6 månader...

Igår var det 6 månader sen mina flickor föddes...
Just nu borde jag vara lycklig och vansinnigt trött, inte sant?
det är ju så det "ska vara"....

Jag saknar mina små så innerligt...
Vissa dagar vaknar jag och väntar dem...i ett kort ögonblick glömmer jag allt det fula och onda... sen kommer verkligheten...
Vissa dagar känns allt som en dröm... som om det inte är på riktigt... fast det är det...
Många dagar undrar jag vad jag gjort för fel...
Alla dagar är mina små prinsessor i mina tankar....
Alla dagar gör ont...

Livet...

...börjar hitta en ny lunk, en ny vardag....
Livet är liksom indelat i före och efter "det stora svarta"...
Före var allt skimrande och fantastiskt, vi var så lyckliga och kände oss utvalda...
Varje dag fascinerades jag av att det låg två små underverk inne i min mage, två små älvor som skulle ge oss så mycket lycka och som vi skulle älska så....
Efter är vi trots allt mycket lyckliga.... vi har en stor kärlek som tar oss igenom det svarta, som ger livskraft och hopp om framtiden, men vi bär med oss den stora sorgen......
Den outgrundliga, oförståeliga sorgen som lever tillsammans med oss...
Jag har blivit rädd för döden... Mest av allt rädd för att förlora dem jag älskar innan tid är...
Jag har fått en erfarenhet som jag önskar att jag slapp... Jag ser livet med nya ögon...

Jag har varit sjukskriven sen My dog... Till en början på heltid, sen halvtid och nu det sista 25%...
Det är sista veckan på min sjukskrivning nu, nästa vecka börjar jag jobba fullt, "som vanligt" igen...

Det är märkligt hur vi anpassar oss till livets svängningar.. Hur vi hittar nya säött att leva med de erfarenheter livet tar oss igenom....
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva som vanligt igen när jag satt med My i min famn och hon tog sina sista andetag, jag trodde att jag skulle gå under - att det svarta aldrig skulle ta slut...

Nu är det svarta inte lika mörkt, kommer inte lika ofta, men sorgen är lika stor och när den sköljer över mig tar den över allt...
Det är svårt att förklara, det är svårt att sätta ord på hur sorgen efter ett barn, i mitt fall två, inte kan jämställas med något annat...
All sorg är svår och mörk, all sorg måste få ta sin tid och sitt utrymme, alla sorg läömnar spår som vi bär med oss för alltid.... Alla förluster tar oss vidare till en ny vardag, till ett nytt "som vanligt", men sorgen efter ett barn ändrar hoppet, lyckan och föreställningen om framtiden...

Vi har flyttat... Vi bor i ett fantastiskt hus där vi har fixat allt... Golv, väggar och tak är lagda och nymålade, vi bor i ett hus där vi snart har allt precis som vi vill ha det.... Vi har haft tid att lägga på det, eftersom My och Meja inte har behövt vår kärlek och omsorg, så som spädbarn brukar.... De får all vår kärlek och massor av omtanke, men rent fysiskt har vi lagt tiden på vårt hus....
Vi kommer att få ett fantastiskt liv här, vi har ju varandra... Vi älskar varandra så, men våra flickor kommer alltid att fattas oss...

Älskade barn,
mamma längtar efter er <3
Varje dag är ni i mina tankar
Varje dag saknar jag er doft
Varje dag önskar jag att allt vore annorlunda

Mamma längtar efter er, underbara barn
Var rädda om varandra och ta hand om varandra tills vi ses igen....
Älskade barn

Saknad...

Har målat och grejat i nya huset idag...
Här skulle vi bott 6 personer...
Idag var första gången just det gjorde ont...
Saknar mina små troll så innerligt mycket, önskar så att de vore här...

Mamma älskar er, trollungar!

Av jord är du kommen...

Idag urnfäste vi våra prinsessor.
Det var jobbigare än jag hade trott...
Det var sista gången jag fick skriva på ett dokument i egenskap av My och Mejas mor...

Nu  är våra flickor på "sin" plats, som vi valt...
Nu kan jag uppvakta mina flickor när jag vill...

Mamma saknar er

Vem är jag

Just nu fungerar inget som "vanligt"...
Just nu är livet tungt...

Min kropp saknar den styrka och balans som jag är van vid att ha... kanske hade jag inte funderat över det om mina barn hade levt och jag hade varit hemma med dem... men mina barn lever inte och jag försöker återgå till ett "normalt" liv... Det är svårt när kroppen sviker...

Egentligen är det väl inte kroppens svek, utan en helt normal efterföljd på en graviditet och en förlossning... men det är det enda som är som förväntat... allt annat har ju rasat och jag behöver min kropp...

Mitt psyke är obalanserat och jag har allt för nära till tårarna... Jag har inte den toleransnivån som jag brukar och för att fungera "normalt" behöver jag den...
Jag känner inte igen mig själv och det är svårt att hantera...

Jag skulle så gärna önska att allt var som vanligt, men inget är som vanligt...
Jag kommer på mig själv med att undra över vem jag är och var personen jag brukar vara har tagit vägen...
Hur hittar jag tillbaka till tjejen jag brukar vara, eller åtminstonde till något som liknar henne??
Jag vet att "det tar tid"... "Det måste få ta tid"...
Men jag är så trött på sorgen och smärtan - den är så tung -  jag orkar inte bära den längre!!

Just nu fungerar inget som "vanligt" och jag har svårt att hantera det...

Balans

Helgen var tung...
Jag var ur balans, blev arg för ingenting och hade ett i grunden dåligt humör...
Allt kändes bara skit och tårarna rann titt som tätt, utan direkt anledning...
Helgen var tung & just nu är det kämpigt...

Hela veckorna går energin till jobbet... På helgen gör livet sig påmint med alla tankar och känslor, samtidigt som vi snart får nya huset (fantastiskt!) vilket skapar en viss stress...
Jag har inte samma gränser, samma tålighet och känslor som tidigare...
Jag fungerar inte som tidigare, jag vet det, men det är svårt att acceptera...

Inatt drömde jag om mina flickor...
Om och om igen drömde jag om de små prinsessorna som jag aldrig får köpa små klänningar till...
Det är svårt att hitta balans i livet...
Det är alltid svårt, men just nu är det så många nya faktorer som spelar in...

Just nu är jag ur balans... men jag kämpar för att få mer jämnvikt i livet...
Jag strävar efter balans...

Att orka...

Hur orkar man gå vidare när man drabbas av den stora svarta olyckan?...
Hur hittar man kraften att gå upp på morgonen, att le mot andra människor, att glädjas åt sin omgivning och att leva vidare?...
Det är frågor som jag får då och då, det är frågor jag ställt mig själv under den tunga tiden som livet varit sen i maj....
Jag har inget bra svar...

I början är det en kraftansträngning att bara kliva ur sängen och vara... Det är svårt att orka med livet och sig själv, näst intill omöjligt att kunna ge till någon annan...utom sin partner...
Som tur är så fungerar vi människor så att vi är i de djupaste dalarna vid olika tillfällen så i relationen till sin älskade turas man om att bära varandra, åtminstonde var det så för oss...
Efter hand orkar man släppa in de närmaste, familjen till att börja med...
För mig var det svårast att träffa de närmsta vännerna, de som är viktiga... för de har frågor och de måste få fråga och få svar, de har rätt till det - men det kräver också att jag orkar gå igenom allt igen, det tar kraft...

Vart man går får man blickar som säger "stackars, stackars" och de flesta vet inte hur de ska hantera situationen... Jag förstår det, för det är en situation ingen borde behöva hantera, men det är tungt att vara den som ger folk kalla kårar...
Det är okej att inte veta vad man ska göra eller säga, det är inte konstigt alls...
I början tittade jag åt ett annat håll när jag mötte männisor jag kände... jag orkade inte prata, ville inte berätta, ville inte bli tyckt synd om...jag ville bara leva i min olyckliga bubbla där stänk av glädje givetvis fanns... Jag ville bara vara ifred...

Men nånstans på vägen måste man släppa in omvärlden, vara beredd på att få frågor och blickar och att lära sig hantera det... Men det tar tid...
Att börja jobba innebär en stimuli som är maxad... att bara ha människor omkring sig gör att kroppen och hjärnan går på högvarv och det tar musten ur en. De första dagarna på jobbet var jag helt slut efter en halv dag och fick vila när jag kom hem... Jag är fortfarande trött efter halva dagar, men lånsamt börjar jag vänja mig...
Att jobba halvtid ger också en känsla av otillräcklighet, skapar en oro för kollegorna som får jobba extra, men är just nu mer än nog ibland - min kropp och själ bär så mycket annat som fortfarande processas dygnet runt...

"Du är så stark", säger många, men jag är inte starkare än nån annan. Jag klarar inte av mer än er andra. Jag har bara tvingats uppleva någonting som för de flesta är ogreppbart och jag måste leva vidare... När livet rasar har vi människor den fantastiska förmågan att resa oss upp och på något obegripligt sätt hitta nya vägar att vandra vidare i livet... Det kräver ingen superkraft, det har inte med person att göra, det bara är så det fungerar...

Den här gången var det vår otur att tvingas uppleva de flesta föräldrars värsta mardröm... och vi måste resa oss, lära oss leva med döden och gå vidare...
Nu hoppas vi att livet har massor av tur och lycka i sin famn för oss framöver...