Dennis berättar...

Jag stod mitt i det. Åse och jag hade bestämt att jag skulle följa med My ut i undersökningsrummet när hon kommit till världen. Förlossningen med My hade gått fantastiskt bra och Åse agerade som om hon aldrig gjort annat än att föda barn. Jag och en sköterska småsprang ut ur förlossningsrummet till rummet där hon skulle undersökas. Läkarteamet stod redo och rummet var fullt av folk i blå kläder till höger och vänster. Lilla My låg på ett bord med infravärme och kämpade med att få igång lungorna. Hon var så liten, så skör, som en liten liten levande docka kämpade hon med armar och ben. Jag var omtöcknad av att en sådan liten varelse kunde leva. Det var min dotter, vår dotter, vårt lilla liv. Läkaren sa att hon verkade vara stark och jag log för mig själv och tänkte, ja du lilla My du har kämpat hela graviditeten så fortsätt nu mitt hjärta. Jag hade tappat tidsuppfattningen, tyckte att tiden stod stilla men den gick tydligen rätt fort. Efter 15 minuter så beslöt sig läkaren för att My skulle läggas i respirator. Jag tittade bort, ville inte se när de förde in slangar i mitt barn. Då hör jag ett skrik i korridoren som fick mitt blod att frysa till is. Jag förstod att det var Åse, och jag förstod att något var fel. Jag började bli yr. Försökte lägga mitt fokus på My. Då kom det en morska inspringande och ropade efter en barnläkare. Herregud, tänkte jag. Vad har hänt!? Min hjärna intalade sig att det kanske var någon annan på avdelningen som behövde hjälp, så kan det ju vara. Men han kom snabbt inrusande med ett lite knyte i handen, det var Meja. Genast var det fem till sex personer kring Meja som började med hjärtmassage och slangar. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Min kära Åse låg i ett annat rum och jag stod mitt emellan två undersökningsbord. Ett med min levande dotter som de jobbade med och ett bord med min livlösa dotter som de försökte återuppliva. Nu kom tunnelseendet, hjärtat bultade och rummet började snurra. Jag kunde inte göra någonting, inget alls för någon av mina tre flickor som alla behövde min hjälp. Jag satte mig på den stol som var närmast Meja för jag tänkte att hon kanske behöver mig mest. Men jag reste mig igen och irrade omkring som en osalig ande. Några blåklädda människor tog tag i mig och ledde mig som om jag vore en blind man. De ville göra en undanmanöver, få mitt fokus på annat, lura mig. De sa att om jag tvättade händerna så kunde jag hålla My i handen. Jag var som en livlös robot. Gjorde som de sa per automatik. När jag höll lilla Mys hand såg jag hur de på andra sidan, bara tre meter i från mig gav lilla Meja hjärtmassage. Mina tårar började rinna och jag tänkte, snälla sluta nu. Väck henne inte till ett liv som inte är värt att leva. Släpp henne! Låt henne gå! Och i den stunden gav de upp. Och just i den stunden bröts min själ i två delar. Mitt barn hade dött... Hon blev inlindad i en filt och jag och en del av de blåklädda gick på led in till Åse. Jag bröt ihop hos Åse med Meja i vår famn. Allt därefter är ett töcken. Personalen pratade och jag uppfattade ljud men inte vad dem sa. Lilla My kom in en stund till oss så att Åse kunde få ta i henne. Sedan åkte de upp med My till Neonatalavdelningen. Jag följde med för att se var lilla My skulle vara sedan blev jag visad till trapphuset och kvinnan i blått lämnade mig. Jag satte mig i trappan och skakade av gråt, förstod ingenting. Varför hände detta oss? Tog mig upp och gick in till Åse och Meja. Vi satt en stund tillsammans men Åse var tvungen att åka upp till kirurgen för stygn. Jag blev kvar ensam i det stora rummet med Meja. Där satt jag med henne ensam, förbannad, förkrossad och hopplös. Hur kan man glädjas åt ett liv när man mist ett annat..? Hur kan jag glädjas när jag måste begrava ett barn...? Känslan är obeskrivlig och surrealistisk. Meja, min ängel, du var inte menad för oss... Vi älskar dig för all tid,..