3 veckor...

har gått sen den morgonen när min förstfödda såg dagens ljus och jag förlorade mitt andra barn...
3 veckor och såret är fortfarande lika öppet, fast det ömmar inte hela tiden längre...
3 veckor av sorg, grubblande, självklander och helt förnuftslösa känslor... för det är så det är...
Förnuftet VET att det inte var mitt fel, att vi inte kunde gjort annorlunda, att det inte är nån idé att grubbla, att jag borde acceptera faktum, att, att, att....
Men förnuftet styr inte känslorna och känslan av otillräcklighet, av självklander, av funderingar kring allt finns ändå där då och då...
jag kan inte styra det, jag får bara leva med det...

Jag försökte läsa mina egna ord igår, det jag skrev då... för 3 veckor sedan, men jag orkar inte ännu - det river upp allt igen, plötsligt är jag kvar där och då... det får vänta ett tag...

Jag läser min älskades ord och tårarna rinner ned för mina kinder... han skriver så vackert och känslosamt om vår stora sorg, vår stora förlust...
Det har gått 3 veckor... och det känns fortfarande så gruvligt orättvist - att bli berövad det vackraste av allt - våra prinsessor, våra älskade barn...