Drömmar...

Jag drömmer om er flickor....
Jag vaknar och vet inte vad jag drömt, men jag vet att ni var där....
Oftast känner jag mig lugn när ni besökt mig i drömmen, så jag hoppas det betyder att ni har det bra....
Våren börjar komma och er första födelsedag närmar sig....
Jag önskar så att jag fick fira den med er, att ni fick uppleva den härliga känslan när det blir vår, att ni fick känna solen värma era små vackra näsor och att fick hålla er i min famn....
Om så bara för en liten stund....

Kanske värmer solen era näsor
Kanske njuter ni av den annalkande våren, precis som jag
Kanske väntar ni mig nån annanstans

Jag drömmer om er flickor,
jag hoppas ni har det bra.....

Just nu...

Sitter hos er i kylan....
Älskade barn

längtan

Älskade barn,
Jag längtar efter er
så innerligt.....
Jag önskar av hela mitt hjärta
att verkligheten vore en annan
och att det bara var i fantastin livet kan vara så här grymt....
Jag hoppas ni har det bra,
att ni är rädda om er och tar hand om varandra
Vi försöker ha det bra utan er,
vi tar hand om varandra
men vi saknar er

Mitt hjärta svämmar över då och då
av kärleken till er
Tårarna rinner fortfarande ned för mina kinder
men inte lika ofta och inte lika kraftigt

Jag saknar er, älskade barn
var rädda om varandra

Skitdagar...

Igår var en skitdag....
Det finns små vardagliga saker som kan riva upp allt och förvandla vilken dag som helst till ett levande helvete... Igår var en sådan dag....
Såna dagar är jag bara "ful-ledsen".... Ni vet, när man går och tycker synd om sig själv, när man är helt ego-ledsen och bara utgår från sitt eget elände.... När man inte över huvud taget funderar över andra utan bara fastar i sin egen sorg.... En sån dag var det igår...
Igår var jag ensam om sorgen, igår visste jag med säkerhet att jag kommer aldrig bli lycklig igen....
Såna dagar är hemska....Tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden och varje sekund är en kamp mot det våta helvetet som alldeles för ofta rinner i mitt ansikte.... Jag är så trött på att gråta, så trött på att vara ledsen....
Jag läser Marcus Birros "pappatankar".... Han skriver fint.... men det är ingen läsning jag rekommenderar andra med mina erfarenheter... Det är lätt att läsa in hur hans sorg bara har dövats tack vare hans levande barn... det är svårt att läsa när man bara har döda barn... Han skriver hur lyckan över Milo gjort livet värt att leva.... Jag vill ju bara känna att livet är värt att leva trots allt.... även utan levande barn måste ju livet ha en mening.... Samtidigt skriver han till sina döda barn på ett vackert sätt... Han kallade sig en far utan barn.... Det är det jag är... En mor utan barn....
Just nu är livet ganska tungt att bära, men det måste snart ljusna i tunneln, det MÅSTE det...för jag orkar inte längre vara i mörkret....men jag hittar inte heller ut.....
Vilken tur att jag har dig, min älskade... Som håller om mig och säger att allt blir bra.... För ofta undrar jag om det nånsin blir det?? Men jag försöker vara positiv, det kan ju inte gärna bli värre!?!?

Jag älskar dig, underbara älskade!
Tack för att du står ut med mig....

Jag älskar er, underbara, saknade små prinsessor!
Mamma längtar..... Ta hand om varandra....

Nytt år...

... nya möjligheter??...

I år ska jag försöka gråta lite mindre

Jag ska försöka vara mer positiv, som den "gamla" Åse

Jag ska försöka vara mer handlingskraftig och hitta tillbaka till den där gamla Åse som jag är bekväm med...
Jag hoppas i alla fall hitta delar av henne och jag hoppas att de delarna kan hjälpa till att "laga" mig...

Jag har inga särskilda förväntningar på året som kommer. Jag hoppas bara att det ska bli ett bättre år än det som gick. Jag kräver faktiskt att det ska bli ett bättre år, det är vår förbannade rättighet att få ett fint år tillsammans, ett utan död.....

I år ska jag försöka gråta lite mindre
I år ska jag försöka vara mer positiv....

Året som gått..

Det är dags att summera året som gått....
Vad kan jag säga....
Jag önskar att året som passerat kunde försvinna ur mitt medvetande, att det aldrig hade hänt...
Jag önskar att kvinnan som är jag vore samma kvinna som för ett år sen, en tråkig realist som tror på ödet och är lycklig över att att mannen i mitt liv äntligen har dykt upp ;)
En kvinna som ännu inte vet att det mest fantastiska och det mest fruktansvärda i livet snart ska hända henne... Jag önskar att mina underbara små aldrig blivit till...
Det önskar jag av egoism... Det önskar jag inte för att jag inte vill att det bästa i mitt liv inte ska finnas, utan för att jag inte riktigt orkar leva med förlusten av det stora i livet.
Att få barn är det mest fantastiska i livet säger ni som är mammor och jag tror er, jag önskar bara att jag visste...
Jag önskar att jag hade fått ett levande barn i min famn efter förlossningen, jag önskar att My hade varit såpass frisk att jag hade fått hålla henne i min famn en enda gång äinnan natten hon dog, jag önskar, jag önskar en hel massa saker som inte blev....
Att få starta året med mannen i mitt liv i den stora staden NY, att få bli gravid med min älskade och att få planera framtiden med densamme var en fantastisk del av året som gått... Tyvärr har allt det andra tagit överhand, sorgen har ätit upp all lycka från året som gått och jag önskar att jag fick köpa annat än gravljus till mina underbara älskade barn... Jag önskar deras skrik hade hållit mig vaken alla nätter och inte sorgen efter dem, jag önskar de hade varit här nu för att fira in det nya året.... Jag önskar en massa, som aldrig kommer att bli....
Summa sumarum år 2011; året då de bästa och det värsta har hänt.... Jag längtar efter mina barn, varje dag, jag är lycklig över min fina, fina man (utan vilken jag hade dött) och jag önskar att ingen hade sagt att det blir bättre nästa gång, för även om de blir en nästa gång kan det aldrig ogöra den här gången.....
Jag längtar efter er underbara barn....
Vi ses i himlen <3

Mamma älskar er ljuvliga små
Gott nytt år!

Julkänslan...

...vill liksom inte riktigt infinna sig...
Jag älskar jul och då menar jag ÄLSKAR...
Jag har för många tomtar, massor av julgardiner, älskar att öppna paket och jag myser varje dag framför julkalendern...
Men i år kommer liksom inte tomtarna fram...
I år känns klapparna oviktiga...
I år är julen tung...
I år finns inget att fira, inget att vara tacksam för....
Nu tänker du, men herregud, var tacksam för allt det du har!!
Jag är tacksam för det, jag är så otroligt tacksam för min underbara älskade, min fina familj, mina fina kollegor som får stå ut med en ny och tidvis ganska bitter Åse osv...
Trots det känner jag inte för att fira...och det är en rättighet jag och andra i min situation har...
Vi firar ändå, vi njuter av livet ändå och vi är mer tacksamma för vad vi har än många andra tror jag... För vi  vet vad det innebär att förlora de som är viktigast för oss...

Jag inser att jag måste ta mig igenom alla årstider och dess högtider en första gång, som mamma till två underbara vackra små änglar... Men det gör så ont...
Varje vecka tar jag mig igenom samma saker som "vanligt", men ändå känns allt på något vis nytt och lite smärtsamt. Varje källa till lycka och glädje innehåller ett stygn av sorg och det är så fruktansvärt tungt...
Jag är så trött på att gråta, så trött på att sörja och så evinnerligt trött på den "nya" jag som inte fungerar som den gamla jag!!!
Jag är så himla trött...
Julkänslan vill liksom inte infinna sig i år....
Älskade barn, jag hämtar tomtarna nu och ställer fram dem som om ni vore här...