Sorg tar inte slut...

den bara ändrar karaktär...
Jag kommer aldrig att sluta sörja mina barn, det kommer aldrig att sluta göra ont och inget kan ta bort den smärtan jag bär i mitt bröst...
Jag vet att jag kommer att lära mig leva med min sorg, den kommer inte att kännas så starkt hela tiden, men den kommer alltid att bo i mitt hjärta...
De stora prinsessorna frågar och funderar, vi pratar mycket om våra små änglar och allt det som vi hoppats på som inte blev...
Vi sörjer, ältar och försöker förstå det oförklarliga, meningslösa med att förlora sina barn och småsyskon...

Idag började planeringen av begravningen ta fart och vi försöker boka in ett datum med alla inblandade...
När vi talar om att begrava våra barn så växer allt det svarta inom mig och tar sig utanför kroppen... det omsluter allt och jag kan knappt andas... Förnuftet vet att det måste ske, men jag vill så gärna att de bara ska ligga kvar på östra sjukhuset, där jag kan titta och känna på dem när jag vill...
För någon som inte vandrat vår väg kan det låta sjukt och rent av galet att vilja ha sina döda barn kvar, men jag tror att andra i min situation förstår känslan av att jag inte vill att de ska försvinna... Ännu så länge så finns de ju, de ligger tillsammans om än så kalla och livlösa, men mina barn finns där - för mig att krama och älska närhelst jag vill...

Jag ångrar ingenting, jag tror att jag hade gjort allt på samma vis om jag fått chansen att göra om det...
Givetvis är det så att hade jag vetat att jag bara skulle få ha My i 5 dygn så hade jag spenderat varje vaken minut med henne, men det fanns aldrig som ett alternativ att vi skulle få åka hem utan vår lilla sessa, de tankarna slår man bort i den overklighet man lever i under neonataltiden... visst vet man att det kan bli så, men de tankarna kan man inte tänka, man måste förutsätta att allt ska gå bra...
Jag ångrar ingenting, men jag önskar att allt hade varit annorlunda, så himla mycket annorlunda...

Jag längtar efter att hålla mina flickor i famnen och lukta på deras små kroppar, att känna mig otillräcklig när båda skriker på samma gång och att bli väckt om natten av mina små minimonster...
Jag längtar så innerligt efter mina små prinsessor - jag älskar dem så!!!!
Det blir aldrig så, jag vet det, men jag längtar......

Min älskade längtar också... vi är i helvetet, men vi tar oss sakta uppåt mot ljuset...

Mamma och pappa älskar er underbara barn...