Jag har gått igenom...

det som de flesta kvinnor talar om som det mest fantastiska de varit med om...
en förlossning...
Men bonusen som gör att man tar sig igenom tiden efteråt och som gör förlossningen fantastisk uteblev för mig...
Jag fick aldrig känna mitt nyfödda barns hud mot min... jag fick mitt döda barn i famnen och min överlevande dotter fick jag se en kort stund innan hon rullades iväg och lades i en kuvös.
Lyckan över att bli mamma grumlades av sorgen efter Meja... men de korta stunder jag satt hos My var jag lycklig - rent lycklig över att hon trots allt fanns hos oss...
Men lyckan blev kort, jag fick bara 5 dygn med min lilla prinsessa innan hennes kropp gav upp - den orkade inte mer - och lyckan blev till obeskrivlig smärta när sorgens avgrund öppnade sig framför mig...

Jag sörjer varje dag, varje sekund... det finns ögonblick när mitt medvetande förtränger sorgen och vi skrattar min älskade och jag, men sorgen bär vi hela tiden, den är oåterkallelig... den kommer alltid att finnas där...
Hon var så vacker och perfekt, vår lilla My - vår kämpe, vårt hopp...

Efterverkningarna av en förlossning lever jag med... kanske hade de inte varit så påtagliga om mina barn hade levt, jag vet inte - jag har aldrig gjort det här förut, men jag föreställer mig att hade allt varit annorlunda hade jag inte brytt mig om att brösten fortfarande läcker, att jag blöder och att livmodern värker när den drar ihop sig...
Jag har varit med om det finaste man kan vara med om - jag har fått inte ett, utan två vackra barn... men det jag har kvar som visar att de nånsin funnits är minnen, lite bilder och efterverkningar av en förlossning...

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det här kunde hända mig, ibland tror jag knappt att det gjorde det...
Tiden läker inte, den ger oss medel att leva vidare med våra sår och trots dem se det fina i livet... Jag är på väg dit, det måste jag vara... annars kan jag lika gärna dö...

Vägen till att leva vidare är lång och smärtsam... men jag är på väg dit...