Att bli mamma...

... var aldrig min dröm
Att "skaffa" barn var aldrig mitt mål i livet...

Jag är kanhända en cynisk realist, men att skaffa barn var aldrig den stora längtan i mitt liv,
att leva lycklig och dö nöjd däremot, det har alltid varit viktigt för mig...

Låt mig förklara...

Många kvinnor, och män, längtar, väntar och strävar efter att bli föräldrar
I vårt samhälle är det en norm att ha barn
En liten varelse som liknar oss,
en bekräftelse på vår existens

Mitt resonamang har alltid varit att OM jag träffar en fin man
OCH vi dessutom har förmånen att kunna få barn, så vill jag gärna bli förälder
Vill livet annorlunda så gäller det att låta varje dag göra skillnad för oss själva
Det handlar till syvende och sist om att vara en människa man själv trivs med och är stolt över...

Jag levde ensam i flera år innan jag träffade min underbara man
Jag levde i nuet och gjorde det bästa av livet utifrån de förutsättningar jag hade
Trots att jag ofta fick frågan "Men, vill du inte ha barn?" var det inte min dröm
Inte då, inte på det viset...
Ju äldre jag blev desto oftare kom frågan och tipsen på hur jag skulle kunna gå tillväga om jag inte träffade mannen i mitt liv...
Tipsen om att åka till Danmark för insemination blev fler och fler,
för det är inte riktigt acceterat att bara vara nöjd med livet i ensamhet
ALLA vill ju egentligen ha barn....
eller?

Jag tycker att det är fantastiskt att vi idag kan välja att bli föräldrar även om vi inte har en partner
tja, det vill säga, kvinnor har det valet
(men det är en annan diskussion)
Men för mig var det aldrig ett alternativ, det var inget jag funderade över
Däremot slog det mig vid tillfällen att om jag skulle få en barnalängtan och verkligen vilja ha barn själv, så fiunns det redan massor av barn utan föräldrar i vår värld och adoption hade nog i så fall varit min melodi.... tror jag

Nu blev det inte så...
Jag träffade en fantastisk man
som gärna ville bli far till mina barn

om vi hade vetat då det vi vet idag....
kanske hade vi valt annorlunda,
kanske hade vi trots allt vågat chansa....

Vi människor talar om att skaffa barn
som om det vore självklart, något vi väljer...
Men det livet har lärt oss är att barn är en gåva
en skör gåva som på inget vis är självklar...

Idag är jag mamma
men du kan inte se mina barn
De bär jag i mitt hjärta
De finns i mina tankar
De bränner i mina tårar

Jag får aldrig se dem växa upp
Jag får aldrig veta om de liknar mig eller sin far
Jag får aldrig höra deras första skratt
Jag får aldrig njuta av deras första steg
aldrig oroa mig då de är ute för sent på natten
aldrig fundera över deras livsval
aldrig berätta om deras barndomsfadäser på deras bröllop

Att bli mamma var aldrig min dröm
men åh, vad jag drömde om att bli er mamma, älskade barn
det drömmer jag om ännu idag...

Att få barn är en gåva,
den största gåvan av alla
och trots att du som läser förhoppningsvis inte har mina erfarenheter
så ta en extra titt på dina små eller stora underverk när du läst detta
och njut
för den största gåvan är inget man bara skaffar
är inte självklar
utan ett mirakel utan jämförelse

Att bli mamma var aldrig min dröm
men min dröm var er, My, Meja och Mira
mammas underbara små änglar

En helvetesvecka har gått....

Och jag hoppas den här blir bättre....
Förra veckan var lång och tung...
All energi går åt till att jobba heltid och hemma är psyket instabilt...
Jag är trött och ledsen, har hela tiden tårar bakom ögonlocken, tycker mest bara att livet är förbannat orättvist.....
Men det blir bättre, jag vet det....
När rutinerna blir vardag och livet landar igen blir det lättare att handskas ned livet...
Men veckan som gått har varit tung
Och det blir fler veckor av det slaget, det vet jag oxå.....

Jag hoppas på en bättre vecka med färre tårar och mer skratt
Det blir bra igen
Det BLIR bra igen.....
Jag vet det....

Vardag...

... Det är nu allt ska bli som vanligt igen
Vi jobbar heltid
Vi ska komma igång med träningen
Vi ska komma in i alla vanliga rutiner igen...
Så vanligt det kan bli efter att man begravt sitt tredje barn vill säga...
Inte vanligt alls....

Det ska däremot bli vardag igen
Och med den kommer ännu ett nytt som vanligt
Ett nytt vanligt där vi saknar 3 underbara små troll
Ett vanligt som vi inte vill ha, men får anpassa oss till
Ett j*vligt orättvist vanligt....

Gott Nytt År!

Jag lämnar ett "skitår" bakom mig och går in i 2013 med förhoppning om ett år utan sorg och begravningar,
ett år med en härlig sommar fylld av skratt,
kanske till och med ett fantastiskt år?

Jag ångrar inget
Och trots att jag fått så lite tid med mina flickor
Är de det finaste jag gjort
Jag saknar dem varje dag
Jag tänker på dem varje dag
Med hjärtat fyllt av kärlek

Men jag är arg också
Arg och besviken
För att livet valde att låta mig gå igenom skärselden
Inte En, men TVÅ gånger
Jag får aldrig svar på varför
Men jag kommer alltid bära på ett uns av ilska och besvikelse....

Nu önskar jag mig ett fint år
Jag har egentligen inga höga krav
Jag önskar bara att vi slipper begrava någon vi älskar
Jag tycker vi är värda ett sånt år....

Till Dennis,
utan dig vore livet inget värt
Du är mitt allt!!

Till My, Meja & Mira
Mamma längtar efter er!!!!

Till dig som läser,
Jag hoppas du får ett fantastiskt 2013,

Gott Nytt År!!

God Jul,

mina älskade änglar...

Miras sten...

... Är på plats nu...
Vi får förankra den när tjälen gått men nu finns en påminnelse om hennes korta tid hos oss...
Älskade barn

Att överleva

Hur överlever man?

Jag har fått frågan vid flera olika tillfällen och jag kan förstå att du undrar.
Jag kan inte svara annat än:
Det gör man bara

Trots att man i de mörkaste stunderna bara vill lägga sig ner och dö
Så gör man inte det
I alla fall inte jag
Primatinstinkterna tar över
Apan i oss vill inte dö, vill bara överleva
Och så enkelt är det
Det har inget med styrka att göra
Det har inte med mig som person att göra
De är urinstinkterna som tar över och ser till att vi vandrar vidare på livets oförutsägbara och orättvisa väg
Man hittar glädjen i sorgen
Man reser sig upp varje morgon och låter sakta, sakta livet komma tillbaka in i kroppen

Långsamt blir vardagskampen lättare och livet hittar tillbaka till ett nytt vanligt liv
Till nya vanliga rutiner
Där sorgen är en del av det vanliga

Inget blir nånsin som det var innan
Men det blir ett nytt "som vanligt" och man lär sig att leva med det

Har jag förändrats?
Massor!!

Jag har blivit mer cynisk
Jag har blivit mer dämpad
Jag berörs starkare av allt
Jag har nära, nära till tårarna

Jag har förändrats på massor av vis
Men ibland tittar hon ut, den där störigt, överpositiva, hyperaktiva tjejen som folk antingen älskar eller hatar
Jag är fortfarande jag
Men ändå annorlunda
Formad av livets oförklarliga grymhet
Och konstigt vore det väl annars

Du tror att du skulle dö om du var tvungen att begrava ditt barn
Du kanske har förlorat ett barn och bara vill dö

Jag förstår dig
Jag förstår dig verkligen
Men livet går trots allt vidare
Och runt omkring dig rullar allt på av nån underlig anledning

Hur överlever man?

Man bara gör det.......