... vill ni att vi träffas vidare??
Vi har en fantastisk kontakt på sjukhuset, hon är snäll och omtänksam, lyssnar och känner av...
och hon har träffat mina barn...
Hon VET att det är på riktigt...
Vi känner inte behovet av att prata för att bearbeta... inte ännu i alla fall... eftersom vi pratar med varandra, hela tiden...
Jag känner inte ett behov av att prata med nån som är utbildad så länge min älskade och jag pratar med varandra... och det ska vi inte sluta med...
... men jag behöver få prata om mina barn... och hon har träffat dem, vet att de verkligen har funnits...
Det är svårt att prata om det...
jag förstår nu att man inte ska tala om sina döda barn... men jag behöver det... och andra med mig är jag säker, men det är inte alltid okej....
Kanhända man trampar på nåns ömma tå, kanhända man väcker obehagliga minnen hos andra... kanhända man skrämmer nån som planerar att skaffa barn, kanhända, kanhända, kanhända...
Det är märkligt att man ska behöva gå igenom helvetet för att förstå att man inte får tala om det viktigaste som hänt i ens liv...förutom med några få som tycker att det är okej...
Häromdan var första gången jag kände att det var okej att visa bilder på min lilla My, jag fick visa bilder och små filmsnuttar för fina kollegor... Jag fick dela det finaste jag gjort och jag fick visa mitt barn på riktigt...
Det var otroligt skönt och förlösande.... för ingen annan har ju sett henne, att hon verkligen funnits...
Min lilla prinsessa blev plötsligt på riktigt för folk runtomkring mig och för mig var det otroligt viktigt...
De enda bilder jag har på min lilla docka där man ser "hela" henne, är hon redan död.... inte för att det syns, men så är det... och vem kan man visa dem för utan att väcka anstöt....
Det är svårt att vara förälder till ettnyfött dött barn... för vi vill oxå visa, få bekräftelse och få varas stolta över våra vackra små underverk... trots att de inte längre finns ibland oss...
Mamma älskar er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar