Sorg tar inte slut...

den bara ändrar karaktär...
Jag kommer aldrig att sluta sörja mina barn, det kommer aldrig att sluta göra ont och inget kan ta bort den smärtan jag bär i mitt bröst...
Jag vet att jag kommer att lära mig leva med min sorg, den kommer inte att kännas så starkt hela tiden, men den kommer alltid att bo i mitt hjärta...
De stora prinsessorna frågar och funderar, vi pratar mycket om våra små änglar och allt det som vi hoppats på som inte blev...
Vi sörjer, ältar och försöker förstå det oförklarliga, meningslösa med att förlora sina barn och småsyskon...

Idag började planeringen av begravningen ta fart och vi försöker boka in ett datum med alla inblandade...
När vi talar om att begrava våra barn så växer allt det svarta inom mig och tar sig utanför kroppen... det omsluter allt och jag kan knappt andas... Förnuftet vet att det måste ske, men jag vill så gärna att de bara ska ligga kvar på östra sjukhuset, där jag kan titta och känna på dem när jag vill...
För någon som inte vandrat vår väg kan det låta sjukt och rent av galet att vilja ha sina döda barn kvar, men jag tror att andra i min situation förstår känslan av att jag inte vill att de ska försvinna... Ännu så länge så finns de ju, de ligger tillsammans om än så kalla och livlösa, men mina barn finns där - för mig att krama och älska närhelst jag vill...

Jag ångrar ingenting, jag tror att jag hade gjort allt på samma vis om jag fått chansen att göra om det...
Givetvis är det så att hade jag vetat att jag bara skulle få ha My i 5 dygn så hade jag spenderat varje vaken minut med henne, men det fanns aldrig som ett alternativ att vi skulle få åka hem utan vår lilla sessa, de tankarna slår man bort i den overklighet man lever i under neonataltiden... visst vet man att det kan bli så, men de tankarna kan man inte tänka, man måste förutsätta att allt ska gå bra...
Jag ångrar ingenting, men jag önskar att allt hade varit annorlunda, så himla mycket annorlunda...

Jag längtar efter att hålla mina flickor i famnen och lukta på deras små kroppar, att känna mig otillräcklig när båda skriker på samma gång och att bli väckt om natten av mina små minimonster...
Jag längtar så innerligt efter mina små prinsessor - jag älskar dem så!!!!
Det blir aldrig så, jag vet det, men jag längtar......

Min älskade längtar också... vi är i helvetet, men vi tar oss sakta uppåt mot ljuset...

Mamma och pappa älskar er underbara barn...

En månad..

En månad har gått sen My och Meja föddes...
Livet har hittat en lunk där tårarna inte kommer lika ofta, men smärtan är densamma...
För en månad sedan sörjde vi, men då hade vi hopp...
Idag skulle Mysan ha blivit en månad... om inte hon också ryckts ifrån oss...

Grattis på månadsdagen My, ta väl hand om din lillasyster...
Mamma saknar er

Home sweet home...

Vi är hemma nu...
Det är skönt...
Midsommarhelgen var bra, dragspel och dans runt stången... God mat och barn som skrattar och leker...
Men hemma är alltid hemma...
Vi stannade på McDonalds på hemvägen och där stog den, Ronald McDonald bössan... Tårarna steg i ögonen och jag hade inga kontanter... Men det hade min älskade <3
för första gången la jag pengar i bössan och det kändes viktigt, så otroligt viktigt... 
Tack vare andra människors godhet fick jag bo nära min lilla prinsessa den korta tiden vi fick ha henne och jag hoppas många andra får samma chans, det var fint att få bidra till det...
Så enkelt men så viktigt och i den stunden var hon nära, min älskade, saknade, underbara My...
Mamma längtar efter dig...
Ta hand om varandra mina små trollungar, mamma kommer senare, jag älskar er...

Jag önskar....

Det värker, det ömmar, det skriker i mitt hjärta

jag sörjer fast det kan ingen se

inget, nej inget kan minska min smärta,

men mina läppar de fortsätter le

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

jag kan prata om det hemska som hänt, men det blir kliniskt och opersonligt

vad fruktansvärt säger du och jag bara håller med

men det jag känner orkar jag inte dela, vågar inte ens försöka sätta ord på det

Men jag önskar att du hade frågat,

var de fina, får jag se?

Jag önskar också att du hade viljat veta hur My var den där lilla stunden jag fick ha henne...

Om du bara hade frågat hade du fått se...

min lilla vackra prinsessa och jag kunde ha berättat att hon hade mycket hår, att hon gnydde när hon kom ut trots att hon var så tidig... jag kunde berättat hur hon höll sin lilla hand runt mitt finger och hur hon höll hela mitt hjärta i sin hand...

Precis som alla nyblivna mammor skulle jag vilja berätta och vara stolt över mina vackra barn...

Jag orkar inte dela mina känslor

vill oftast inte ens prata om dem

men jag önskar du hade frågat

om mina barn....

Aldrig, aldrig nånsin...

föreställde jag mig att det här kunde hända...

Tanken föresvävade mig aldrig att någonting skulle kunna gå fel med mig och våra barn...

Jag skulle ju sitta just här, just nu, på väg till goda vänner och midsommarfirande, men jag skulle vara tjock och otymplig, samtidigt förväntansfull och nyfiken på hur livet skulle se ut om nån månad eller två...

Jag visste ju att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet, och jag räknade med att mina små minimonster skulle kunna komma i förtid, men aldrig nånsin trodde jag att de skulle komma så tidigt...

Och aldrig, aldrig nånsin föreställde jag mig att mina barn skulle berövas mig, att jag och min älskade skulle få våra hjärtan slitna i bitar eller att vi skulle tvingas ta vara på de korta stunder då sorgen inte är förlamande...

Ändå sitter vi här, med den stora, fruktansvärda sorgen efter våra flickor och försöker hitta sätt för livet att gå vidare... försöker hitta sätt att leva...

Nu ska vi fira midsommar - precis som man ska - precis som vanligt... men inget kan nånsin bli som vanligt igen och glädjen som brukar infinna sig finns liksom ingenstans att uppbringa... inte i år i alla fall...

Inget blir nånsin som vanligt igen och sorgen bor för alltid i en del av mitt hjärta...

Jag har gått igenom...

det som de flesta kvinnor talar om som det mest fantastiska de varit med om...
en förlossning...
Men bonusen som gör att man tar sig igenom tiden efteråt och som gör förlossningen fantastisk uteblev för mig...
Jag fick aldrig känna mitt nyfödda barns hud mot min... jag fick mitt döda barn i famnen och min överlevande dotter fick jag se en kort stund innan hon rullades iväg och lades i en kuvös.
Lyckan över att bli mamma grumlades av sorgen efter Meja... men de korta stunder jag satt hos My var jag lycklig - rent lycklig över att hon trots allt fanns hos oss...
Men lyckan blev kort, jag fick bara 5 dygn med min lilla prinsessa innan hennes kropp gav upp - den orkade inte mer - och lyckan blev till obeskrivlig smärta när sorgens avgrund öppnade sig framför mig...

Jag sörjer varje dag, varje sekund... det finns ögonblick när mitt medvetande förtränger sorgen och vi skrattar min älskade och jag, men sorgen bär vi hela tiden, den är oåterkallelig... den kommer alltid att finnas där...
Hon var så vacker och perfekt, vår lilla My - vår kämpe, vårt hopp...

Efterverkningarna av en förlossning lever jag med... kanske hade de inte varit så påtagliga om mina barn hade levt, jag vet inte - jag har aldrig gjort det här förut, men jag föreställer mig att hade allt varit annorlunda hade jag inte brytt mig om att brösten fortfarande läcker, att jag blöder och att livmodern värker när den drar ihop sig...
Jag har varit med om det finaste man kan vara med om - jag har fått inte ett, utan två vackra barn... men det jag har kvar som visar att de nånsin funnits är minnen, lite bilder och efterverkningar av en förlossning...

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det här kunde hända mig, ibland tror jag knappt att det gjorde det...
Tiden läker inte, den ger oss medel att leva vidare med våra sår och trots dem se det fina i livet... Jag är på väg dit, det måste jag vara... annars kan jag lika gärna dö...

Vägen till att leva vidare är lång och smärtsam... men jag är på väg dit...

Jag saknar mina barn...

mina prinsessor...
Meja låg på tvären och knödde alltid sitt lilla huvud så högt upp under mitt bröst att jag var tvungen att putta ner henne för att kunna sitta bekvämt... den lilla rumpan hade jag under andra bröstet och hennes små sparkar kändes på vänstersida av min mage... hon var lite lugnare än sin storasyster...
My låg i startposition från begynnelsen... med huvudet neråt bevakade hon sin plats som storasyster... det fanns inte en chans att Meja skulle kunna komma före henne...
My sparkade och slog mer, var livligare och försökte få igång sin lillasyster genom att sparka på henne... ibland lyckades hon bättre, ibland sämre...
De sista 2 veckorna jag bar på mina barn var tiden på sjukhuset... då har man all tid i världen att känna sina barn sparka och röra sig därinne, jag lärde mig vilka tider det var mest aktivitet och när det var som lugnast... Jag hade tid att lära känna deras olikheter...
Jag fick aldrig chansen att veta om det hade varit likadant på utsidan... men jag kände igen Mys sprattlande när hon låg i sin kuvös, det gjorde min älskade också... vi hade ju båda - från var sitt håll av magen - känt hennes små sprattlande ben, som ofta höll på längre stunder...
Sköterskorna på neonatalavdelningen berättade också hur hon "försökte vara med" när de skötte henne, vi kände igen det och log åt det... funderandes på hur Meja skulle ha varit om hon hade orkat ta sig igenom förlossningen...
Man känner sina barn redan innan de kommer ut ur livmodern... när ett nyfött barn dör saknar man inte bara drömmen man hade om framtiden... det är så mycket mer än så, vilket som tur är inte så många människor behöver erfara...

Jag saknar mina barn... mina prinsessor...