Hur kan man känna livets största sorg och livets största glädje på en och samma gång?....
Det är oförenligt...
Vad ska man säga för att trösta då?
Det finns inga ord och det räcker att säga - Jag vet inte vad jag ska säga...
Det är bättre än att vara tyst...
Det finns några få som kan säga, jag förstår, och jag önskar att det inte var så, jag önskar så att ingen annan någonsin ska behöva förstå känslan att förlora ett barn.... Men tyvärr så har det hänt andra, och den här gången hände det oss....
En av våra favoritmorskor här sa, "Det är som Matrix", och det är en bisarr men ganska bra jämförelse - för det är som två parallelluniversum där vi hela tiden undrar vilket som är verkligt, för just nu känns det mesta overkligt....
Efter förlossningen satt vi med Meja länge... Vår lilla vackra prinsessa som inte orkade/ville/var färdig för den här verkligheten... Hon var perfekt - som en liten docka - vår prinsessa, mitt andra barn - som lämnade oss innan vi fick lära känna henne...
Nu försöker vi lägga fokus på vårt lilla mirakel - minimonstret - som kämpar på våningen ovanför oss.
Hon behöver oss och när jag sitter där fylls jag av lycka för att hon finns som då och då svämmar över...
När vi sitter hos henne och försiktigt rör vid hennes lilla, lilla kropp vill jag bara hålla om henne och skydda henne från allt ont!
och de små vackra ögonen som vi skymtar då och då....
Det är svårt att föreställa sig att hon nyss levde inne i min kropp och egentligen skulle legat där i 15 veckor till, för att bli klar, färdig för livet här ute...
Men hon hade så bråttom vår lilla envisa My, bråttom att komma ut till oss... Så nu får hon bli "klar" på utsidan, här hos oss, på ett mycket tyngre vis, medan vi står bredvid och försöker ge henne all kraft vi kan...
Nu gäller det, älskade lilla dotter, nu kämpar vi - tillsammans!!
Så underbart fin er lilla My är!!
SvaraRaderaMassor med varma kramar och tankar från Jenny och Olof
Mina tankar är hos er styrka och kärlek till dig, Dennis och lilla My
SvaraRaderaÅhhhh! Kära, bästa, underbara Åse...mitt hjärta blöder och tårarna rullar på min kind när jag läser din blogg.
SvaraRaderaJag är ju en av dem som kan säga att jag förstår....och liksom dig önskade jag att ingen någonsin någongång skulle behöva uppleva en sådan tragedi och förvirrande känsla. Men tyvärr så blir det så och tyvärr är det nu du. Usch va allt är orättvist ibland!!!!!
Men jag vet att du är en alldeles säregen, livfull tjej såklart att din lilla My är det samma....hon kommer tappert att kämpa med sin mamma och pappa vid sin sida.
Sköt nu om dig och din älskling. Så håller jag och alla andra våra tummar det hårdaste vi kan för att ni ska klara detta tillsammans....och att det inte var så dumt med ett majbarn i alla fall.
Kram på er från mig!
Nä, det finns verkligen inga ord för det som ni just nu upplever. Sorg för vackra ängeln Meja, och glädje - men samtidigt oro - för lilla finfina krigarprinsessan My.
SvaraRaderaJag har följt din/er kamp på bloggen och grät när jag läste ditt inlägg i söndags. Vad oerhört tungt och orättvist! Jag grät även när jag läste ditt fina inlägg idag. Så vacker hon är, My. Och så vacker hon var, Meja.
Ta hand om er. Gråt och sörj. Hoppas och glädjs. Njut av, och hitta kraft i, dina stora bonustjejer. Kämpa för och tillsammans med fina My. Och låt minnet av vackra ängeln Meja finnas bevarat närmast hjärtat.
Många tankar till er! Kram Camilla (kompis till Jossan/Nils och yoga-Anna H)