslösa känslor... för det är så det är...
Förnuftet VET att det inte var mitt fel, att vi inte kunde gjort annorlunda, att det inte är nån idé att grubbla, att jag borde acceptera faktum, att, att, att....
Men förnuftet styr inte känslorna och känslan av otillräcklighet, av självklander, av funderingar kring allt finns ändå där då och då...
jag kan inte styra det, jag får bara leva med det...

Jag försökte läsa mina egna ord igår, det jag skrev då... för 3 veckor sedan, men jag orkar inte ännu - det river upp allt igen, plötsligt är jag kvar där och då... det får vänta ett tag...

Jag läser min älskades ord och tårarna rinner ned för mina kinder... han skriver så vackert och känslosamt om vår stora sorg, vår stora förlust...
Det har gått 3 veckor... och det känns fortfarande så gruvligt orättvist - att bli berövad det vackraste av allt - våra prinsessor, våra älskade barn...

Pappas dröm

Det var åskvärme i luften den natten när vi låg i tältet på campingen. Berusade av sommar, vin och kärlek. Jag minns hur min kärlek frågade mig om jag ville göra en prins med henne. En våg av lycka svepte över mig och jag höll om henne ännu hårdare när jag svarade ”Självklart min skatt, men jag kan ju bara göra prinsessor..” Jag minns den stunden som den mest romantiska stunden i mitt liv. Jag minns den med vördnad och glädje.

Jag minns när strecken på stickan blev blå. Vi var förvånade hur det kunde ske så snabbt, så vi köpte en till och fick samma utslag. Jag minns hur livet förändrades i just den stunden. Vi skulle bli fler i familjen. Jag minns hur vi satt på MVC i väntrummet och var spända över hur långt gångna vi var. Jag glömmer aldrig känslan som sköljde över mig när barnmorskan sa att det var två bebisar i magen. Jag minns hur vi blev stumma, rädda och lyckliga på samma gång. Jag minns att vi samma kväll tränade ihop och log åt varandra under det passet. Det vara bara vi som visste. Bara vi som visste hur vårt liv skulle se ut. Jag minns och glömmer aldrig hur tårarna steg i svärfars ögon när vi berättade att de skulle bli morföräldrar. Han tittade så ömt och vackert på sin dotter, sin lilla prinsessa som han älskar djupt och faderligt. Jag minns hur vi tittade på barnvagnar, hus, och bilar. Jag minns hur otroligt stolt jag var, stolt som en tupp. Jag och min kärlek skulle få barn, inte bara ett utan två på samma gång. Jag skulle bli fyrbarnsfar. Jag minns min dröm om ett hus fullt av ungar som sprang ut och in och fram och tillbaka. Min dröm om en buss fullpackade med sommarsaker och barn på väg till Bohuslän för att fira midsommar. En smått kaotiskt familj men så underbar. Jag skulle få steka rosa pannkakor ytterligare en omgång i mitt liv, dubbelt så många.

Jag minns hur vi på sjukhuset såg andra föräldrar som åkte hem med sin nyfödda, lyckliga och trötta och jag sa till min älskling ”Vi kommer också få åka härifrån med två barnstolar i vår nya stora bil, det gör vi, det måste vi”. Jag minns hur vi levde på hoppet om att få åka hem med ett barn när sommaren var över. Jag minns hur jag sjöng vargsången för mitt lilla hjärta i kuvösen där hon låg och sov. Jag lovade och svor för henne att om hon kämpade på hela vägen så skulle hon få lära sig att rida när hon helst ville. Men den natten ringde läkaren efter oss. Han berättade att han hade gjort allt i sin makt men att det inte gick mer... Lilla Mys lungor var för sjuka, för sjuka för att inte orka. Sommaren kom den tidiga morgonen när solen gick upp i öst och fåglarna kvittrade utanför sjukhusets fönster som stod lite öppet. Sommaren kom när vår lilla Mys livslåga slocknade i vår famn och lämnade oss för att bli en ängel, som sin syster. Jag minns att hoppet dog med en del av mig den tidiga morgonen. Hoppet som var det sista vi hade...

Nu planerar vi begravning istället för att leta efter barnsäng.... Tiden läker inte alla sår. Tiden gör så att man accepterar de ärr som lämnas kvar och lär sig att leva med dem. För just nu ligger vi på botten. Men vi ser ljuset som strålar genom ytan och vi vet att det finns där när vi kommer upp och tar oss in till land. Ibland kan vi skratta jag och min kärlek och det är skönt. För det är precis som Ted Gärdestad skrev ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt”.

Idag myser vi...

jag och min älskade...
Vi dricker vin nu och bara njuter av varandra...

Hela dagen har vi varit nära och levt sakta... vi har tittat på film, pratat och kramats... vi saknar, sörjer och lider... men vi gör det tillsammans
Det går lättare att andas då, när man delar bördan och bär varandra...

Vi har tittat mycket på film den här tiden... det är skönt att lägga fokus på en film och leva sig in i den... det håller tankarna på sorgen på avstånd för en stund... att bara sitta i varandras famn och låta världen snurra utanför utan oss för en stund är skönt...

Jag tror det är viktigt att hitta sätt att ta sig igenom dagarna...
Det är viktigt att bara vara tillsammans och låta sorgen ha sin gång samtidigt som man hittar sätt att inte tänka hela tiden...
Vad vi än gör just nu, så gör vi det tillsammans...
Enda gången vi varit ifrån varandra under den här tiden var en stund på skolavslutningen... det var svårt, men viktigt... och det gick bra...

Jag kan inte föreställa mig att vara utan min älskade just nu, han ger mig styrka och kärlek, han ger mig kraften att ta mig framåt, han lyssnar, tröstar och gråter med mig... Han är mitt allt...

Trots att min saga inte följer "mallen" är han min riddare och min prins... Han är min saga, min stora kärlek...
Jag älskar dig

Idag frågade kuratorn...

... vill ni att vi träffas vidare??
Vi har en fantastisk kontakt på sjukhuset, hon är snäll och omtänksam, lyssnar och känner av...
och hon har träffat mina barn...
Hon VET att det är på riktigt...
Vi känner inte behovet av att prata för att bearbeta... inte ännu i alla fall... eftersom vi pratar med varandra, hela tiden...
Jag känner inte ett behov av att prata med nån som är utbildad så länge min älskade och jag pratar med varandra... och det ska vi inte sluta med...
... men jag behöver få prata om mina barn... och hon har träffat dem, vet att de verkligen har funnits...

Det är svårt att prata om det...
jag förstår nu att man inte ska tala om sina döda barn... men jag behöver det... och andra med mig är jag säker, men det är inte alltid okej....
Kanhända man trampar på nåns ömma tå, kanhända man väcker obehagliga minnen hos andra... kanhända man skrämmer nån som planerar att skaffa barn, kanhända, kanhända, kanhända...

Det är märkligt att man ska behöva gå igenom helvetet för att förstå att man inte får tala om det viktigaste som hänt i ens liv...förutom med några få som tycker att det är okej...

Häromdan var första gången jag kände att det var okej att visa bilder på min lilla My, jag fick visa bilder och små filmsnuttar för fina kollegor... Jag fick dela det finaste jag gjort och jag fick visa mitt barn på riktigt...
Det var otroligt skönt och förlösande.... för ingen annan har ju sett henne, att hon verkligen funnits...

Min lilla prinsessa blev plötsligt på riktigt för folk runtomkring mig och för mig var det otroligt viktigt...
De enda bilder jag har på min lilla docka där man ser "hela" henne, är hon redan död.... inte för att det syns, men så är det... och vem kan man visa dem för utan att väcka anstöt....

Det är svårt att vara förälder till ettnyfött dött barn... för vi vill oxå visa, få bekräftelse och få varas stolta över våra vackra små underverk... trots att de inte längre finns ibland oss...

Mamma älskar er...

Att förlora ett barn...

... är som en slags urkraft...
Det har makten att söndra och riva ner ett helt liv av kärlek och respekt...
Det har makten att få två människor att tvivla på allt...
Det har makten att bryta ner en individ till den yttersta randen...

Att förlora ett barn...
...är en slags urkraft...

Jag förstår att ett barns död kan ge upphov till separation och skilsmässa, till depression och livskris, till ödeläggelse av kärleken som skapade samma barn.... Jag förstår det...
Men samma urkraft kan vara upphov till en närhet och en kärlek som är så mycket större... bara man ser den och ger den kraft att leva...

Vi kramas och älskar varandra, pratar, ältar och gråter...
...och älskar varandra...
Vissa dagar tror vi att det här aldrig kommer att ta slut, att sorgen är oändlig och kommer att kväva oss....
andra dagar ser vi ljuset i tunneln...
Men genom allt så älskar vi varandra och går igenom det här tillsammans!!

Utan min älskade hade jag inte varit någonting, jag hade aldrig tagit mig igenom dagarna....
Utan min älskade hade livet saknat mening efter allt som hänt under de senaste veckorna...

Men tillsammans kan vi ta oss igenom vad som helst....
Tillsammans med min älskade är jag oövervinnlig...
Med hjälp av min älskade kommer jag ta mig igenom tunneln och ut i ljuset igen...
Tillsammans låter vi urkraften ge oss styrka istället för att söndra....

Jag älskar dig!

Jag saknar..

...den lilla, lilla handen som kramar om mitt finger...
de små, små benen som sprattlar och gör tvärtemot...
min lilla, lilla "docka" som ligger i en plastlåda och gör miner...

mitt älskade barn...

Jag är så arg...

...idag... på livet...
Det är så förbannat orättvist och elakt och ruttet!!!
Hela dagen har irritationen legat och pyrt och huggt på varenda chans den har fått... och däremellan kommer tårarna... av precis samma anledning... det är så orättvist!
Tyvärr är det fel människor som får ta emot ilskan, det är mina nära och kära, de i bubblan... mest min älskade... han är inte värd att få ta min skit och lyssna på mina sura kommentarer, men det är ju så det fungerar... de vi älskar få ta en massa skit som de inte skulle behöva...
I mitt fall är det svårt att rikta ilskan åt rätt håll... eftersom mottagaren är livet...

Idag ville jag bara sätta mig i bilen, åka härifrån och aldrig komma tillbaka... Jag ville sluta leva mitt liv och önskade mig att få vara någon annan... någon utan mina sår och min smärta...

Jag är så arg på livet för att det blev såhär, jag är så ledsen och sorgsen idag...
Jag är så arg idag.... på livet...

Den blomstertid nu kommer...

Det var skolavslutning idag...
...vi var där... det var skönt..
Det är svårt att kliva utanför sin egen bubbla av sorg och överlevnad... för det är på så vis jag överlever just nu...
Vi lever i vår bubbla, där vi väljer när och om vi orkar släppa in andra människor vare sig det är via telefon eller i egen hög person...
Vissa möten och samtal måste vi ta oss igenom och vi måste hitta kraften att göra det, andra vet vi kan vänta och somliga får vänta vare sig det passar eller ej...
För i vår bubbla finns inte alltid kraften som krävs för att ha kontakt med omvärlden...

Men omvärlden finns där ute och väntar på oss...
Idag öppnade vi dörren till omvärlden och gick till jobbet för att få ett avslut på skolåret med våra elever... Det blev inte en vanlig avslutning, ingenting var som det brukar vara, men vi var där...

Barn är fantastiska - de ger så mycket av sig själva hela tiden, och jag fick så mycket kärlek av mina elever idag - det ger hopp om framtiden...
Att bara vara med de bästa eleverna som finns (ja, jag har förmånen att jobba med just de bästa...år efter år), att bara ha dem nära i kombination med fantastiska kollegor ger kraft och idag gick det bra att släppa in världen i bubblan... det var skönt!

Mötet med människor runt omkring efter en sån här tragedi är svårt... många vet inte vad de ska säga, några säger för mycket och en del bara gråter...
Det är svårt att förhålla sig till och mötet med människor runt omkring är svårt...
Idag var det skönt att möta människor, oavsett reaktion, för det här är människor som jag lever med dagligen och vi påverkar varandras liv, mötet var tvunget att ske och idag var en bra dag för det...
Finklädda, förväntansfulla barn med stolta föräldrar mötte mig idag och den värme och omtanke jag fick i mina möten idag gav hopp och kraft... Jag kan bara säga Tack.

Den blomstertid nu kommer.... och jag anar att det finns ljus i andra änden av tunneln, trots att den fortfarande känns så mörk...

Försäkringskassan ringde idag...

...för att stämma av så att alla mina ansökningar stämde...
det gjorde de...
När jag går in på mina sidor på deras hemsida så finns My registrerad och det kommande barnbidraget... tänk att något sådant kan göra så ont och kännas så jobbigt...

Vi har massor av samtal vi måste ringa... Men jag orkar inte...
Jag klarar inte av att berätta min historia om de senaste 2 veckorna riktigt ännu...
Fast jag måste... Allt går inte att skjuta upp...

Det är så mycket vi måste planera och göra...
trots att vi får massor av back-up från sjukhuset måste vi också ta tag i planerandet av begravning, anmäla barnens dödsfall till försäkringsbolaget och ha kontakter kring utbetalningar av pengar samtidigt som vi säljer vårt hus...
Vi säljer vårt lilla paradis och har köpt ett större hus med bättre läge och förutsättningar för barnen...
Det är inte vårt drömhus precis, men vi 4 får bättre plats (vi köpte det ju med tanke på att vi skulle vara 6 personer i vår familj)...
Det kommer att bli jättebra, toppen för barnen...
Men just nu har jag vissa dagar svårt att hålla mig själv ovanför vattenytan, än mindre klarar jag av att ta hand om allt runtomkring...

Så min älskade får bära massor... alldeles för mycket...
Jag älskar dig!

Dagarna går...

... och fast vi inte gör så mycket tar vi oss igenom dagarna en efter en, timma för timma...
Idag var vi hos prästen igen... Vi har valt kista och urna till våra änglar men det gör ont i mig bara av tanken på att begrava mina barn...
Vi får förmodligen inte begrava dem där vi vill, så är det att bo i Kungsbacka...
Så vi har dessutom varit och tittat på kyrkogårdar idag...
Istället för att köpa små kläder och saker, letar vi gravplats och köper kista...
Istället för att njuta av lyckan att bli föräldrar, gråter vi av smärtan som är obeskrivlig...
Hur i hela fridens namn kunde det bli såhär??? 
Det gör så ont...

Amputerad

Jag såg en man idag - han saknade ett ben...
Det är så det känns... Som om en del av mig saknas...
Men på mig syns det inte på utsidan....

Jag vill inte vakna...

... för när jag sover liksom glömmer jag för en stund...
Den första stunden på morgonen när jag ligger i min älskades famn...
...finns inte heller nåt annat än vi...

... sen vaknar hjärnan, hjärtat och alla känslorna och kommer över mig som en stor, stor våg... under vilken jag nästan druknar och jag får kämpa hårt för att inte bara låta vågen ta mig med härifrån...
Då kommer tårarna... ibland dröjer det en stund, men de ligger och bränner bakom ögonlocken och bara väntar på att få svämma över... idag igen...

Det verkar bli sommar idag.... men jag fryser... jag är så kall på insidan... det verkar inte sommarvärmen rå på... åtminstonde inte ännu... kanske aldrig mer... det kanske är så det kommer att kännas framöver och jag får anpassa mig till det, jag vet inte, men just nu är det kallt, blött och hemskt...

Jag är vaken nu... och alla mina sinnen med mig...

En vecka...

...har vi varit hemma nu...
För en vecka sen dog mitt andra barn... 5 dygn gammal...
Hur ska jag nånsin kunna bli hel igen??
Hur ska jag nånsin kunna vänja mig vid det liv jag levde innan... igen?...

Inte en dag går utan att jag undrar om jag kunde gjort något annorlunda, om jag gjorde nåt fel och vad har jag gjort för att förtjäna det här?? Har jag verkligen levt mitt liv på så vis att det här straffet är rimligt?? Hur kunde det här hända?? Snälla, väck mig någon och säg att det bara är en elak dröm!!!!

Inte en dag går utan att jag tvingas inse att det är ingen ond dröm och om jag kunde gjort något annorlunda får jag aldrig veta...

Inte en dag går utan att världen rämnar minst en gång...

För en vecka sen dog min lilla My och jag saknar henne så - älskade barn...

Jag skriver...

Jag skriver för att minnas...
Jag skriver för att andra som vandrar i mitt helvete kanske kan finna svar i mina ord, inte tröst, men känna igen sig i tankar och känslor...
Jag skriver för att slippa berätta om och om igen...
Jag skriver för att se mina egna tankar...
Jag skriver för att det är mitt sätt att bearbeta...
Jag skriver för min skull... 

Vissa människor gör avtryck...

...trots att de bara passerar förbi eller nyss har vandrat in i ens liv...

Vi var hos våra änglar idag...
Vi träffade präst och kurator och pratade om våra små prinsessor....
... och om begravning...
Sen träffade vi dem - det kändes som om livet rann ur mig och som om jorden rämnade...
Där låg vår dröm, vår framtid, vårt hopp... på en bänk framför oss... alldeles kalla...
Våra små prinsessor, så vackra och perfekta - men någon helt annanstans...
Jag trodde att den här dagen aldrig kunde bli bra...

Sen träffade vi henne...
Hon är en medpatient under mina veckor innan flickorna föddes...
Hon väntar också barn och ligger "inlåst" av helt andra anledningar än jag gjorde och snart får hon sin belöning, sin lille prins...
Hon ger styrka med sina brutala, ärliga, underbara kommentarer, hon hejar på mig i min känsla av död och hopplöshet.... och hon ger hopp, bara genom att vara...
Det var dagens första skratt, men efter det var det lätt att skratta igen...
Idag är första dagen på länge som jag verkligen har skrattat, trots allt och nånstans i all min hopplöshet och uppgivenhet skymtar jag den jag brukar vara...
Vissa människor gör avtryck... trots att de just vandrat in i ens liv...

Tack... jag hoppas verkligen att vi kommer att ses mer i framtiden...

Jag vill bara dö..

... så känns det...
Igår var en riktigt tung dag....
Då kändes det så... som om att livet saknade mening...
Till vilken nytta går jag runt på jorden när mina barn inte längre finns?
Till vilken nytta skiner solen och varför snurrar jorden när mina barn är döda?
Vad är meningen med alltihop??
Jag tror att det måste kännas så... ofta nu och förhoppningsvis avtar känslan allt eftersom tiden går...
Men just nu vill jag mest bara dö...
Jag vet att det finns massor kvar att leva för, jag vet att mitt liv inte tar slut med My och Mejas liv... men trots att mitt förnuft förstår att det här lättar efter hand... så är det inte så det känns...

Det finns inte många som förstår och till er som gör vill jag bara säga att jag önskar av hela mitt hjärta att ni inte förstod och jag tror att ni också har stunder när ni bara vill dö, jag tror att vi måste få känna så... det är vår rättighet!

Efter varje krasch ner i mörkret kommer en stund av liv och ljus.... innan allt rasar igen... så ska det vara, det är precis så det ska vara...

Långsamt kämpar min kropp och mitt sinne för att läka det som läkas kan och i det svartaste mörkret finns trots allt min älskade, som håller om min trasiga skakande kropp...
Vi tar oss igenom det här, jag vet det.... men jag känner det inte alltid...

Ibland vill jag bara dö... men det är så det ska vara...

Mamma...

Jag är mamma, 2-barnsmor...
Kan man säga det trots att båda mina barn är döda och jag bara fick 5 dygn med min äldsta dotter?
För en vecka sedan försökte jag hantera sorgen efter Meja och lägga min energi på My  - lilla My som låg och sprattlade i en kuvös på avdelning 316...
Det var då den mest bisarra situation jag nånsin varit i, men jag försökte tillsammans med min älskade att njuta av att vårt ena barn levde...
För hennes skull tog vi in silverbrickan och "firade" att vi blivit föräldrar samtidigt som tårarna hela tiden rann...
Nu, en vecka senare, 13 veckor innan beräknad förlossningsdatum, sitter vi hemma och sörjer båda våra flickor...
Vår lilla "groda", vår lilla My, kom inte för att stanna...
Hon var också tvungen att lämna oss av helt oförklarliga skäl...
Våra små rosa prinsessor var inte ämnade för oss trots allt...
Varför?
Varför?
VARFÖR????
Frågan kommer aldrig att få nåt svar, jag vet det, men den finns där och då och då upptar den hela mitt väsen och det känns som att jag aldrig kommer att andas igen...
Sen lägger det sig för att komma igen om en stund...

Mamma, jag är 2-barnsmor, men ingen kommer nånsin att kalla mig mamma...

Vi är hemma nu...

...och livet här ute har bara fortsatt...
My levde i 119,5 timmar och under den tiden fanns inget annat... Bara vi, de stora prinsessorna och vårt lilla mirakel som kämpade hårt för sin överlevnad...
"Det sista som lämnar oss är hoppet" får plötsligt en ny innebörd när hoppet är allt man lever för, när hoppet är det som gör att man vaknar på morgonen och får världen att snurra...
My var en kämpe, och fick fantastisk hjälp av de fina läkarna och sköterskorna på avdelning 316 på Östra sjukhuset... Men hennes kropp var inte klar, hennes lungor orkade inte göra sitt jobb trots att hon inte gav med sig... Doktorn som vårdade henne sista natten gav allt och lite till, han var tårögd när han berättade att nu är allt hopp ute och vi valde att koppla bort all livshjälp för att för första gången få hålla henne i vår famn... medans hennes kropp sakta slutade att fungera...
När de kopplade ur maskinerna tittade hon på oss med stora blå ögon, djupa som brunnar... vår lilla docka, vårt kärleksbarn, vår kämpe....
Under de sista timmarna fanns inget annat och vi spenderade hela dagen idag tillsammans med hennes livlösa kropp som sakta kallnade - älskade barn!!!

På vägen hem hamnade vi plötsligt i världen utanför, den riktiga världen - som inte stått still... Det var en chock och samtidigt skönt att veta att livet fortfarande snurrar trots allt vi gått igenom de sista dagarna...

Nu sitter vi hemma, på altanen... Det var väl en märklig dag för sommaren att välja att komma??? Eller kanske är det för att våra prinsessor är lyckliga tillsammans nu, de slipper sakna varandra.... Det är bara vi som saknar...

Vi dricker vin, min älskade och jag...
Skrattar och gråter om vart annat och pratar om livet, tacksamma för att vi älskar varann som vi gör och vi försöker vara tacksamma för det lilla vi fick...
Vi kommer alltid att undra varför det blev såhär, men tillsammans kommer vi att klara det här och allt annat som livet kastar i ansiketet på oss....
Tillsammans är vi starka som kärleken är och tillsammans tar vi oss igenom allt!!!!

Han gick nu, min älskade, bara några meter bort och hela min kropp skriker efter honom, fast jag vet att han snart kommer igen!!!
Jag älskar dig Dennis, du är mitt allt och jag vill aldrig vara utan dig!!!

Till mina flickor; Mamma längtar efter er, men jag vet att ni blir väl omhändertagna tills jag kan ta hand om er - älskade barn....

My har lämnat oss...

... Sakta gav Mys kropp upp under gårdagen och inatt hämtade Meja sin syster...
Våra älskade flickor är tillsammans nu och vi är alldeles nakna...
Mamma och Pappa älskar er...

Idag är en hoppfull dag!

My har verkat starkare under natten sa sköterskan och jag känner värmen i mitt hjärta...
My kan på inget vis klara sig själv, hon är inte frisk, hon är för Guds skull inte ens klar, men hon verkade starkare inatt och det räcker, just nu är det fantastiskt!!!
Dessutom har vi fått rum på Ronald McDonald huset, jag grät när de guidade oss runt... Där är så fint, det är som att vara hemma fast man är borta... Det finns allt för de stora prinsessorna och vi kan leva ett "normalt" liv där, bara några steg från älskade Mysan...
Det ger hopp!!
Idag ska vi åka hem och packa med oss det vi behöver för att leva här ett tag...
Det ska bli skönt att vara hemma en stund, det var nästan 3 veckor sen sist, men det ska också bli skönt att få bo nära My utan att behöva känna sig som en patient... Underbart!

Som grädde på moset har mina bröst börjat producera mjölk idag... Lite, lite sakta börjar det och det betyder att My får mat från mig :))
Äntligen kan jag bidra till vårt lilla mirakels tillväxt...

Idag är en hoppfull dag - och dessutom skiner solen :))

Min älskade

Tar hand om mig...
Vi tar hand om varandra, det är så med kärleken, man kan liksom inte låta bli att ta hand om varandra....
Igår, när jag kände mig hjälplös och oduglig utanför mitt barns plastbubbla och inte orkade förklara.... Gjorde han det...
Sen fick jag hjälpa till att ta tempen på min lilla docka, jag bytte hennes blöja, tvättade hennes lilla mun och gav henne mat... Det låter så trivialt, men här är det så stort...
Att bara kunna vara med och göra nåt för det lilla vackra pyret vi har satt till livet på tok för tidigt....
Jag vill så gärna göra allt för dig älskade dotter, och är så glad när jag kan göra skillnad för dig... Vårt underbara minimonster, vi älskar dig så!!!

Dennis berättar...

Jag stod mitt i det. Åse och jag hade bestämt att jag skulle följa med My ut i undersökningsrummet när hon kommit till världen. Förlossningen med My hade gått fantastiskt bra och Åse agerade som om hon aldrig gjort annat än att föda barn. Jag och en sköterska småsprang ut ur förlossningsrummet till rummet där hon skulle undersökas. Läkarteamet stod redo och rummet var fullt av folk i blå kläder till höger och vänster. Lilla My låg på ett bord med infravärme och kämpade med att få igång lungorna. Hon var så liten, så skör, som en liten liten levande docka kämpade hon med armar och ben. Jag var omtöcknad av att en sådan liten varelse kunde leva. Det var min dotter, vår dotter, vårt lilla liv. Läkaren sa att hon verkade vara stark och jag log för mig själv och tänkte, ja du lilla My du har kämpat hela graviditeten så fortsätt nu mitt hjärta. Jag hade tappat tidsuppfattningen, tyckte att tiden stod stilla men den gick tydligen rätt fort. Efter 15 minuter så beslöt sig läkaren för att My skulle läggas i respirator. Jag tittade bort, ville inte se när de förde in slangar i mitt barn. Då hör jag ett skrik i korridoren som fick mitt blod att frysa till is. Jag förstod att det var Åse, och jag förstod att något var fel. Jag började bli yr. Försökte lägga mitt fokus på My. Då kom det en morska inspringande och ropade efter en barnläkare. Herregud, tänkte jag. Vad har hänt!? Min hjärna intalade sig att det kanske var någon annan på avdelningen som behövde hjälp, så kan det ju vara. Men han kom snabbt inrusande med ett lite knyte i handen, det var Meja. Genast var det fem till sex personer kring Meja som började med hjärtmassage och slangar. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Min kära Åse låg i ett annat rum och jag stod mitt emellan två undersökningsbord. Ett med min levande dotter som de jobbade med och ett bord med min livlösa dotter som de försökte återuppliva. Nu kom tunnelseendet, hjärtat bultade och rummet började snurra. Jag kunde inte göra någonting, inget alls för någon av mina tre flickor som alla behövde min hjälp. Jag satte mig på den stol som var närmast Meja för jag tänkte att hon kanske behöver mig mest. Men jag reste mig igen och irrade omkring som en osalig ande. Några blåklädda människor tog tag i mig och ledde mig som om jag vore en blind man. De ville göra en undanmanöver, få mitt fokus på annat, lura mig. De sa att om jag tvättade händerna så kunde jag hålla My i handen. Jag var som en livlös robot. Gjorde som de sa per automatik. När jag höll lilla Mys hand såg jag hur de på andra sidan, bara tre meter i från mig gav lilla Meja hjärtmassage. Mina tårar började rinna och jag tänkte, snälla sluta nu. Väck henne inte till ett liv som inte är värt att leva. Släpp henne! Låt henne gå! Och i den stunden gav de upp. Och just i den stunden bröts min själ i två delar. Mitt barn hade dött... Hon blev inlindad i en filt och jag och en del av de blåklädda gick på led in till Åse. Jag bröt ihop hos Åse med Meja i vår famn. Allt därefter är ett töcken. Personalen pratade och jag uppfattade ljud men inte vad dem sa. Lilla My kom in en stund till oss så att Åse kunde få ta i henne. Sedan åkte de upp med My till Neonatalavdelningen. Jag följde med för att se var lilla My skulle vara sedan blev jag visad till trapphuset och kvinnan i blått lämnade mig. Jag satte mig i trappan och skakade av gråt, förstod ingenting. Varför hände detta oss? Tog mig upp och gick in till Åse och Meja. Vi satt en stund tillsammans men Åse var tvungen att åka upp till kirurgen för stygn. Jag blev kvar ensam i det stora rummet med Meja. Där satt jag med henne ensam, förbannad, förkrossad och hopplös. Hur kan man glädjas åt ett liv när man mist ett annat..? Hur kan jag glädjas när jag måste begrava ett barn...? Känslan är obeskrivlig och surrealistisk. Meja, min ängel, du var inte menad för oss... Vi älskar dig för all tid,..

60,5 timmar gammal....

Klockan är 16.45 och min prinsessa ligger och solar...

Min älskade sover i fåtöljen bredvid och jag är också trött...
Det är mycket nu... Så otroligt mycket...
De vill skriva ut mig från sjukhuset... de vill ha vårt rum och jag är så gott som färdigbehandlad...
Jag behöver ingen vidare vård, det är bara My som behöver....
Vi får vara hos My så mycket vi vill - hela dagarna - men vill vi sova får vi åka hem... Hjälp!

Hem är 5 mil ifrån vår lilla docka, 5 mil bort om läget blir kritiskt, 5 mil!!!!!
Hur ska vi kunna sova på nätterna när hon ligger här???
Vi kanske kan få ett rum på Ronald Mc'Donald huset här, på gångavstånd från sessan....
Men det kan ta ett par dar, för trycket är stort och rummen är få....
Tänk att det är hit pengarna i bössan går... Hur självupptagen är jag som aldrig har funderat över det och knappt aldrig lagt en enda krona däri....
Eller kanske är det bara okunskap och egentligen ganska fantastiskt att jag aldrig behövt fundera över det där med Ronald på McDonalds...
Från och med nu går iaf mina småslantar dit, vilken otrolig skillnad de kan göra för några som oss...

Just nu vill jag bara skrika!!
Det är så orättvist, så orättvist, så orättvist!!!!
Det var inte såhär det skulle bli, det är inte såhär det ska vara...
Vi skulle ju ha två små minimonster som sög på varandras tumme och höll oss vakna om nätterna...
Istället bär vi på den stora sorgen över ett förlorat barn och glädjen över att ett litet knyte ligger och kämpar för livet i en kuvös....
Men jag känner mig så hjälplös, jag kan inte ta hand om mitt eget barn...
Jag får förlita mig på främmande människor och apparater som ska hjälpa det finaste jag har att utvecklas så att jag kan få hålla henne i min famn...
Älskade, älskade lilla hjärtat!

"Jag vet inte vad jag ska säga"....

är allt man behöver säga....
Hur kan man känna livets största sorg och livets största glädje på en och samma gång?....
Det är oförenligt...
Vad ska man säga för att trösta då?
Det finns inga ord och det räcker att säga - Jag vet inte vad jag ska säga...
Det är bättre än att vara tyst...

Det finns några få som kan säga, jag förstår, och jag önskar att det inte var så, jag önskar så att ingen annan någonsin ska behöva förstå känslan att förlora ett barn.... Men tyvärr så har det hänt andra, och den här gången hände det oss....

En av våra favoritmorskor här sa, "Det är som Matrix", och det är en bisarr men ganska bra jämförelse - för det är som två parallelluniversum där vi hela tiden undrar vilket som är verkligt, för just nu känns det mesta overkligt....

Efter förlossningen satt vi med Meja länge... Vår lilla vackra prinsessa som inte orkade/ville/var färdig för den här verkligheten... Hon var perfekt - som en liten docka - vår prinsessa, mitt andra barn - som lämnade oss innan vi fick lära känna henne...

Nu försöker vi lägga fokus på vårt lilla mirakel - minimonstret - som kämpar på våningen ovanför oss.
Hon behöver oss och när jag sitter där fylls jag av lycka för att hon finns som då och då svämmar över...
När vi sitter hos henne och försiktigt rör vid hennes lilla, lilla kropp vill jag bara hålla om henne och skydda henne från allt ont!

Hon är så vacker... så liten och liksom perfekt, med de små, små naglarna på de pyttiga händerna och den lilla, lilla vackra munnen som grimaserar när hon ligger där i kuvösen....
och de små vackra ögonen som vi skymtar då och då....
Det är svårt att föreställa sig att hon nyss levde inne i min kropp och egentligen skulle legat där i 15 veckor till, för att bli klar, färdig för livet här ute...
Men hon hade så bråttom vår lilla envisa My, bråttom att komma ut till oss... Så nu får hon bli "klar" på utsidan, här hos oss, på ett mycket tyngre vis, medan vi står bredvid och försöker ge henne all kraft vi kan...
Nu gäller det, älskade lilla dotter, nu kämpar vi - tillsammans!!

Mors dag

De är här nu...
My våran lilla kämpe ligger på våningen ovanför men Meja kom och vände... Hon lyser upp himlen och väntar på oss där, vår lilla vackra ängel...

Lördag ?

Ja, det är ju lördag och jag önskar jag kunde skriva nåt roligt såhär på helgen, men just nu är allt bara en orolig pina.... suck!
Har en fantastisk barnmorska för tillfället som verkligen har engagerat sig idag och kollat av hur jag har det...
Det har i allra högsta grad varit en smärtfylld dag med massor av oro för att bebisarna är på väg ut...
Vi dagens kontroller verkar det dock som att sammandragningarna inte är sammandragningar utan en liten fröken som febrilt skruvar runt i mitt underliv med huvudet före....
Har fått smärtstillande, som hjälper föga, och väntar mest på att den lilla damen ska somna så att jag får lite lugn och ro....
Det var ju faktiskt lugnt inatt....
Doktorn har utlovat bricanyl om det inte ger sig, får se hur det hela slutar....
Nu ska jag snart sova lite, det lär behövas om jag ska stå ut med det här hela dagarna framöver....
(Förutsatt att det är den riktiga diagnosen....om inte så är de på väg.... hjälp!!)

Det är lugnare nu...

Nattmorskan kom in igår kväll...
Hon lyssnade, gav mig lite smärtstillande och en varm handduk för att lugna sammandragningarna...
Vi provar det först sa hon, hör av dig om det inte lättar....
Det tog nån timme eller så, men det blev lugnare och jag har sovit ganska bra inatt...
Sammandragningarna kommer inte lika ofta och gör inte lika ont nu...
Hoppas det var medicinen :)
Undrar varför jag inte blev erbjuden det tidigare??

Jag tycker verkligen inte om sjukhus och det blir tyvärr inte bättre här....

Nu har det gått en dag till och kan jag bara bromsa min kropp lite så ska vi nog klara ett par dagar till, innan vi blir fler i vår lilla familj...

Nu är det frukostdags :)
Hoppas ni får en fin lördag!

Jag hatar sjukhus

Jag är dålig på att be om hjälp.
Jag är dålig på att säga till när jag inte mår bra.
Jag vill gärna klara allt själv....
Idag bad jag om hjälp, idag sa jag att jag har ont....
Det tog emot, precis som det har gjort i två dygn....

Jag blev kränkt...
Jag blev behandlad som en hypokondriker, som om jag hittade på för att jag ville ha uppmärksamhet....
Inte en gång, utan två blev jag bemött som ett barn som vill ha plåster fast man inte ser såret....

Jag hatar sjukhus!

Ont, det gör ont....

Aj, aj, aj, ont, ont......
Det börjar bli skitjobbigt nu....
sammandragningarna kommer ofta i perioder och med längre mellanrum i perioder...
Ta tid säger barnmorskan som just rullat över min rumskamrat på förlossningen....
Men... jag ska inte föda barn nu???
De är för små!!!!!!

Och ändå sitter jag här nu och tar tid...
för om sammandragningarna kommer ofta måste vi göra CTG och kolla så att bebisarna mår bra....
Så, jag finner mig i att ta tid...fast jag bestämt att det bara är förvärkar - kroppen som tränar sig....
Jag vägrar tro att det är dags, vi har förresten inte tid med det för prinsessorna är hemma med min älskade och de behöver lite kvalitetstid och en lite "halvnormal" vecka.....

Jag vet att det inte är jag som bestämmer....men jag vill gärna få ha lite att säga till om!
Om våra "minimonster" gör som de vill redan nu, hur ska de då bli som tonåringar!?!?

Jaja, jag fortsätter att ta tid och antar att det blir CTG lite senare så vi får bekräftat att allt är lugnt....
Jag var ensam i rummet i en timme förresten, sen fick jag en ny rumskamrat....

Nu ska jag vila....så det blir långt mellan sammandragningarna :))

Väntan

är jobbigt.....
Ni vet hur man som barn räknade ner till sin födelsedag??
(För övrigt är min om 7 månader)
Jag tror känslan nu är liknande....
varje dag sniglar sig fram utan att jag har minsta inverkan på vad som sker....
Skillnaden är att varje dag är ett steg närmare en förlossning som kan ske när som helst, men "varje dag är bra"....

Vad kan jag göra? frågade jag när jag blev inlagd...
"Du kan tänka att varje dag är bra för barnen och varje vecka som går är fantastisk"...
Vad gör ni? Hur ser det ut framöver från er sida? var min nästa fråga...
"Vi väntar och hoppas att det dröjer, sen gör vi de planerade rutinkontrollerna, men inget i övrigt"....

Där är jag nu, 14 dagar har gått och vi väntar, hoppas, väntar och hoppas....
På rutinkontrollerna har allt sett bra ut och fram tills de här sammandragningarna startade i förrgår har det känts som att det kommer gå vägen!!

Nu drömmer jag om förlossningar, oroar mig mer, sover sämre och är tillbaka där jag startade för 14 dagar sen....
varje dag är bra för barnen, varje dag är bra för barnen, varje dag.....
Däremellan hoppas jag att det ska dröja..... åtminstonde 2 veckor....

snälla?

2 veckor...

...har gått sen den där hemska fredagen när jag kom hit....
Nu börjar jag känna igen personalen, jag vet hur rutinerna fungerar, jag får välja vilken mat jag vill ha till lunch, jag hittar tillbehören i skåpen, jag känner några av de inlagda och dagarna har sin lunk....
Vissa dagar fungerar allt bra och dagen bara rusar förbi, vissa dagar är hemska och andra gör inget intryck men är plötsligt slut....
För de som känner mig låter det säkert som en utmaning att sitta still hela dagarna, men det är egentligen inga problem, det finns inte så mycket annat att göra....
Den STORA utmaningen är att få tiden att gå UTAN att oroa sig, fundera, grubbla och känna efter.... Det finns alldeles för mycket tid till att känna här, både fysiskt och psykiskt.....
Dessutom får man frågor kring det hela tiden, hur känns det, gör det ont, osv....
Tror fasen att man känner efter!!!
Nåja, idag ska jag lyssna på regnet därute medan jag kollar på film, surfar, läser och njuter av att jag har "ledig dag".

Det ska bli en bra dag idag, som bara rusar förbi....

Det kom ett blomsterbud...

...från min älskades elever och föräldrar idag...
Tack fina, underbara ni för att ni har oss i era tankar!

Bad Day...

Idag har varit en tung dag...
Massor av bra saker har hänt, men ändå har känslan för dagen varit olycklig.....
Mamma och pappa har varit här, det var skönt för jag längtade efter dem!
Min älskade och jag har myst, kramats och kollat på film mest hela dagen - Mmmmmm :)

Och ändå..... maten smakade inte och oron har tagit överhanden... hela dagen....
Doktorn har tittat på tjejerna idag, de växer som de ska.... fast de är lite små (700g respektive 740g) - förmodligen för att de är två - inget att oroa sig för, de följer sin egen kurva.... Skönt!!

Men jag har ont... Sammandragningar... Oftare än tidigare och smärtsammare... Det kan vara kroppens sätt att starta förlossningen, det kan vara lite förvärkar, det kan vara livmodern som tränar..... Det kan vara en massa saker men ingen vet..... Doktorn sa att de gör ingenting om inte värken blir regelbunden och kraftigare = förlossning..... Så det är bara att hoppas.... Att kroppen tränar sig....

Imorgon ska jag försöka vara starkare och positivare.
Imorgon ska jag försöka gråta lite mindre.
Imorgon ska jag inte oroa mig så mycket.

Imorgon kommer de stora prinsessorna till oss och nästa vecka börjar min älskade att jobba igen....
Det blir mycket ensam-tid för mig, så nu måste jag vara lite starkare och oroa mig lite mindre....
Jag säger som Scarlett O´Hara - I´ll think about that tomorrow....

26 + 0

Ännu en vecka och nu börjar vi närma oss en tid då det känns lite tryggare...
Oron från igår ligger lite och gnager i bakhuvudet.... Har bett att få prata med läkaren idag, känner att jag behöver nån som lugnar mig lite... Imorgon är det ett planerat ultraljud och det ser jag fram emot, att få se dem och få veta att allt är som det ska....
Egentligen är jag inte så orolig för minimonstren... Det är ju high life därinne, så de mår ju inte dåligt....
Jag är bara orolig att de ska försöka titta ut... Det är fööör tidigt....

MEN, vi har tagit oss 2 veckor framåt och det är bra!!
Bebisarna har goda chanser om de kommer, och barnmorskorna tycker inte det finns anledning till oro.

Så, jag njuter av att ännu en dag har passerat och att en ny har startat!
Vi fortsätter hoppas.......
Nu är det dags för frukost med min älskade :)

Jag är här :)

Allt är lugnt!
Det blev ett sent inlägg idag....
Det har varit lite oroligt idag...
Jag har en liten fröken i magen som tror hon är färdig att komma ut...
Jag skriver fröken för doktorn trodde senast att det var 2 tjejer, så nu har de tom fått sina namn.... men vi är beredda på att det kan vara 2 killar oxå - det spelar egentligen ingen roll - bara de stannar ett tag i magen och kommer ut friska!
Hur som helst så "knör" hon där inne så att hennes mamma får ont - mycket ont idag - och det skapar oro....
Jag är så himla rädd att de ska komma redan nu... och inte må bra....
Visserligen har de goda chanser om de kommer nu, men jag vill så gärna att de väntar några dagar till..... gärna 14.... eller varför inte 28?? (Vågar knappt tänka så långt ens...)

Idag skapade oron tårar och grubbel....
Varför har de blivit till om de inte ska få vara friska och må bra??
Och dessutom har vårt lilla befruktade ägg valt att dela sig i 2 små bebisar...
kan det verkligen hända utan att det är nån mening med det??
Jag vet ju att det visst kan hända och ändå sluta i katastrof, och jag vet också att det är galna tankar - för just mina bebisar kan ju komma att klara sig alldeles utmärkt, det vat jag ju inte ännu....
Men vissa dagar och vissa stunder tar de galna tankarna, oron, och tårarna över - helt utan min kontroll.... Det går över efter ett tag, men för en stund gör det ont, så himla ont att ord inte kan beskriva.....

Det var tungt när han gick idag - min älskade...
Idag hade jag behövt somna i hans famn och bara få känna mig trygg - idag hade jag behövt höra hans andetag bredvid mig, men det fungerar inte så.....
Nästa gång jag får somna i hans famn är först när bebisarna är här.... Och de vill jag ju inte ska komma än på länge...
Snacka om antiklimax - nu när vi verkligen behöver varandra får vi inte vara tillsammans.....
Och för att få vara tillsammans måste det hända som vi vill ska dröja länge än.....
Vissa dagar känns det bara orättvist....
Men vi klarar det här - tillsammans klarar vi det här och allt kommer att bli bra....
För det finns inga andra alternativ!

Nu ska jag torka tårarna och drömma om min underbara, fantastiska man.....

Tänk att ni lyssnar....

.... på lilla mig...
Jag är så otroligt tacksam för alla fina hälsningar och heja-på-rop från er som lyssnar och följer min resa mot moderskapet.
Nu har jag snart skrivit i en vecka och att det skulle vara en sån hjälp för mig hade jag aldrig kunnat tro....
Men det är så skönt att bara få skriva av sig tankarna som gnager och snurrar i huvudet...
Det känns annorlunda när man ser sina tankar utbenade på pappret framför sig och ibland känns det som nån annans tankar...

Hur som helst vill jag bara ge er på andra sidan datorn en stor kram för att ni bryr er om lilla mig....
Har ni bara råkat slinka in här på sidan eller om ni läser bara för att ni är galet nyfikna så får ni en kram i alla fall - för vi borde kramas mer i den här världen!!

Nu ska jag få den här dagen att gå också, min älskade är på väg och jag måste hämta frukost innan de dukar bort den.... Hoppsan vilken stress det blev nu, hihihihi :)

Kram på er!!

Sara, Underbara kollegor och Änglavakt

Jag har haft besök idag....
Först kom Sara förbi en sväng innan hon åkte hem... Mysigt <3
Jag fick lite nya fina kläder av henne, så jag kan vara fin trots att jag bara går runt på ett sjukhus...
Det behövs, livet blir roligare då!

På eftermiddagen kom en kollega kom hit med lite tidsfördriv...
Underbara kollegor, nu har jag lite att pyssla med....
Ett album att scrappa i, böcker och tidningar, en kortlek och godis :)))))
Tack för att ni har mig i tankarna, det värmer...

Som om inte det vore nog fick jag av mina närmaste kollegor ett halssmycke med en ängel på...
Den ska skydda mig och dem jag älskar.... Så nu KAN ju inget gå fel??

Ängeln hänger runt min hals och där ska den förbli .....
Tack fina, fantastiska kollegor!!

Som extra bonus fick jag bilder och brev från alla mina underbara elever - oj vad man blir lycklig av barn och deras tankar...
De saknar mig och vill att jag ska hälsa på...
Jag önskar jag kunde det, underbara barn - åh vad jag saknar dem och deras tokiga upptåg!!

Det har varit en bra dag idag, och snart börjar ännu en ny dag.....

Rutiner

Att spendera tid på ett sjukhus är ganska långtråkigt och det vore lätt att bara ligga i sängen hela dagarna....
Jag försöker ha rutiner, som om jag vore hemma...
Vaknar, går upp och klär på mig klockan halv åtta varje morgon.
(Det är lika bra för strax efter kommer de ändå och vill veta om jag har nån temp......)
Mellan 8-9 serveras frukosten, så då hämtar jag den, eller så sätter jag mig med de andra tjejerna i matsalen - det beror lite på vilken dag det är och om jag har sällskap :)
Nog för att det finns lite att välja på, men vore det för mycket begärt att bli serverad lite ägg och bacon på helgerna??

Sen rullar dagen på, jag bloggar, kollar lite på film, facebookar på tok för ofta (det hinner liksom knappt hända nåt mellan gångerna), fikar, äter lunch 12.30 (SENT, jag vet!!!!), äter middag 16.30, fikar, vilar, väntar på min älskade....
och dagarna liksom rullar på med nån slags konstiga rutiner som här inne känns ganska naturliga....
Jag har aldrig varit sjukskriven förut och hoppas jag aldrig behöver vara det igen.... men jag känner att mina knasiga rutiner gör att dagarna går och jag känner mig mindre sjuk.

Under graviditeten har jag hela tiden fått rådet att "ta det lugnt" &  "passa på att vila"....
Det är inte min starka sida, jag vet, man jag har verkligen försökt varva ner....
Nåja, NU vilar jag, hej hopp vad jag vilar....
Har aldrig vilat så mycket i heeeeeela mitt liv.....
Jag gör det för våra älskade "minimonster"......
För jag planerar att springa efter dem i massor av år efter det här....

Nu är det frukost, mums :)

Doktorn sa...

...att om läget är oförändrat, dvs stabilt när jag kommit lite längre i graviditeten (typ 28-29 veckor), är det möjligt att få permission, kanske över dagen eller så....
Det vore fantastiskt!!
Tänk att bara få komma bort en liten stund och känna sig som "vanligt"!
Ja, nu är det ett par veckor kvar, men jag tänker bli kvar här tills dess - med "minimonstren" på insidan - och då ska jag bara njuta....
Kanhända det bara blir några timmar, men det blir MINA timmar...
Tänk att det kan låta så locklande med ett par timmar då man kan göra vad man vill??

När min älskade gick idag fick jag en känsla av fängelse......
Jag följde honom till dörren och stod i öppningen när han gick....
Jag stod ensam kvar här.... Saknar honom redan...

Idag var en bra dag - massor av fika och samvaro!!
Idag var en bra dag - det ska det bli imorgon också...  :)

Go´natt!

Jag är rädd....

Större delen av dagarna går det bra...
Jag är hoppfull, tror att allt kommer att gå bra och att bebisarna och vi tar oss igenom allt.
Sen kommer det stunder när allt det där rasar och jag är rädd...
Bara liten och rädd... Så är det just nu....
De stunderna är det tungt.
Men det går över - snart.....
Jag ska bara vara rädd lite till, sen blir allt bra...

Snart har det gått en dag till - DET är bra.

Mamma/Pappa??

Min älskade kommer idag igen...
Egentligen ska han börja jobba idag,
men vi har "stulit" en extra dag...
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?
Nog för att de bor i min kropp och det är jag som känner hur de sprattlar därinne, men vi är ju två som väntar barn....
Som längtar, som planerar och drömmer om hur det ska bli...
Nu, när allt vänds upp och ner, blir jag sjukskriven och inlagd på sjukhus - såklart, jag är ju "kärlet" - medan min älskade förväntas gå tillbaka till jobbet , lägga fokus på det och lösa vardagslivet som om inget hänt??? Vi är ju lika trasiga båda två...
Känner samma oro, samma rädsla och samma hopp....
Men jag ska ligga här, och han ska vara där.... utan att veta vad som händer på dagarna, livrädd varje minut för att få ett samtal som talar om att nåt är fel eller att bebisarna är på väg, och lägga fokus på jobbet????
Det är konstigt hur det fungerar när man ska bli föräldrar...
Pappan blir liksom bortglömd?

Min älskade kommer idag igen...
Vi har "stulit" en extra dag....