Att förlora ett barn...

... är som en slags urkraft...
Det har makten att söndra och riva ner ett helt liv av kärlek och respekt...
Det har makten att få två människor att tvivla på allt...
Det har makten att bryta ner en individ till den yttersta randen...

Att förlora ett barn...
...är en slags urkraft...

Jag förstår att ett barns död kan ge upphov till separation och skilsmässa, till depression och livskris, till ödeläggelse av kärleken som skapade samma barn.... Jag förstår det...
Men samma urkraft kan vara upphov till en närhet och en kärlek som är så mycket större... bara man ser den och ger den kraft att leva...

Vi kramas och älskar varandra, pratar, ältar och gråter...
...och älskar varandra...
Vissa dagar tror vi att det här aldrig kommer att ta slut, att sorgen är oändlig och kommer att kväva oss....
andra dagar ser vi ljuset i tunneln...
Men genom allt så älskar vi varandra och går igenom det här tillsammans!!

Utan min älskade hade jag inte varit någonting, jag hade aldrig tagit mig igenom dagarna....
Utan min älskade hade livet saknat mening efter allt som hänt under de senaste veckorna...

Men tillsammans kan vi ta oss igenom vad som helst....
Tillsammans med min älskade är jag oövervinnlig...
Med hjälp av min älskade kommer jag ta mig igenom tunneln och ut i ljuset igen...
Tillsammans låter vi urkraften ge oss styrka istället för att söndra....

Jag älskar dig!