Den blomstertid nu kommer...

Det var skolavslutning idag...
...vi var där... det var skönt..
Det är svårt att kliva utanför sin egen bubbla av sorg och överlevnad... för det är på så vis jag överlever just nu...
Vi lever i vår bubbla, där vi väljer när och om vi orkar släppa in andra människor vare sig det är via telefon eller i egen hög person...
Vissa möten och samtal måste vi ta oss igenom och vi måste hitta kraften att göra det, andra vet vi kan vänta och somliga får vänta vare sig det passar eller ej...
För i vår bubbla finns inte alltid kraften som krävs för att ha kontakt med omvärlden...

Men omvärlden finns där ute och väntar på oss...
Idag öppnade vi dörren till omvärlden och gick till jobbet för att få ett avslut på skolåret med våra elever... Det blev inte en vanlig avslutning, ingenting var som det brukar vara, men vi var där...

Barn är fantastiska - de ger så mycket av sig själva hela tiden, och jag fick så mycket kärlek av mina elever idag - det ger hopp om framtiden...
Att bara vara med de bästa eleverna som finns (ja, jag har förmånen att jobba med just de bästa...år efter år), att bara ha dem nära i kombination med fantastiska kollegor ger kraft och idag gick det bra att släppa in världen i bubblan... det var skönt!

Mötet med människor runt omkring efter en sån här tragedi är svårt... många vet inte vad de ska säga, några säger för mycket och en del bara gråter...
Det är svårt att förhålla sig till och mötet med människor runt omkring är svårt...
Idag var det skönt att möta människor, oavsett reaktion, för det här är människor som jag lever med dagligen och vi påverkar varandras liv, mötet var tvunget att ske och idag var en bra dag för det...
Finklädda, förväntansfulla barn med stolta föräldrar mötte mig idag och den värme och omtanke jag fick i mina möten idag gav hopp och kraft... Jag kan bara säga Tack.

Den blomstertid nu kommer.... och jag anar att det finns ljus i andra änden av tunneln, trots att den fortfarande känns så mörk...