Att orka...

Hur orkar man gå vidare när man drabbas av den stora svarta olyckan?...
Hur hittar man kraften att gå upp på morgonen, att le mot andra människor, att glädjas åt sin omgivning och att leva vidare?...
Det är frågor som jag får då och då, det är frågor jag ställt mig själv under den tunga tiden som livet varit sen i maj....
Jag har inget bra svar...

I början är det en kraftansträngning att bara kliva ur sängen och vara... Det är svårt att orka med livet och sig själv, näst intill omöjligt att kunna ge till någon annan...utom sin partner...
Som tur är så fungerar vi människor så att vi är i de djupaste dalarna vid olika tillfällen så i relationen till sin älskade turas man om att bära varandra, åtminstonde var det så för oss...
Efter hand orkar man släppa in de närmaste, familjen till att börja med...
För mig var det svårast att träffa de närmsta vännerna, de som är viktiga... för de har frågor och de måste få fråga och få svar, de har rätt till det - men det kräver också att jag orkar gå igenom allt igen, det tar kraft...

Vart man går får man blickar som säger "stackars, stackars" och de flesta vet inte hur de ska hantera situationen... Jag förstår det, för det är en situation ingen borde behöva hantera, men det är tungt att vara den som ger folk kalla kårar...
Det är okej att inte veta vad man ska göra eller säga, det är inte konstigt alls...
I början tittade jag åt ett annat håll när jag mötte männisor jag kände... jag orkade inte prata, ville inte berätta, ville inte bli tyckt synd om...jag ville bara leva i min olyckliga bubbla där stänk av glädje givetvis fanns... Jag ville bara vara ifred...

Men nånstans på vägen måste man släppa in omvärlden, vara beredd på att få frågor och blickar och att lära sig hantera det... Men det tar tid...
Att börja jobba innebär en stimuli som är maxad... att bara ha människor omkring sig gör att kroppen och hjärnan går på högvarv och det tar musten ur en. De första dagarna på jobbet var jag helt slut efter en halv dag och fick vila när jag kom hem... Jag är fortfarande trött efter halva dagar, men lånsamt börjar jag vänja mig...
Att jobba halvtid ger också en känsla av otillräcklighet, skapar en oro för kollegorna som får jobba extra, men är just nu mer än nog ibland - min kropp och själ bär så mycket annat som fortfarande processas dygnet runt...

"Du är så stark", säger många, men jag är inte starkare än nån annan. Jag klarar inte av mer än er andra. Jag har bara tvingats uppleva någonting som för de flesta är ogreppbart och jag måste leva vidare... När livet rasar har vi människor den fantastiska förmågan att resa oss upp och på något obegripligt sätt hitta nya vägar att vandra vidare i livet... Det kräver ingen superkraft, det har inte med person att göra, det bara är så det fungerar...

Den här gången var det vår otur att tvingas uppleva de flesta föräldrars värsta mardröm... och vi måste resa oss, lära oss leva med döden och gå vidare...
Nu hoppas vi att livet har massor av tur och lycka i sin famn för oss framöver...