Begravning

Igår hade vi begravning för våra små prinsessor...
Det var stillsamt, vackert och alldeles perfekt... Jag hade inte velat ha det på något annat sätt...

På vägen in till Östra sjukhuset på förmiddagen slog det mig plötsligt vad dagen skulle innebära... vi skulle bädda ner våra barn för första och sista gången... vi skulle aldrig mer få se våra små minimonster igen...
Det var en fin stund... Vi bäddade ner våra flickor tillsammans i kistan med en underbar liten filt...
De höll varandra i handen och låg med huvudena tätt ihop...
De stora flickorna hade målat fina teckningar och skrivit till småflickorna... Mormor och morfar hade köpt var sitt litet gosedjur till dem och vi la ner var sin napp för dem att ha när de blir lite större...
Vi skickade med ett foto på oss, mamma och pappa, för dem att titta på när de saknar oss...
Jag kysste mina flickor en sista gång innan vi skruvade på locket...

Kistan var så fin... liten, så liten och vit... Inuti var den klädd i ett vackert vitt sidentyg och det såg så fridfullt ut när vi bäddade ner dem...

Sen tog vi med oss våra flickor ut i bilen och för första och sista gången åkte vi, hela familjen, tilsammans i bilen vi köpt för att rymma oss alla... till skogskapellet och barnens begravning...

Prästen var fantastisk - tack Conny för att du gjorde våra flickors stund till ett fint minne att bevara i deras plats i mitt hjärta... Han sa vid ett tillfälle att "kanske var det så att de var så nära, att den ena inte kunde leva utan den andra"... Vi tror det...
Mys kropp var inte stark nog och utan sin syster orkade hon inte kämpa vidare när Meja kallade på henne... De var en som blev två och nu är de återigen ett med varandra...
Christian sjöng och spelade "vargsången", samma visa som Mys pappa sjöng för henne då hon låg och kämpade i kuvösen... Tack Christian för att du finns där och sjöng så vackert för våra små, det var ovärderligt - du anar inte!

Vi hade en fin stund efter begravningen och trots att det känns tomt och konstigt är det också skönt att den är gjord... nu börjar nästa fas i sorgen och i livet...
Som Conny sa, "nu måste vi leva för de levande"... minnet , sorgen och saknaden efter våra flickor kommer för alltid att bo i våra hjärtan och vi lär oss sakta men säkert att leva med det...
Jag har sagt det förut... Sorgen går aldrig över - den byter bara skepnad...

Mamma och pappa älskar er!
Vi längtar efter att få vara tillsammans, men det är inte dags ännu, vi kommer sen...
Ta hand om varandra tills vi ses igen!