Året som gått..

Det är dags att summera året som gått....
Vad kan jag säga....
Jag önskar att året som passerat kunde försvinna ur mitt medvetande, att det aldrig hade hänt...
Jag önskar att kvinnan som är jag vore samma kvinna som för ett år sen, en tråkig realist som tror på ödet och är lycklig över att att mannen i mitt liv äntligen har dykt upp ;)
En kvinna som ännu inte vet att det mest fantastiska och det mest fruktansvärda i livet snart ska hända henne... Jag önskar att mina underbara små aldrig blivit till...
Det önskar jag av egoism... Det önskar jag inte för att jag inte vill att det bästa i mitt liv inte ska finnas, utan för att jag inte riktigt orkar leva med förlusten av det stora i livet.
Att få barn är det mest fantastiska i livet säger ni som är mammor och jag tror er, jag önskar bara att jag visste...
Jag önskar att jag hade fått ett levande barn i min famn efter förlossningen, jag önskar att My hade varit såpass frisk att jag hade fått hålla henne i min famn en enda gång äinnan natten hon dog, jag önskar, jag önskar en hel massa saker som inte blev....
Att få starta året med mannen i mitt liv i den stora staden NY, att få bli gravid med min älskade och att få planera framtiden med densamme var en fantastisk del av året som gått... Tyvärr har allt det andra tagit överhand, sorgen har ätit upp all lycka från året som gått och jag önskar att jag fick köpa annat än gravljus till mina underbara älskade barn... Jag önskar deras skrik hade hållit mig vaken alla nätter och inte sorgen efter dem, jag önskar de hade varit här nu för att fira in det nya året.... Jag önskar en massa, som aldrig kommer att bli....
Summa sumarum år 2011; året då de bästa och det värsta har hänt.... Jag längtar efter mina barn, varje dag, jag är lycklig över min fina, fina man (utan vilken jag hade dött) och jag önskar att ingen hade sagt att det blir bättre nästa gång, för även om de blir en nästa gång kan det aldrig ogöra den här gången.....
Jag längtar efter er underbara barn....
Vi ses i himlen <3

Mamma älskar er ljuvliga små
Gott nytt år!

Julkänslan...

...vill liksom inte riktigt infinna sig...
Jag älskar jul och då menar jag ÄLSKAR...
Jag har för många tomtar, massor av julgardiner, älskar att öppna paket och jag myser varje dag framför julkalendern...
Men i år kommer liksom inte tomtarna fram...
I år känns klapparna oviktiga...
I år är julen tung...
I år finns inget att fira, inget att vara tacksam för....
Nu tänker du, men herregud, var tacksam för allt det du har!!
Jag är tacksam för det, jag är så otroligt tacksam för min underbara älskade, min fina familj, mina fina kollegor som får stå ut med en ny och tidvis ganska bitter Åse osv...
Trots det känner jag inte för att fira...och det är en rättighet jag och andra i min situation har...
Vi firar ändå, vi njuter av livet ändå och vi är mer tacksamma för vad vi har än många andra tror jag... För vi  vet vad det innebär att förlora de som är viktigast för oss...

Jag inser att jag måste ta mig igenom alla årstider och dess högtider en första gång, som mamma till två underbara vackra små änglar... Men det gör så ont...
Varje vecka tar jag mig igenom samma saker som "vanligt", men ändå känns allt på något vis nytt och lite smärtsamt. Varje källa till lycka och glädje innehåller ett stygn av sorg och det är så fruktansvärt tungt...
Jag är så trött på att gråta, så trött på att sörja och så evinnerligt trött på den "nya" jag som inte fungerar som den gamla jag!!!
Jag är så himla trött...
Julkänslan vill liksom inte infinna sig i år....
Älskade barn, jag hämtar tomtarna nu och ställer fram dem som om ni vore här...

6 månader...

Igår var det 6 månader sen mina flickor föddes...
Just nu borde jag vara lycklig och vansinnigt trött, inte sant?
det är ju så det "ska vara"....

Jag saknar mina små så innerligt...
Vissa dagar vaknar jag och väntar dem...i ett kort ögonblick glömmer jag allt det fula och onda... sen kommer verkligheten...
Vissa dagar känns allt som en dröm... som om det inte är på riktigt... fast det är det...
Många dagar undrar jag vad jag gjort för fel...
Alla dagar är mina små prinsessor i mina tankar....
Alla dagar gör ont...

Livet...

...börjar hitta en ny lunk, en ny vardag....
Livet är liksom indelat i före och efter "det stora svarta"...
Före var allt skimrande och fantastiskt, vi var så lyckliga och kände oss utvalda...
Varje dag fascinerades jag av att det låg två små underverk inne i min mage, två små älvor som skulle ge oss så mycket lycka och som vi skulle älska så....
Efter är vi trots allt mycket lyckliga.... vi har en stor kärlek som tar oss igenom det svarta, som ger livskraft och hopp om framtiden, men vi bär med oss den stora sorgen......
Den outgrundliga, oförståeliga sorgen som lever tillsammans med oss...
Jag har blivit rädd för döden... Mest av allt rädd för att förlora dem jag älskar innan tid är...
Jag har fått en erfarenhet som jag önskar att jag slapp... Jag ser livet med nya ögon...

Jag har varit sjukskriven sen My dog... Till en början på heltid, sen halvtid och nu det sista 25%...
Det är sista veckan på min sjukskrivning nu, nästa vecka börjar jag jobba fullt, "som vanligt" igen...

Det är märkligt hur vi anpassar oss till livets svängningar.. Hur vi hittar nya säött att leva med de erfarenheter livet tar oss igenom....
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva som vanligt igen när jag satt med My i min famn och hon tog sina sista andetag, jag trodde att jag skulle gå under - att det svarta aldrig skulle ta slut...

Nu är det svarta inte lika mörkt, kommer inte lika ofta, men sorgen är lika stor och när den sköljer över mig tar den över allt...
Det är svårt att förklara, det är svårt att sätta ord på hur sorgen efter ett barn, i mitt fall två, inte kan jämställas med något annat...
All sorg är svår och mörk, all sorg måste få ta sin tid och sitt utrymme, alla sorg läömnar spår som vi bär med oss för alltid.... Alla förluster tar oss vidare till en ny vardag, till ett nytt "som vanligt", men sorgen efter ett barn ändrar hoppet, lyckan och föreställningen om framtiden...

Vi har flyttat... Vi bor i ett fantastiskt hus där vi har fixat allt... Golv, väggar och tak är lagda och nymålade, vi bor i ett hus där vi snart har allt precis som vi vill ha det.... Vi har haft tid att lägga på det, eftersom My och Meja inte har behövt vår kärlek och omsorg, så som spädbarn brukar.... De får all vår kärlek och massor av omtanke, men rent fysiskt har vi lagt tiden på vårt hus....
Vi kommer att få ett fantastiskt liv här, vi har ju varandra... Vi älskar varandra så, men våra flickor kommer alltid att fattas oss...

Älskade barn,
mamma längtar efter er <3
Varje dag är ni i mina tankar
Varje dag saknar jag er doft
Varje dag önskar jag att allt vore annorlunda

Mamma längtar efter er, underbara barn
Var rädda om varandra och ta hand om varandra tills vi ses igen....
Älskade barn

Saknad...

Har målat och grejat i nya huset idag...
Här skulle vi bott 6 personer...
Idag var första gången just det gjorde ont...
Saknar mina små troll så innerligt mycket, önskar så att de vore här...

Mamma älskar er, trollungar!

Av jord är du kommen...

Idag urnfäste vi våra prinsessor.
Det var jobbigare än jag hade trott...
Det var sista gången jag fick skriva på ett dokument i egenskap av My och Mejas mor...

Nu  är våra flickor på "sin" plats, som vi valt...
Nu kan jag uppvakta mina flickor när jag vill...

Mamma saknar er

Vem är jag

Just nu fungerar inget som "vanligt"...
Just nu är livet tungt...

Min kropp saknar den styrka och balans som jag är van vid att ha... kanske hade jag inte funderat över det om mina barn hade levt och jag hade varit hemma med dem... men mina barn lever inte och jag försöker återgå till ett "normalt" liv... Det är svårt när kroppen sviker...

Egentligen är det väl inte kroppens svek, utan en helt normal efterföljd på en graviditet och en förlossning... men det är det enda som är som förväntat... allt annat har ju rasat och jag behöver min kropp...

Mitt psyke är obalanserat och jag har allt för nära till tårarna... Jag har inte den toleransnivån som jag brukar och för att fungera "normalt" behöver jag den...
Jag känner inte igen mig själv och det är svårt att hantera...

Jag skulle så gärna önska att allt var som vanligt, men inget är som vanligt...
Jag kommer på mig själv med att undra över vem jag är och var personen jag brukar vara har tagit vägen...
Hur hittar jag tillbaka till tjejen jag brukar vara, eller åtminstonde till något som liknar henne??
Jag vet att "det tar tid"... "Det måste få ta tid"...
Men jag är så trött på sorgen och smärtan - den är så tung -  jag orkar inte bära den längre!!

Just nu fungerar inget som "vanligt" och jag har svårt att hantera det...