Min älskade sover i fåtöljen bredvid och jag är också trött...
Det är mycket nu... Så otroligt mycket...
De vill skriva ut mig från sjukhuset... de vill ha vårt rum och jag är så gott som färdigbehandlad...
Jag behöver ingen vidare vård, det är bara My som behöver....
Vi får vara hos My så mycket vi vill - hela dagarna - men vill vi sova får vi åka hem... Hjälp!
Hem är 5 mil ifrån vår lilla docka, 5 mil bort om läget blir kritiskt, 5 mil!!!!!
Hur ska vi kunna sova på nätterna när hon ligger här???
Vi kanske kan få ett rum på Ronald Mc'Donald huset här, på gångavstånd från sessan....
Men det kan ta ett par dar, för trycket är stort och rummen är få....
Tänk att det är hit pengarna i bössan går... Hur självupptagen är jag som aldrig har funderat över det och knappt aldrig lagt en enda krona däri....
Eller kanske är det bara okunskap och egentligen ganska fantastiskt att jag aldrig behövt fundera över det där med Ronald på McDonalds...
Från och med nu går iaf mina småslantar dit, vilken otrolig skillnad de kan göra för några som oss...
Just nu vill jag bara skrika!!
Det är så orättvist, så orättvist, så orättvist!!!!
Det var inte såhär det skulle bli, det är inte såhär det ska vara...
Vi skulle ju ha två små minimonster som sög på varandras tumme och höll oss vakna om nätterna...
Istället bär vi på den stora sorgen över ett förlorat barn och glädjen över att ett litet knyte ligger och kämpar för livet i en kuvös....
Men jag känner mig så hjälplös, jag kan inte ta hand om mitt eget barn...
Jag får förlita mig på främmande människor och apparater som ska hjälpa det finaste jag har att utvecklas så att jag kan få hålla henne i min famn...
Älskade, älskade lilla hjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar