Vissa människor gör avtryck...

...trots att de bara passerar förbi eller nyss har vandrat in i ens liv...

Vi var hos våra änglar idag...
Vi träffade präst och kurator och pratade om våra små prinsessor....
... och om begravning...
Sen träffade vi dem - det kändes som om livet rann ur mig och som om jorden rämnade...
Där låg vår dröm, vår framtid, vårt hopp... på en bänk framför oss... alldeles kalla...
Våra små prinsessor, så vackra och perfekta - men någon helt annanstans...
Jag trodde att den här dagen aldrig kunde bli bra...

Sen träffade vi henne...
Hon är en medpatient under mina veckor innan flickorna föddes...
Hon väntar också barn och ligger "inlåst" av helt andra anledningar än jag gjorde och snart får hon sin belöning, sin lille prins...
Hon ger styrka med sina brutala, ärliga, underbara kommentarer, hon hejar på mig i min känsla av död och hopplöshet.... och hon ger hopp, bara genom att vara...
Det var dagens första skratt, men efter det var det lätt att skratta igen...
Idag är första dagen på länge som jag verkligen har skrattat, trots allt och nånstans i all min hopplöshet och uppgivenhet skymtar jag den jag brukar vara...
Vissa människor gör avtryck... trots att de just vandrat in i ens liv...

Tack... jag hoppas verkligen att vi kommer att ses mer i framtiden...

Jag vill bara dö..

... så känns det...
Igår var en riktigt tung dag....
Då kändes det så... som om att livet saknade mening...
Till vilken nytta går jag runt på jorden när mina barn inte längre finns?
Till vilken nytta skiner solen och varför snurrar jorden när mina barn är döda?
Vad är meningen med alltihop??
Jag tror att det måste kännas så... ofta nu och förhoppningsvis avtar känslan allt eftersom tiden går...
Men just nu vill jag mest bara dö...
Jag vet att det finns massor kvar att leva för, jag vet att mitt liv inte tar slut med My och Mejas liv... men trots att mitt förnuft förstår att det här lättar efter hand... så är det inte så det känns...

Det finns inte många som förstår och till er som gör vill jag bara säga att jag önskar av hela mitt hjärta att ni inte förstod och jag tror att ni också har stunder när ni bara vill dö, jag tror att vi måste få känna så... det är vår rättighet!

Efter varje krasch ner i mörkret kommer en stund av liv och ljus.... innan allt rasar igen... så ska det vara, det är precis så det ska vara...

Långsamt kämpar min kropp och mitt sinne för att läka det som läkas kan och i det svartaste mörkret finns trots allt min älskade, som håller om min trasiga skakande kropp...
Vi tar oss igenom det här, jag vet det.... men jag känner det inte alltid...

Ibland vill jag bara dö... men det är så det ska vara...

Mamma...

Jag är mamma, 2-barnsmor...
Kan man säga det trots att båda mina barn är döda och jag bara fick 5 dygn med min äldsta dotter?
För en vecka sedan försökte jag hantera sorgen efter Meja och lägga min energi på My  - lilla My som låg och sprattlade i en kuvös på avdelning 316...
Det var då den mest bisarra situation jag nånsin varit i, men jag försökte tillsammans med min älskade att njuta av att vårt ena barn levde...
För hennes skull tog vi in silverbrickan och "firade" att vi blivit föräldrar samtidigt som tårarna hela tiden rann...
Nu, en vecka senare, 13 veckor innan beräknad förlossningsdatum, sitter vi hemma och sörjer båda våra flickor...
Vår lilla "groda", vår lilla My, kom inte för att stanna...
Hon var också tvungen att lämna oss av helt oförklarliga skäl...
Våra små rosa prinsessor var inte ämnade för oss trots allt...
Varför?
Varför?
VARFÖR????
Frågan kommer aldrig att få nåt svar, jag vet det, men den finns där och då och då upptar den hela mitt väsen och det känns som att jag aldrig kommer att andas igen...
Sen lägger det sig för att komma igen om en stund...

Mamma, jag är 2-barnsmor, men ingen kommer nånsin att kalla mig mamma...

Vi är hemma nu...

...och livet här ute har bara fortsatt...
My levde i 119,5 timmar och under den tiden fanns inget annat... Bara vi, de stora prinsessorna och vårt lilla mirakel som kämpade hårt för sin överlevnad...
"Det sista som lämnar oss är hoppet" får plötsligt en ny innebörd när hoppet är allt man lever för, när hoppet är det som gör att man vaknar på morgonen och får världen att snurra...
My var en kämpe, och fick fantastisk hjälp av de fina läkarna och sköterskorna på avdelning 316 på Östra sjukhuset... Men hennes kropp var inte klar, hennes lungor orkade inte göra sitt jobb trots att hon inte gav med sig... Doktorn som vårdade henne sista natten gav allt och lite till, han var tårögd när han berättade att nu är allt hopp ute och vi valde att koppla bort all livshjälp för att för första gången få hålla henne i vår famn... medans hennes kropp sakta slutade att fungera...
När de kopplade ur maskinerna tittade hon på oss med stora blå ögon, djupa som brunnar... vår lilla docka, vårt kärleksbarn, vår kämpe....
Under de sista timmarna fanns inget annat och vi spenderade hela dagen idag tillsammans med hennes livlösa kropp som sakta kallnade - älskade barn!!!

På vägen hem hamnade vi plötsligt i världen utanför, den riktiga världen - som inte stått still... Det var en chock och samtidigt skönt att veta att livet fortfarande snurrar trots allt vi gått igenom de sista dagarna...

Nu sitter vi hemma, på altanen... Det var väl en märklig dag för sommaren att välja att komma??? Eller kanske är det för att våra prinsessor är lyckliga tillsammans nu, de slipper sakna varandra.... Det är bara vi som saknar...

Vi dricker vin, min älskade och jag...
Skrattar och gråter om vart annat och pratar om livet, tacksamma för att vi älskar varann som vi gör och vi försöker vara tacksamma för det lilla vi fick...
Vi kommer alltid att undra varför det blev såhär, men tillsammans kommer vi att klara det här och allt annat som livet kastar i ansiketet på oss....
Tillsammans är vi starka som kärleken är och tillsammans tar vi oss igenom allt!!!!

Han gick nu, min älskade, bara några meter bort och hela min kropp skriker efter honom, fast jag vet att han snart kommer igen!!!
Jag älskar dig Dennis, du är mitt allt och jag vill aldrig vara utan dig!!!

Till mina flickor; Mamma längtar efter er, men jag vet att ni blir väl omhändertagna tills jag kan ta hand om er - älskade barn....

My har lämnat oss...

... Sakta gav Mys kropp upp under gårdagen och inatt hämtade Meja sin syster...
Våra älskade flickor är tillsammans nu och vi är alldeles nakna...
Mamma och Pappa älskar er...

Idag är en hoppfull dag!

My har verkat starkare under natten sa sköterskan och jag känner värmen i mitt hjärta...
My kan på inget vis klara sig själv, hon är inte frisk, hon är för Guds skull inte ens klar, men hon verkade starkare inatt och det räcker, just nu är det fantastiskt!!!
Dessutom har vi fått rum på Ronald McDonald huset, jag grät när de guidade oss runt... Där är så fint, det är som att vara hemma fast man är borta... Det finns allt för de stora prinsessorna och vi kan leva ett "normalt" liv där, bara några steg från älskade Mysan...
Det ger hopp!!
Idag ska vi åka hem och packa med oss det vi behöver för att leva här ett tag...
Det ska bli skönt att vara hemma en stund, det var nästan 3 veckor sen sist, men det ska också bli skönt att få bo nära My utan att behöva känna sig som en patient... Underbart!

Som grädde på moset har mina bröst börjat producera mjölk idag... Lite, lite sakta börjar det och det betyder att My får mat från mig :))
Äntligen kan jag bidra till vårt lilla mirakels tillväxt...

Idag är en hoppfull dag - och dessutom skiner solen :))

Min älskade

Tar hand om mig...
Vi tar hand om varandra, det är så med kärleken, man kan liksom inte låta bli att ta hand om varandra....
Igår, när jag kände mig hjälplös och oduglig utanför mitt barns plastbubbla och inte orkade förklara.... Gjorde han det...
Sen fick jag hjälpa till att ta tempen på min lilla docka, jag bytte hennes blöja, tvättade hennes lilla mun och gav henne mat... Det låter så trivialt, men här är det så stort...
Att bara kunna vara med och göra nåt för det lilla vackra pyret vi har satt till livet på tok för tidigt....
Jag vill så gärna göra allt för dig älskade dotter, och är så glad när jag kan göra skillnad för dig... Vårt underbara minimonster, vi älskar dig så!!!