Skitdagar...

Igår var en skitdag....
Det finns små vardagliga saker som kan riva upp allt och förvandla vilken dag som helst till ett levande helvete... Igår var en sådan dag....
Såna dagar är jag bara "ful-ledsen".... Ni vet, när man går och tycker synd om sig själv, när man är helt ego-ledsen och bara utgår från sitt eget elände.... När man inte över huvud taget funderar över andra utan bara fastar i sin egen sorg.... En sån dag var det igår...
Igår var jag ensam om sorgen, igår visste jag med säkerhet att jag kommer aldrig bli lycklig igen....
Såna dagar är hemska....Tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden och varje sekund är en kamp mot det våta helvetet som alldeles för ofta rinner i mitt ansikte.... Jag är så trött på att gråta, så trött på att vara ledsen....
Jag läser Marcus Birros "pappatankar".... Han skriver fint.... men det är ingen läsning jag rekommenderar andra med mina erfarenheter... Det är lätt att läsa in hur hans sorg bara har dövats tack vare hans levande barn... det är svårt att läsa när man bara har döda barn... Han skriver hur lyckan över Milo gjort livet värt att leva.... Jag vill ju bara känna att livet är värt att leva trots allt.... även utan levande barn måste ju livet ha en mening.... Samtidigt skriver han till sina döda barn på ett vackert sätt... Han kallade sig en far utan barn.... Det är det jag är... En mor utan barn....
Just nu är livet ganska tungt att bära, men det måste snart ljusna i tunneln, det MÅSTE det...för jag orkar inte längre vara i mörkret....men jag hittar inte heller ut.....
Vilken tur att jag har dig, min älskade... Som håller om mig och säger att allt blir bra.... För ofta undrar jag om det nånsin blir det?? Men jag försöker vara positiv, det kan ju inte gärna bli värre!?!?

Jag älskar dig, underbara älskade!
Tack för att du står ut med mig....

Jag älskar er, underbara, saknade små prinsessor!
Mamma längtar..... Ta hand om varandra....