Första stormen....

...har passerat
Vi tog oss igenom den...

Söndagens besök på Östra sjukhuset följdes av en natt med myyyyycket sammandragningar...
Och således lite sömn och enorma mängder oro....
Har det startat?
Är det dags nu?
Borde vi tagit kortisonsprutorna?
Is this it?
Jag orkar inte en gång till.....

För första gången på ett bra tag byttes status quo ut mot den grymma verkligheten...

Vi åkte till Östra igen...
Sammandragningarna lugnade sig
Och vi träffade Anna...
Anna är läkaren som förlöste våra små änglaflickor
Anna är läkaren som vi gjorde alla efterkontroller hos
Anna har varit med på resan vi gjort och ödet satte henne på vårt tåg även den här gången...

Vi resonerade om framtiden och nuet
Vi pratade om hur vi ska gå vidare
Och bestämde ett nytt möte på onsdag

Vi ska tillsammans göra ett schema för hur vår lillasyster ska övervakas av henne, vår läkare i Halland och oss själva...
I hemmet, med många resor till sjukhuset, men hemma om inga komplikationer inträffar - underbart!

Idag träffade vi vår läkare i Halland,
han är min absoluta favorit!
Han spekulerar inte,
Han ger inga svar om han inte är säker på det han säger
Han lyssnar, ler och tillmötesgår oss i vår komplicerade verklighet
Han gjorde en undersökning som talade om att min kropp inte försöker starta förlossningen, cervix är opåverkad
Enkelt uttryckt är livmodern fortfarande stängd runt lillasyster så hon kan inte komma ut ännu ;)

Efter att ha träffat honom idag känns allt lite mer hoppfullt, trots att inget förändrades under besöket...

Jag är lite mer orolig
Har nära till tårarna
Och är ännu mer stilla än tidigare just nu...
Men vi har tagit oss igenom den första stormen och jag hoppas innerligt nästa dröjer....