Solen skiner och jag är med barn...

Idag är det 22+0, 

denna magiska dag i en graviditet då det lilla livet i magen går från att vara foster, till att vara ett barn.... 

För mig är det viktigt...

Från och med idag görs det eventuella insatser för att hålla Greta vid liv om hon föds....

Från och med idag är hon vårt barn och vi är ansvariga för henne, oavsett hur det här slutar...

Greta, vi kallar henne så... 

Vår lilla, lilla prinsessa som sprattlar därinne, helt omedveten om världen utanför och hennes föräldrars ständiga oro...

Vår lilla, lilla prinsessa som vi hoppas kommer till oss i slutet av våren och absolut inte förr.

Vårt fjärde barn, min älskades sjätte....

Från och med idag är jag med barn OCH solen skiner....

Det blir en bra dag idag!

21 + 5 och tacksam..

...för varje dag som går...

Samtidigt smärtsamt medveten om hur oerhört många dagar det är kvar innan vi kan börja andas igen...

Älskade barn

Nu eller aldrig...

Tre ord jag trodde jag använt för sista gången...

Jag är gravid....

Snälla, säg inte grattis för vi känner inte så, inte ännu. 

Att bli gravid var aldrig problemet, det är den enkla biten för oss, vi behöver knappt försöka....    

Det är i vårt fall inget att gratulera. 

Spara dina gratulationer tills bebin är här, eller ditt beklagande. Först då vet du/vi vilka ord som är de rätta.

Att vara gravid innebär inte att få ett barn, inte i vår värld. 

Att vara gravid innebär att hoppa rakt ut från en klippa och hoppas på att landa på fötterna, utan några som helst garantier för att det ska ske och ändå gör vi det. En sista gång.

Den här gången gör alla allt för att vi ska få hålla en frisk liten bebi i famnen någon gång fram emot sommaren. Jag är sjukskriven, går på galet mycket kontroller och ska försöka hitta ett lugn i att bara vänta på bebi, utan att allt för mycket oroa mig för att vattnet ska gå.

Den här gången räknar vi inte med ett barn, cyniskt kan tyckas, men vårt försvar mot verklighetens grymhet. 

Det betyder inte att vi inte hoppas på en bebi, åh vi hoppas så innerligt mycket!!

Vi går inte och tänker att nu går det nog åt helvete, vi planerar lite försiktigt för en ny familjemedlem, men vi räknar inte med det. Det är vårt försvar....

På sätt och vis vill jag inte berätta, inte för någon, inte förrän senare.... 

Men livet funkar ju inte riktigt så, och med tanke på min sjukskrivning och min kroppshydda vore det svårt att hemlighålla nån längre tid....

Första delmålet/förhoppningen är att nå 30 veckor utan vattenavgång... 

Vi vet vilka de magiska veckorna är, när vad utvecklas och vad som krävs för att ha goda chanser att få med oss en liten, levande bebi hem....

30 veckor... Det vore en dröm. 

Efter det är det nästan nedförsbacke, 32 veckor vore fantastiskt och allt därutöver magiskt.... Men vi får se.

Vi tar en dag i sänder, en vecka åt gången....

Jag är gravid och den här gången hoppas vi på en bebi....

Att bli gravid och sen förlora framtiden….

Alla som någonsin varit gravida, man som kvinna, vet att i det ögonblicket förändras livet på ett radikalt sätt….

I samma ögonblick som ni får veta att ni är gravida så startar en ny framtid, om än bara i tanken…

 

När jag blev gravid blev jag skräckslagen men samtidigt förväntansfull, en helt ny framtid startade, en framtid där min viktigaste uppgift var att ta hand om en annan människa. En framtid där min viktigaste uppgift skulle bli att, tillsammans med min älskade, hjälpa en liten ny människa att bli det bästa hen kunde bli.

En framtid som handlade om att byta blöjor, sova när tillfälle gavs, älska och fostra ett litet nytt liv, till en fantastisk människa…

En framtid med separationsångest, med inskolningar och läxläsning, med regler, bråk och guidning i livet. Med värderingsdiskussioner, med skolavslutningar, studenter och studieval.

En framtid med bröllopstal och barnbarn, med nära och kära runt omkring sig vid dödsbädden, en HELT NY framtid….

 

Ja, tankarna och planerna för framtiden rusar ganska fort iväg och sträcker sig ganska snart en hel livstid, för det är ju just vad det är att bli förälder, ett livstids åtagande…

 

När ett barn dör… stort som litet… dör också framtiden, det förväntade livet, och kvar står man ensam och utelämnad till ett vakuum….

När ett barn dör tvingas man att återigen tänka om framtiden, till något som påminner om det som var innan graviditeten, till något som plötsligt känns som ingenting….

 

Livet blir meningslöst, hopplöst och helt utan mening och riktning.

Att leva gör bara ont….

 

Att förlora ett barn innebär inte bara den omedelbara fysiska och psykiska smärtan utan även en förlust av framtiden, så som den borda ha blivit….

Att förlora ett barn är ett livslångt öppet sår som inget kan läka….

 

Om du varit där jag är och bär på samma smärta, så ska du veta att du inte är ensam. Trots att det inte tröstar så finns det tyvärr andra därute som förstår din smärta….

 

Om du står bredvid någon som förlorat ett barn behöver du inte förstå, du behöver inte ens låtsas, försök bara att acceptera hur det fungerar och att det inte går över. Såret läker aldrig….

 

 

 

 

2 år...

av längtan och saknad

2 år har gått....

Grattis på födelsedagen

Älskade barn...

Barn och död...

Det borde finnas nån slags kosmisk lag som bestämde att barn inte får dö...
Ville bara säga det....

Att bli mamma...

... var aldrig min dröm
Att "skaffa" barn var aldrig mitt mål i livet...

Jag är kanhända en cynisk realist, men att skaffa barn var aldrig den stora längtan i mitt liv,
att leva lycklig och dö nöjd däremot, det har alltid varit viktigt för mig...

Låt mig förklara...

Många kvinnor, och män, längtar, väntar och strävar efter att bli föräldrar
I vårt samhälle är det en norm att ha barn
En liten varelse som liknar oss,
en bekräftelse på vår existens

Mitt resonamang har alltid varit att OM jag träffar en fin man
OCH vi dessutom har förmånen att kunna få barn, så vill jag gärna bli förälder
Vill livet annorlunda så gäller det att låta varje dag göra skillnad för oss själva
Det handlar till syvende och sist om att vara en människa man själv trivs med och är stolt över...

Jag levde ensam i flera år innan jag träffade min underbara man
Jag levde i nuet och gjorde det bästa av livet utifrån de förutsättningar jag hade
Trots att jag ofta fick frågan "Men, vill du inte ha barn?" var det inte min dröm
Inte då, inte på det viset...
Ju äldre jag blev desto oftare kom frågan och tipsen på hur jag skulle kunna gå tillväga om jag inte träffade mannen i mitt liv...
Tipsen om att åka till Danmark för insemination blev fler och fler,
för det är inte riktigt acceterat att bara vara nöjd med livet i ensamhet
ALLA vill ju egentligen ha barn....
eller?

Jag tycker att det är fantastiskt att vi idag kan välja att bli föräldrar även om vi inte har en partner
tja, det vill säga, kvinnor har det valet
(men det är en annan diskussion)
Men för mig var det aldrig ett alternativ, det var inget jag funderade över
Däremot slog det mig vid tillfällen att om jag skulle få en barnalängtan och verkligen vilja ha barn själv, så fiunns det redan massor av barn utan föräldrar i vår värld och adoption hade nog i så fall varit min melodi.... tror jag

Nu blev det inte så...
Jag träffade en fantastisk man
som gärna ville bli far till mina barn

om vi hade vetat då det vi vet idag....
kanske hade vi valt annorlunda,
kanske hade vi trots allt vågat chansa....

Vi människor talar om att skaffa barn
som om det vore självklart, något vi väljer...
Men det livet har lärt oss är att barn är en gåva
en skör gåva som på inget vis är självklar...

Idag är jag mamma
men du kan inte se mina barn
De bär jag i mitt hjärta
De finns i mina tankar
De bränner i mina tårar

Jag får aldrig se dem växa upp
Jag får aldrig veta om de liknar mig eller sin far
Jag får aldrig höra deras första skratt
Jag får aldrig njuta av deras första steg
aldrig oroa mig då de är ute för sent på natten
aldrig fundera över deras livsval
aldrig berätta om deras barndomsfadäser på deras bröllop

Att bli mamma var aldrig min dröm
men åh, vad jag drömde om att bli er mamma, älskade barn
det drömmer jag om ännu idag...

Att få barn är en gåva,
den största gåvan av alla
och trots att du som läser förhoppningsvis inte har mina erfarenheter
så ta en extra titt på dina små eller stora underverk när du läst detta
och njut
för den största gåvan är inget man bara skaffar
är inte självklar
utan ett mirakel utan jämförelse

Att bli mamma var aldrig min dröm
men min dröm var er, My, Meja och Mira
mammas underbara små änglar