...och livet här ute har bara fortsatt...
My levde i 119,5 timmar och under den tiden fanns inget annat... Bara vi, de stora prinsessorna och vårt lilla mirakel som kämpade hårt för sin överlevnad...
"Det sista som lämnar oss är hoppet" får plötsligt en ny innebörd när hoppet är allt man lever för, när hoppet är det som gör att man vaknar på morgonen och får världen att snurra...
My var en kämpe, och fick fantastisk hjälp av de fina läkarna och sköterskorna på avdelning 316 på Östra sjukhuset... Men hennes kropp var inte klar, hennes lungor orkade inte göra sitt jobb trots att hon inte gav med sig... Doktorn som vårdade henne sista natten gav allt och lite till, han var tårögd när han berättade att nu är allt hopp ute och vi valde att koppla bort all livshjälp för att för första gången få hålla henne i vår famn... medans hennes kropp sakta slutade att fungera...
När de kopplade ur maskinerna tittade hon på oss med stora blå ögon, djupa som brunnar... vår lilla docka, vårt kärleksbarn, vår kämpe....
Under de sista timmarna fanns inget annat och vi spenderade hela dagen idag tillsammans med hennes livlösa kropp som sakta kallnade - älskade barn!!!
På vägen hem hamnade vi plötsligt i världen utanför, den riktiga världen - som inte stått still... Det var en chock och samtidigt skönt att veta att livet fortfarande snurrar trots allt vi gått igenom de sista dagarna...
Nu sitter vi hemma, på altanen... Det var väl en märklig dag för sommaren att välja att komma??? Eller kanske är det för att våra prinsessor är lyckliga tillsammans nu, de slipper sakna varandra.... Det är bara vi som saknar...
Vi dricker vin, min älskade och jag...
Skrattar och gråter om vart annat och pratar om livet, tacksamma för att vi älskar varann som vi gör och vi försöker vara tacksamma för det lilla vi fick...
Vi kommer alltid att undra varför det blev såhär, men tillsammans kommer vi att klara det här och allt annat som livet kastar i ansiketet på oss....
Tillsammans är vi starka som kärleken är och tillsammans tar vi oss igenom allt!!!!
Han gick nu, min älskade, bara några meter bort och hela min kropp skriker efter honom, fast jag vet att han snart kommer igen!!!
Jag älskar dig Dennis, du är mitt allt och jag vill aldrig vara utan dig!!!
Till mina flickor; Mamma längtar efter er, men jag vet att ni blir väl omhändertagna tills jag kan ta hand om er - älskade barn....
Neeeeej! Nej. NEJ! Det var ju inte så det skulle bli. Så fruktansvärt orättvist och oerhört ofattbart. Men som du säger: nu är Meja och My åter tillsammans och kanske är det därför solen lyste så varmt idag.
SvaraRaderaNi verkar ju ändå har styrkan och kraften inuti er och tillsammans är ni superstarka. Skratta. Gråt. Skrik. Slå. Håll om varandra. Vad ni gör - vänd er bara inte från varandra. Ni behöver varandra. Nu mer än nånsin.
Många kramar Camilla
Fina fina Åse........
SvaraRaderaHar följt er och tårarna rinner ner för mina kinder...
Det är så fruktansvärt orättvist.....
Kärleken mellan dig och Dennis som du beskriver måste vara helt fantastisk tillsammans är ni starka....
Det ni har är unikt och jag skickar en massa styrkekramar till dig och mannen i ditt liv.........
Åse! Jag har precis hittat till din blogg via Facebook. Vi har inte hörts eller setts på många många år och egentligen känner vi inte alls varann. Men jag har läst dina inlägg och jag sitter här på jobbet och toklipar för er familjs skull. Det finns inget jag kan säga mer än att jag hoppas innerligt att ni ska få må bra tillsammans trots allt som hänt er under de senaste månaderna. Jag är jätteglad för din skull att du verkar ha träffat dig en fantastisk man!
SvaraRaderaSköt om dig och var rädda om varann!
En gammal Kungsbackatjej