Det värker, det ömmar, det skriker i mitt hjärta
jag sörjer fast det kan ingen se
inget, nej inget kan minska min smärta,
men mina läppar de fortsätter le
Jag orkar inte dela mina känslor
vill oftast inte ens prata om dem
jag kan prata om det hemska som hänt, men det blir kliniskt och opersonligt
vad fruktansvärt säger du och jag bara håller med
men det jag känner orkar jag inte dela, vågar inte ens försöka sätta ord på det
Men jag önskar att du hade frågat,
var de fina, får jag se?
Jag önskar också att du hade viljat veta hur My var den där lilla stunden jag fick ha henne...
Om du bara hade frågat hade du fått se...
min lilla vackra prinsessa och jag kunde ha berättat att hon hade mycket hår, att hon gnydde när hon kom ut trots att hon var så tidig... jag kunde berättat hur hon höll sin lilla hand runt mitt finger och hur hon höll hela mitt hjärta i sin hand...
Precis som alla nyblivna mammor skulle jag vilja berätta och vara stolt över mina vackra barn...
Jag orkar inte dela mina känslor
vill oftast inte ens prata om dem
men jag önskar du hade frågat
om mina barn....
Jeg så deg idag og det brant i mitt hjerte. En følelse at total maktesløshet. Jeg ropte på deg og du kom mot meg. Jeg spurte hvordan det gikk med deg, med dere, litt om deres to store jenter, men jeg spurte ikke om deres nye vakre underverk, om Meja og My. Det er klart at jeg ville vite og se og kjenne og føle, men jeg spurte ikke. DET er jeg lei meg for! Puss och kram Norrbaggen.
SvaraRadera