Den blomstertid nu kommer...

Det var skolavslutning idag...
...vi var där... det var skönt..
Det är svårt att kliva utanför sin egen bubbla av sorg och överlevnad... för det är på så vis jag överlever just nu...
Vi lever i vår bubbla, där vi väljer när och om vi orkar släppa in andra människor vare sig det är via telefon eller i egen hög person...
Vissa möten och samtal måste vi ta oss igenom och vi måste hitta kraften att göra det, andra vet vi kan vänta och somliga får vänta vare sig det passar eller ej...
För i vår bubbla finns inte alltid kraften som krävs för att ha kontakt med omvärlden...

Men omvärlden finns där ute och väntar på oss...
Idag öppnade vi dörren till omvärlden och gick till jobbet för att få ett avslut på skolåret med våra elever... Det blev inte en vanlig avslutning, ingenting var som det brukar vara, men vi var där...

Barn är fantastiska - de ger så mycket av sig själva hela tiden, och jag fick så mycket kärlek av mina elever idag - det ger hopp om framtiden...
Att bara vara med de bästa eleverna som finns (ja, jag har förmånen att jobba med just de bästa...år efter år), att bara ha dem nära i kombination med fantastiska kollegor ger kraft och idag gick det bra att släppa in världen i bubblan... det var skönt!

Mötet med människor runt omkring efter en sån här tragedi är svårt... många vet inte vad de ska säga, några säger för mycket och en del bara gråter...
Det är svårt att förhålla sig till och mötet med människor runt omkring är svårt...
Idag var det skönt att möta människor, oavsett reaktion, för det här är människor som jag lever med dagligen och vi påverkar varandras liv, mötet var tvunget att ske och idag var en bra dag för det...
Finklädda, förväntansfulla barn med stolta föräldrar mötte mig idag och den värme och omtanke jag fick i mina möten idag gav hopp och kraft... Jag kan bara säga Tack.

Den blomstertid nu kommer.... och jag anar att det finns ljus i andra änden av tunneln, trots att den fortfarande känns så mörk...

Försäkringskassan ringde idag...

...för att stämma av så att alla mina ansökningar stämde...
det gjorde de...
När jag går in på mina sidor på deras hemsida så finns My registrerad och det kommande barnbidraget... tänk att något sådant kan göra så ont och kännas så jobbigt...

Vi har massor av samtal vi måste ringa... Men jag orkar inte...
Jag klarar inte av att berätta min historia om de senaste 2 veckorna riktigt ännu...
Fast jag måste... Allt går inte att skjuta upp...

Det är så mycket vi måste planera och göra...
trots att vi får massor av back-up från sjukhuset måste vi också ta tag i planerandet av begravning, anmäla barnens dödsfall till försäkringsbolaget och ha kontakter kring utbetalningar av pengar samtidigt som vi säljer vårt hus...
Vi säljer vårt lilla paradis och har köpt ett större hus med bättre läge och förutsättningar för barnen...
Det är inte vårt drömhus precis, men vi 4 får bättre plats (vi köpte det ju med tanke på att vi skulle vara 6 personer i vår familj)...
Det kommer att bli jättebra, toppen för barnen...
Men just nu har jag vissa dagar svårt att hålla mig själv ovanför vattenytan, än mindre klarar jag av att ta hand om allt runtomkring...

Så min älskade får bära massor... alldeles för mycket...
Jag älskar dig!

Dagarna går...

... och fast vi inte gör så mycket tar vi oss igenom dagarna en efter en, timma för timma...
Idag var vi hos prästen igen... Vi har valt kista och urna till våra änglar men det gör ont i mig bara av tanken på att begrava mina barn...
Vi får förmodligen inte begrava dem där vi vill, så är det att bo i Kungsbacka...
Så vi har dessutom varit och tittat på kyrkogårdar idag...
Istället för att köpa små kläder och saker, letar vi gravplats och köper kista...
Istället för att njuta av lyckan att bli föräldrar, gråter vi av smärtan som är obeskrivlig...
Hur i hela fridens namn kunde det bli såhär??? 
Det gör så ont...

Amputerad

Jag såg en man idag - han saknade ett ben...
Det är så det känns... Som om en del av mig saknas...
Men på mig syns det inte på utsidan....

Jag vill inte vakna...

... för när jag sover liksom glömmer jag för en stund...
Den första stunden på morgonen när jag ligger i min älskades famn...
...finns inte heller nåt annat än vi...

... sen vaknar hjärnan, hjärtat och alla känslorna och kommer över mig som en stor, stor våg... under vilken jag nästan druknar och jag får kämpa hårt för att inte bara låta vågen ta mig med härifrån...
Då kommer tårarna... ibland dröjer det en stund, men de ligger och bränner bakom ögonlocken och bara väntar på att få svämma över... idag igen...

Det verkar bli sommar idag.... men jag fryser... jag är så kall på insidan... det verkar inte sommarvärmen rå på... åtminstonde inte ännu... kanske aldrig mer... det kanske är så det kommer att kännas framöver och jag får anpassa mig till det, jag vet inte, men just nu är det kallt, blött och hemskt...

Jag är vaken nu... och alla mina sinnen med mig...

En vecka...

...har vi varit hemma nu...
För en vecka sen dog mitt andra barn... 5 dygn gammal...
Hur ska jag nånsin kunna bli hel igen??
Hur ska jag nånsin kunna vänja mig vid det liv jag levde innan... igen?...

Inte en dag går utan att jag undrar om jag kunde gjort något annorlunda, om jag gjorde nåt fel och vad har jag gjort för att förtjäna det här?? Har jag verkligen levt mitt liv på så vis att det här straffet är rimligt?? Hur kunde det här hända?? Snälla, väck mig någon och säg att det bara är en elak dröm!!!!

Inte en dag går utan att jag tvingas inse att det är ingen ond dröm och om jag kunde gjort något annorlunda får jag aldrig veta...

Inte en dag går utan att världen rämnar minst en gång...

För en vecka sen dog min lilla My och jag saknar henne så - älskade barn...

Jag skriver...

Jag skriver för att minnas...
Jag skriver för att andra som vandrar i mitt helvete kanske kan finna svar i mina ord, inte tröst, men känna igen sig i tankar och känslor...
Jag skriver för att slippa berätta om och om igen...
Jag skriver för att se mina egna tankar...
Jag skriver för att det är mitt sätt att bearbeta...
Jag skriver för min skull...