Jag saknar mina barn...

mina prinsessor...
Meja låg på tvären och knödde alltid sitt lilla huvud så högt upp under mitt bröst att jag var tvungen att putta ner henne för att kunna sitta bekvämt... den lilla rumpan hade jag under andra bröstet och hennes små sparkar kändes på vänstersida av min mage... hon var lite lugnare än sin storasyster...
My låg i startposition från begynnelsen... med huvudet neråt bevakade hon sin plats som storasyster... det fanns inte en chans att Meja skulle kunna komma före henne...
My sparkade och slog mer, var livligare och försökte få igång sin lillasyster genom att sparka på henne... ibland lyckades hon bättre, ibland sämre...
De sista 2 veckorna jag bar på mina barn var tiden på sjukhuset... då har man all tid i världen att känna sina barn sparka och röra sig därinne, jag lärde mig vilka tider det var mest aktivitet och när det var som lugnast... Jag hade tid att lära känna deras olikheter...
Jag fick aldrig chansen att veta om det hade varit likadant på utsidan... men jag kände igen Mys sprattlande när hon låg i sin kuvös, det gjorde min älskade också... vi hade ju båda - från var sitt håll av magen - känt hennes små sprattlande ben, som ofta höll på längre stunder...
Sköterskorna på neonatalavdelningen berättade också hur hon "försökte vara med" när de skötte henne, vi kände igen det och log åt det... funderandes på hur Meja skulle ha varit om hon hade orkat ta sig igenom förlossningen...
Man känner sina barn redan innan de kommer ut ur livmodern... när ett nyfött barn dör saknar man inte bara drömmen man hade om framtiden... det är så mycket mer än så, vilket som tur är inte så många människor behöver erfara...

Jag saknar mina barn... mina prinsessor...