Mamma...

Jag är mamma, 2-barnsmor...
Kan man säga det trots att båda mina barn är döda och jag bara fick 5 dygn med min äldsta dotter?
För en vecka sedan försökte jag hantera sorgen efter Meja och lägga min energi på My  - lilla My som låg och sprattlade i en kuvös på avdelning 316...
Det var då den mest bisarra situation jag nånsin varit i, men jag försökte tillsammans med min älskade att njuta av att vårt ena barn levde...
För hennes skull tog vi in silverbrickan och "firade" att vi blivit föräldrar samtidigt som tårarna hela tiden rann...
Nu, en vecka senare, 13 veckor innan beräknad förlossningsdatum, sitter vi hemma och sörjer båda våra flickor...
Vår lilla "groda", vår lilla My, kom inte för att stanna...
Hon var också tvungen att lämna oss av helt oförklarliga skäl...
Våra små rosa prinsessor var inte ämnade för oss trots allt...
Varför?
Varför?
VARFÖR????
Frågan kommer aldrig att få nåt svar, jag vet det, men den finns där och då och då upptar den hela mitt väsen och det känns som att jag aldrig kommer att andas igen...
Sen lägger det sig för att komma igen om en stund...

Mamma, jag är 2-barnsmor, men ingen kommer nånsin att kalla mig mamma...