Aldrig, aldrig nånsin...

föreställde jag mig att det här kunde hända...

Tanken föresvävade mig aldrig att någonting skulle kunna gå fel med mig och våra barn...

Jag skulle ju sitta just här, just nu, på väg till goda vänner och midsommarfirande, men jag skulle vara tjock och otymplig, samtidigt förväntansfull och nyfiken på hur livet skulle se ut om nån månad eller två...

Jag visste ju att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet, och jag räknade med att mina små minimonster skulle kunna komma i förtid, men aldrig nånsin trodde jag att de skulle komma så tidigt...

Och aldrig, aldrig nånsin föreställde jag mig att mina barn skulle berövas mig, att jag och min älskade skulle få våra hjärtan slitna i bitar eller att vi skulle tvingas ta vara på de korta stunder då sorgen inte är förlamande...

Ändå sitter vi här, med den stora, fruktansvärda sorgen efter våra flickor och försöker hitta sätt för livet att gå vidare... försöker hitta sätt att leva...

Nu ska vi fira midsommar - precis som man ska - precis som vanligt... men inget kan nånsin bli som vanligt igen och glädjen som brukar infinna sig finns liksom ingenstans att uppbringa... inte i år i alla fall...

Inget blir nånsin som vanligt igen och sorgen bor för alltid i en del av mitt hjärta...