Det var åskvärme i luften den natten när vi låg i tältet på campingen. Berusade av sommar, vin och kärlek. Jag minns hur min kärlek frågade mig om jag ville göra en prins med henne. En våg av lycka svepte över mig och jag höll om henne ännu hårdare när jag svarade ”Självklart min skatt, men jag kan ju bara göra prinsessor..” Jag minns den stunden som den mest romantiska stunden i mitt liv. Jag minns den med vördnad och glädje.
Jag minns när strecken på stickan blev blå. Vi var förvånade hur det kunde ske så snabbt, så vi köpte en till och fick samma utslag. Jag minns hur livet förändrades i just den stunden. Vi skulle bli fler i familjen. Jag minns hur vi satt på MVC i väntrummet och var spända över hur långt gångna vi var. Jag glömmer aldrig känslan som sköljde över mig när barnmorskan sa att det var två bebisar i magen. Jag minns hur vi blev stumma, rädda och lyckliga på samma gång. Jag minns att vi samma kväll tränade ihop och log åt varandra under det passet. Det vara bara vi som visste. Bara vi som visste hur vårt liv skulle se ut. Jag minns och glömmer aldrig hur tårarna steg i svärfars ögon när vi berättade att de skulle bli morföräldrar. Han tittade så ömt och vackert på sin dotter, sin lilla prinsessa som han älskar djupt och faderligt. Jag minns hur vi tittade på barnvagnar, hus, och bilar. Jag minns hur otroligt stolt jag var, stolt som en tupp. Jag och min kärlek skulle få barn, inte bara ett utan två på samma gång. Jag skulle bli fyrbarnsfar. Jag minns min dröm om ett hus fullt av ungar som sprang ut och in och fram och tillbaka. Min dröm om en buss fullpackade med sommarsaker och barn på väg till Bohuslän för att fira midsommar. En smått kaotiskt familj men så underbar. Jag skulle få steka rosa pannkakor ytterligare en omgång i mitt liv, dubbelt så många.
Jag minns hur vi på sjukhuset såg andra föräldrar som åkte hem med sin nyfödda, lyckliga och trötta och jag sa till min älskling ”Vi kommer också få åka härifrån med två barnstolar i vår nya stora bil, det gör vi, det måste vi”. Jag minns hur vi levde på hoppet om att få åka hem med ett barn när sommaren var över. Jag minns hur jag sjöng vargsången för mitt lilla hjärta i kuvösen där hon låg och sov. Jag lovade och svor för henne att om hon kämpade på hela vägen så skulle hon få lära sig att rida när hon helst ville. Men den natten ringde läkaren efter oss. Han berättade att han hade gjort allt i sin makt men att det inte gick mer... Lilla Mys lungor var för sjuka, för sjuka för att inte orka. Sommaren kom den tidiga morgonen när solen gick upp i öst och fåglarna kvittrade utanför sjukhusets fönster som stod lite öppet. Sommaren kom när vår lilla Mys livslåga slocknade i vår famn och lämnade oss för att bli en ängel, som sin syster. Jag minns att hoppet dog med en del av mig den tidiga morgonen. Hoppet som var det sista vi hade...
Nu planerar vi begravning istället för att leta efter barnsäng.... Tiden läker inte alla sår. Tiden gör så att man accepterar de ärr som lämnas kvar och lär sig att leva med dem. För just nu ligger vi på botten. Men vi ser ljuset som strålar genom ytan och vi vet att det finns där när vi kommer upp och tar oss in till land. Ibland kan vi skratta jag och min kärlek och det är skönt. För det är precis som Ted Gärdestad skrev ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar