Vissa människor gör avtryck...

...trots att de bara passerar förbi eller nyss har vandrat in i ens liv...

Vi var hos våra änglar idag...
Vi träffade präst och kurator och pratade om våra små prinsessor....
... och om begravning...
Sen träffade vi dem - det kändes som om livet rann ur mig och som om jorden rämnade...
Där låg vår dröm, vår framtid, vårt hopp... på en bänk framför oss... alldeles kalla...
Våra små prinsessor, så vackra och perfekta - men någon helt annanstans...
Jag trodde att den här dagen aldrig kunde bli bra...

Sen träffade vi henne...
Hon är en medpatient under mina veckor innan flickorna föddes...
Hon väntar också barn och ligger "inlåst" av helt andra anledningar än jag gjorde och snart får hon sin belöning, sin lille prins...
Hon ger styrka med sina brutala, ärliga, underbara kommentarer, hon hejar på mig i min känsla av död och hopplöshet.... och hon ger hopp, bara genom att vara...
Det var dagens första skratt, men efter det var det lätt att skratta igen...
Idag är första dagen på länge som jag verkligen har skrattat, trots allt och nånstans i all min hopplöshet och uppgivenhet skymtar jag den jag brukar vara...
Vissa människor gör avtryck... trots att de just vandrat in i ens liv...

Tack... jag hoppas verkligen att vi kommer att ses mer i framtiden...