Saknad...

Har målat och grejat i nya huset idag...
Här skulle vi bott 6 personer...
Idag var första gången just det gjorde ont...
Saknar mina små troll så innerligt mycket, önskar så att de vore här...

Mamma älskar er, trollungar!

Av jord är du kommen...

Idag urnfäste vi våra prinsessor.
Det var jobbigare än jag hade trott...
Det var sista gången jag fick skriva på ett dokument i egenskap av My och Mejas mor...

Nu  är våra flickor på "sin" plats, som vi valt...
Nu kan jag uppvakta mina flickor när jag vill...

Mamma saknar er

Vem är jag

Just nu fungerar inget som "vanligt"...
Just nu är livet tungt...

Min kropp saknar den styrka och balans som jag är van vid att ha... kanske hade jag inte funderat över det om mina barn hade levt och jag hade varit hemma med dem... men mina barn lever inte och jag försöker återgå till ett "normalt" liv... Det är svårt när kroppen sviker...

Egentligen är det väl inte kroppens svek, utan en helt normal efterföljd på en graviditet och en förlossning... men det är det enda som är som förväntat... allt annat har ju rasat och jag behöver min kropp...

Mitt psyke är obalanserat och jag har allt för nära till tårarna... Jag har inte den toleransnivån som jag brukar och för att fungera "normalt" behöver jag den...
Jag känner inte igen mig själv och det är svårt att hantera...

Jag skulle så gärna önska att allt var som vanligt, men inget är som vanligt...
Jag kommer på mig själv med att undra över vem jag är och var personen jag brukar vara har tagit vägen...
Hur hittar jag tillbaka till tjejen jag brukar vara, eller åtminstonde till något som liknar henne??
Jag vet att "det tar tid"... "Det måste få ta tid"...
Men jag är så trött på sorgen och smärtan - den är så tung -  jag orkar inte bära den längre!!

Just nu fungerar inget som "vanligt" och jag har svårt att hantera det...

Balans

Helgen var tung...
Jag var ur balans, blev arg för ingenting och hade ett i grunden dåligt humör...
Allt kändes bara skit och tårarna rann titt som tätt, utan direkt anledning...
Helgen var tung & just nu är det kämpigt...

Hela veckorna går energin till jobbet... På helgen gör livet sig påmint med alla tankar och känslor, samtidigt som vi snart får nya huset (fantastiskt!) vilket skapar en viss stress...
Jag har inte samma gränser, samma tålighet och känslor som tidigare...
Jag fungerar inte som tidigare, jag vet det, men det är svårt att acceptera...

Inatt drömde jag om mina flickor...
Om och om igen drömde jag om de små prinsessorna som jag aldrig får köpa små klänningar till...
Det är svårt att hitta balans i livet...
Det är alltid svårt, men just nu är det så många nya faktorer som spelar in...

Just nu är jag ur balans... men jag kämpar för att få mer jämnvikt i livet...
Jag strävar efter balans...

Att orka...

Hur orkar man gå vidare när man drabbas av den stora svarta olyckan?...
Hur hittar man kraften att gå upp på morgonen, att le mot andra människor, att glädjas åt sin omgivning och att leva vidare?...
Det är frågor som jag får då och då, det är frågor jag ställt mig själv under den tunga tiden som livet varit sen i maj....
Jag har inget bra svar...

I början är det en kraftansträngning att bara kliva ur sängen och vara... Det är svårt att orka med livet och sig själv, näst intill omöjligt att kunna ge till någon annan...utom sin partner...
Som tur är så fungerar vi människor så att vi är i de djupaste dalarna vid olika tillfällen så i relationen till sin älskade turas man om att bära varandra, åtminstonde var det så för oss...
Efter hand orkar man släppa in de närmaste, familjen till att börja med...
För mig var det svårast att träffa de närmsta vännerna, de som är viktiga... för de har frågor och de måste få fråga och få svar, de har rätt till det - men det kräver också att jag orkar gå igenom allt igen, det tar kraft...

Vart man går får man blickar som säger "stackars, stackars" och de flesta vet inte hur de ska hantera situationen... Jag förstår det, för det är en situation ingen borde behöva hantera, men det är tungt att vara den som ger folk kalla kårar...
Det är okej att inte veta vad man ska göra eller säga, det är inte konstigt alls...
I början tittade jag åt ett annat håll när jag mötte männisor jag kände... jag orkade inte prata, ville inte berätta, ville inte bli tyckt synd om...jag ville bara leva i min olyckliga bubbla där stänk av glädje givetvis fanns... Jag ville bara vara ifred...

Men nånstans på vägen måste man släppa in omvärlden, vara beredd på att få frågor och blickar och att lära sig hantera det... Men det tar tid...
Att börja jobba innebär en stimuli som är maxad... att bara ha människor omkring sig gör att kroppen och hjärnan går på högvarv och det tar musten ur en. De första dagarna på jobbet var jag helt slut efter en halv dag och fick vila när jag kom hem... Jag är fortfarande trött efter halva dagar, men lånsamt börjar jag vänja mig...
Att jobba halvtid ger också en känsla av otillräcklighet, skapar en oro för kollegorna som får jobba extra, men är just nu mer än nog ibland - min kropp och själ bär så mycket annat som fortfarande processas dygnet runt...

"Du är så stark", säger många, men jag är inte starkare än nån annan. Jag klarar inte av mer än er andra. Jag har bara tvingats uppleva någonting som för de flesta är ogreppbart och jag måste leva vidare... När livet rasar har vi människor den fantastiska förmågan att resa oss upp och på något obegripligt sätt hitta nya vägar att vandra vidare i livet... Det kräver ingen superkraft, det har inte med person att göra, det bara är så det fungerar...

Den här gången var det vår otur att tvingas uppleva de flesta föräldrars värsta mardröm... och vi måste resa oss, lära oss leva med döden och gå vidare...
Nu hoppas vi att livet har massor av tur och lycka i sin famn för oss framöver...